Det är roligt att bläddra tillbaka bland årets bilder, desto svårare att välja ut det som får spegla livet. Oftast åker kameran fram vid de stora händelserna och inte vid de vardagliga små, där som livet verkligen levs. Här följer ändå ett litet urval månad för månad från 2011.



Januari

P3-Guldgalan i Lisebergshallen var en riktigt höjdare. Jag var så taggad innan och blev verkligen inte besviken. Årets line up var fantastisk och jag hade flera favoriter nominerade i samtliga kategorier. På scen stod Håkan Hellström, Lykke Li, Tove Styrke, Albin Gromer, Säkert!, Oskar Linnros, Orup, Familjen och sist men inte minst Robyn! Kronan på verket. Kan hända att jag glömt någon artist.




Februari

Jag fyllde 30. I vanliga fall är jag inte ett jättefan av att fira min födelsedag, men jag slog på stort och firade vid fyra tillfällen. Med familjen, på jobbet, med kollegorna på krogen samt med vännerna. Det var riktigt härligt. Ett bra tillfälle att umgås med människor man tycker om.



Mars

Solen kikade fram och värmde trots att isflaken slog mot varandra i Göta älv. Jag var och hälsade på vänner i Göteborg och vi packade ihop fika och satt ute och drack vårt kaffe. Underbart!



April

Till påsk kom den första riktiga värmen och hos vänner i Halmstad satt vi i gröngräset och drack frukostkaffet. Sedan promenerade vi i vattenbrynet (vattnet var iskallt!), åt årets första uteglass och kastade macka. Just den här veckan hade jag dessutom tagit semester och hann med mycket minnesvärt.



Jag och Marcus åkte till Louisiana utanför Köpenhamn för att se Picassoutsällningen Fred och frihet. Det var helt fantastiskt att få se Picassos målningar live. Jag hade kunnat gå där hur länge som helst och studera färger och penseldrag. Magnifikt.



Brorsan och jag tillbringade några intensiva dagar tillsammans i Göteborg. Vi besökte bland annat Universeum, Naturhistoriska museet och moster Inger i Gråbo.



Semesterveckan avslutades med att se på när syrran, hennes man och pappa gjorde upp i folkrace. Syrran var snabbast första turen.



Maj

Jag har dåligt om bilder från maj, men då gjorde jag en vansinnesutrensning bland mina kläder. Faktum är att jag efter några veckor plockade tillbaka några av plaggen. En hel del gavs senare bort.



Juni

I juni var det mest jobb, men en tur till Ulricehamn blev det i alla fall ...



... där vi lite sent firade mors dag.



Juli

Semestern inledde jag med några dagar tillsammans med mina föräldrar i en husvagn i Boberg. Det blev turer både till Halmstad, Falkenberg och Göteborg under dessa dagar.



Augusti

Denna månad domineras så klart av Way out west. Här tillsammans med Nina och hennes systrar och vänner. På scen Tiesto. Jösses vilket dansparty.



Semestern avslutades med ett besök hos Linda och hennes familj i Södertälje. Linda fyllde år och vi hade ett gött party med utgång på kvällen.



Värnamodagarna inte att förglömma! Det var en trevlig tillställning.



September

Jag jagade runt i skogarna efter svamp. Mina turer var inte så lyckosamma, men det var härligt att komma ut och jag fick med mig många goa bilder i kameran.



Oktober

Äntligen fick jag gå på älgjakt! Med kameran i högsta hugg följde jag med drevkarlarna och fick bevittna när en älg fälldes, tömdes och forslades iväg. Äckligt må hända, men väldigt intressant.



November

Jag och Linda åkte till Johan och Therese i Halmstad. En helg lite svår att beskriva med ord. Lite som att krypa upp i en fåtölj med en riktigt bra bok och en varm kopp te bredvid sig.



Det var också den här månaden som det stora genombrottet kom. Det var i november som jag for till Göteborg för att titta på en lägenhet. Jag träffade hyresvärden (helt oplanerat) och vi skakade strax hand.



Christer och jag hade vår gemensamma utställning. Båda sålde många fler tavlor än vi hade vågat hoppas på. Lyckan var enorm.



December

Månaden inleddes med en vecka på Gran Canaria. Med tanke på den hemlighet om Göteborg jag bar på var det skönt att komma iväg och låta tankarna fara fritt. Bekymmerslöst koppla av, njuta av sol och värme och samtidigt upptäcka en ny stad.



De sista veckor har annars dominerats av min kommande flytt. Jag har sålt och skickat iväg diverse möbler, prylar och kläder. I sovrummet växer högen med packade flyttlådor och i vardagsrummet är det ödsligt och tomt sedan pianot försvann.

Årets sista dag kommer jag att tillbringa i denna tumulta lägenhet. Lyckas jag bara ta mig i kragen ska jag bege mig till mataffären för att storhandla. Bra dag att göra det på ... Jag ska baka har jag tänkt. Om ork finns över ska jag även packa ett par lådor. Om en dryg vecka går flyttlasset till Göteborg. Dock kommer jag att vara kvar i Värnamo hela januari.

Gott nytt år kära läsare!

Nu är pianot borta och jag har utropat den kommande helgen som sorgehelg. Vi var fyra personer som tog ner 300-kilosklossen för tre trappor och det gick bättre än vad jag hade vågat tro. Jag var en av tre som gick på nedansidan. Jag höll emot pianot med hela min kropp samtidigt som jag höll ena armen i trappräcket.

Visste man inte bättre skulle man kunna tro att jag skurit mig i handlederna. För att inte tala om blåmärkena. Har redan en rejäl blåmärksbula på ena armen och några små blåmärken i spridda skurar. Märkena jag fick efter skåpskånkandet hade just försvunnit ...

Som jag skrev i förra inlägget är jag ändå glad att någon ville ha pianot. Alternativet - tippen - kändes vedervärdigt. Bland annat för att det är ett piano av mycket bra kvalitet, men främst för att det har betytt mycket för mig. Det som gjorde separationen lättare var ändå mottagaren av pianot.

Killen som hämtade det berättade nämligen att han hade en fyraåring där hemma som inte kunde låta bli ett piano när hon väl fick syn på ett. Hon bara måste fram och klinka. Nu skulle hon få sitt eget piano att spela på. Hur coolt är inte det?! Med tanke på min egna historia blev jag alldeles varm i hjärtat.

Jag ringde mamma när pianot väl var nerplockad och ivägkört och berättade om flickan.
- Precis som det var med dig, sa mamma.

Precis så. Jag klinkade alltid på pianot hemma. När jag var sex år satte mamma och pappa mig i pianoskola så jag kunde lära mig mer än "Kalle Johansson". Jag skulle inte säga att cirkeln sluts för det skulle vara som att historien stannar. Nä, cirkeln rullar vidare. Det är vad den gör. Så fint att en fyraårig flicka just har fått sitt eget piano. Min dyrgrip. Min skatt.

Ja det är sant. Kanske inte en sådan sorg man vanligen tänker på, men nog är det en förlust. Om några timmar kommer en snubbe för att hämta mitt piano. Min dygrip, min skatt. Egentligen borde jag sitta och spela i timme efter timme nu, men jag pallar inte. Jag satte mig för att spela lite förut, men jag blev bara ledsen. Det är svårt att beskriva. Det är jobbigare än jag trodde att det skulle vara.

Det är över tio år sedan jag köpte pianot. Jag hade typ inga pengar över huvud taget, men fick nys om det här fina pianot. Det var en missionsförsamling som skulle sälja det. Jag fick det för 2 200 kronor. Ungefär den exakta summan jag fick tillbaka på skatten den sommaren.

Det talade sitt tydliga språk. Jag slog till. Pianot har följt mig till inte mindre än fem boenden på alla dessa år. Vi har hängt i både glädje och sorg. När jag varit som mest glad eller mest ledsen har jag satt mig för att spela. Musiken har alltid varit ytterligare en dimension för att få utlopp för känslor.

Jag vill inte ens vara i vardagsrummet. Det gör för ont. Det är inte bara en möbel och ett instrument jag ska skiljas från. Det kan tyckas löjligt, men för mig är det en vän. Därför är jag så glad att det faktiskt är någon som kommer och hämtar pianot. Alternativet hade nämligen varit soptippen. Fy vilket öde!

I vilket fall är jag på vippen att börja lipa. Därför har jag krupit ner under täcket och här tänker jag stanna tills det är dags.

Idag återvände jag till jobbet efter tre dagars julledighet. Det var en märklig känsla att komma ut på parkeringen i morse. Det var helt öde och tyst. Kände mig som den ensammaste människan i världen. Är det ingen som jobbar, tänkte jag.

Väl på jobbet var det också lugnt. Vi satt fyra personer vid det stora morgonmötesbordet. En stund senare föll en väldig trötthet över mig. Underligt med tanke på den lugna helgen och all sömn jag fått.

Ytterligare en timme senare sa det typ pang i skallen. Den där guppande känslan i svaljet. Illamåendet. Hej migrän.

Jag gjorde klart det jag höll på med. Det var svårt att formulera textraderna. Väl hemma fick jag i mig lite mat innan jag stöp i säng. Vaknade bara för att somna om. När jag vaknade andra gången hade jag sovit i tre timmar. Hade kunnat sova mer, men jag vill inte ligga vaken hela natten så jag tvingade mig själv till vakenhet.

Skallebanket är kvar plus en krypande känsla i halsen. Måtte jag inte bli sjuk! Jag har varken tid, lust eller ork till det. Nu ska jag i alla fall lämna sängen och se om jag kan få något i mig. Har inte ätit sedan elva i för middags ...

Jag har som vanligt lyssnat på P3 under morgonen. Åsa Karlsson och Soraya Hashim hade besök av Klara Zimmergren. De pratade om relationer och ensamhet. Om hur man klarar sig på egen hand. Vilken typ av människa man är. Klara hävdade bestämt att hon är en människa stämd i moll. Den ledsamma ackordtypen.

Jag funderar emellanåt på det där. Om jag är moll eller dur. Jag bär på en vemodig själ och mitt liv har liksom sorgkanter. Det är mycket allvar. Ändå känner jag mig som en väldigt glad människa och jag skulle definitivt beskriva mig själv som positiv.

När jag lyssnade på deras diskussioner kom tanken till mig att det kanske är allt som hänt i mitt liv som ger den där vemodsklangen. Samtidigt tror jag att utan de där tunga perioderna skulle livet aldrig brustit ut i den totala eufori som det gör ibland. Den där barnrusiga glädjen och skratten som kommer från de innersta rummen. Skratten som klingar lycka. Tårarna är nära också. Både de ledsna och de glada. Jag blir lätt rörd och berörd.

Högt och lågt. Jag har levt igenom skillnaderna. För er som förstår musikspråket skulle jag säga att jag är en mollsjua. Grundackordet är moll, men en av tonerna byts ut och kombinationen blir en väldigt vacker klang av både ock. Så är det nog.

Låten "September" är talande för mitt liv, precis som den är för sångaren. Vi delar en bit historia tillsammans. Läs mer om den i inlägget Älskad - saknad.

God jul alla läsare! Hoppas ni får en riktigt fin helg.

Låt mig ge er en liten återblick.

12 januari skrev jag om saker jag längtade efter. På listan fanns bland annat: Vind som luktar salt och att ha vagnen runt hörnet.

Den 28 januari skriv jag en liten text om min stad om hur jag skakar den småländska sanden ur mina skor när jag klivet av tåget i Göteborg. Om att detta är hemma.

Bilden är från mars och jag var på väg mot Småland efter en fantastisk helg i Göteborg. Det var så enormt svårt att lämna staden. Det var som att lämna kvar själen.

Den 2 oktober skrev jag ett inlägg om min längtan. Bland annat skrev jag:

"Tålamod har ju aldrig varit min styrka, men jag kanske ändå borde lära mig av mitt eget facit. För hittills i mitt liv har jag tagit mig för och genomfört det jag vill göra. Det kan ta tid och följer inte alla gånger det schemat jag skulle vilja, men jag brukar komma fram.
...
Jag läser just nu boken "Jag är både listig och smart" som handlar om Olle Ljungström och det liv han levt fram till nu när han är 50 år. Det mesta i hans liv påminner ingenting om mitt, men så finns det vissa drag. Den där jakten. Ungefär som: när ska livet börja? Fast jag tycker mig leva varje dag, mer att jag inte är där jag vill vara."


Vad jag vill säga med detta är att här finns korn av mina enorma längtan till Götet. Inte lika uppenbar för alla så klart. Jag har av förklarliga skäl varit tvungen att hålla tyst. Inte nämna fullt ut vad längtan gäller. Ibland har längtat varit outhärdlig. I oktober var det verkligen så. För sedan i början av året har jag kämpat för att kunna återvända till Göteborg, men det fanns ingen ljusning alls.

Tänk om jag hade vetat där i oktober när frustrationen rev och slet i mig att jag bara några veckor senare skulle bli erbjuden ett förstahandskontrakt på en lägenhet i Göteborg.

Som jag skrev då i oktober. Jag brukar komma dit jag vill. Det kanske bara inte följer det schemat som jag önskar, men jag kommer fram. Jag kommer fram.

Den här bilden är från i början av veckan när jag packade ihop mitt arbetsrum. Symaskinen och kläder som ska lagas/sys om tog en hel kartong och mina tyger fyllde ytterligare en. Saker tar mer plats än man tror.

I kväll har jag gått omkring i lägenheten och samlat ihop alla prydnadsföremål, ljusstakar och några smålampor. Allt är nedpackat. Beakta att jag sedan tidigare sålt av tavlor jag haft uppe samt plockat ner böcker, filmer och spel från hyllorna och nu också plockat ner gardiner och gardinstänger.

Det är tomt.

Ödsligt.

Det är sorgligt att flytta. Många av sakerna som packas ner bär minnen. Minnen som väcks till liv för att jag har tid att tänka. Roliga minnen. Ledsamma minnen. Packandet drar igång massa olika tankar och reflektioner. Lite som passera i revy-grejen.

Jag lämnade Gråbo sommaren 2005. Då flyttade jag till Ulricehamn, ett år senare bar det av till Jönköping och efter 2,5 år gick flyttlasset till Värnamo. När jag landar i Göteborg har jag alltså bott på fem orter inom loppet av 6,5 år och totalt på tio olika adresser. Korridor, sambo, hos kompis föräldrar, i andra hand ... I etta, tvåa, trea och hus. Där jag bor nu är stället jag har bott längst i ett svep. Hela två år och en månad totalt.

Ja, det är sorgligt att flytta. För det påminner mig om hur rotlös jag har blivit. Så var det inte när jag lämnade Gråbo. Då var jag hårt rotad. För hårt. Det gjorde ont att dra upp rötterna. Nu är det som att jag inte har något fäste alls. Det är så lätt att flytta vidare. Jag har liksom vant mig.

Kanske blir Göteborg stället där rötterna får ro att gro.

Tankesmedjan som sänds i P3 klockan 17 varje vardag är ett samhällskritiskt program som jag till en början inte var så förtjust i, men allt eftersom jag har fått bättre grepp om personerna gillar jag det mer och mer. Framför allt gillar jag att höra deras krönikor.

Ibland är de mest tokroliga. Ibland är de tänkvärda och roliga. Ibland också upplysande och roliga. Ja, allt möjligt i en salig röra. Hur som helst. Dra fram till 32.35. Då håller Sara Hansson en krönika under sin rubrik Jag är inte arg - jag är besviken som handlar om p-piller för män. Tänkvärt, upplysande, irriterande och ja, roligt. Krönikan är typ 3,5 minuter lång och väl värd att höra. Do it!

Inte den vassaste bilden, men man ser ändå vad det föreställer. Jag gillar prydnadsdjur. Inte alla och hur som helst. Men vissa fångar min uppmärksamhet. Den här rosa glasflamingon lockade mig till sig mest för att den var så iögonfallande ful. Just därför föll jag för den. Dock passar den inte alls i mitt hem. Helt fel färger. Därefter blev jag lite förtjust i pingvinen näst i rad. Tafatt. Söt. Tokig. Ja, det är så jag gillar det. Prydnadsdjur alltså.

Jag hade bestämt att jag inte skulle göra julgodis i år. Dels för att jag inte skulle hinna bjuda hem folk som kan äta upp det och dels för att jag har så pass ont om pengar att varje hundralapp är räknad. Men. Som synes. Jag kunde inte hålla mig. Nu när jag håller på fattar jag inte varför jag satte igång. Även om jag valde de två lättare varianter i min reportoar så är jag efter två timmar skitless. Och då har chokladkolan inte kokat färdigt än!

På bilden synes mozartkulor. De är enkla att göra av den anledningen att man inte behöver laga till något. Tärna nougaten, skiva marsipanen. Vik in nougatkuben i skivan och rulla ihop. Smält sedan choklad och doppa dem i. De är färdiga att ätas när chokladen stelnat. Trots enkelheten är det ett pillgöra. Och jag var trött i ryggen innan jag började.

Kolan har stått och kokat i snart två timmar. Den är väldigt långsam. Men å andra sidan är den våldsamt god! På spisen sköter den sig själv. Själva jobbet kommer när man ska klicka ut den i formar. Man kan välja att hälla ut den i en större form. Då kommer dock jobbet sen ändå när man måste dela kolan i mindre bitar och vika in den i papper. Då gör jag hellre jobbet att klicka ut den i småformar och så är det klart.

Här är receptet på chokladkolan:

3 dl vispgrädde
50 g smör (riktigt smör ett måste)
3 dl socker
1,5 dl ljus sirap
0,5 dl kakao
1,5 msk vaniljsocker

Häll upp allt i en tjockbottnad kastrull med en volym på tre liter. Koka upp kolan och rör om kraftigt tills det blir en jämn smet. Sänk ner till lägsta värme och låt koka. Allt eftersom sjunker kolan och tjocknar. När den börjar verka tjock gör ett kulprov. Kom dock ihåg att med det här receptet ska kolan koka långt längre än du tror. Se till att ha gott om tid.

Ska man packa några veckor i förväg får man tänka till lite. Vilka saker kan man vara utan en längre tid? Mina filmer var bland det första som jag packade ner. Jag behöll min Luc Beson-box ifall jag blir filmsugen. Fick dessutom tillbaka en utlånad film igår. Den har jag dock nyligen sett.



Böckerna åkte ner så klart. Trots att jag inte har så många blev det en hel låda. Det trodde jag inte.



Jag har även packat ner cd-skivor, notböcker och alla mina pärmar med texter av olika slag. Igår packade jag skor. Det blev två knökfulla lådor plus sex par i en tredje låda. Då har jag ändå låtit bli att packa ner fem par vinterskor/stövlar. Mätt i lådor har jag alltså mer än dubbelt så mycket skor i förhållande till böcker. Vad säger det om mig?!

Ska tilläggas att jag gjort rejäla utrensningar bland skorna för bara ett halvår sedan. Två skor slängde jag och två par hamnade i "Erikshjälpenkassen". Att jag kan lämna så många saker till Erikshjälpen har inte i första hand att göra med att jag shoppar mycket. För det gör jag verkligen inte. Men jag gjorde.

Jag har som mål att packa minst två lådor varje dag. De tre lådorna jag packade igår tog en halvtimma. En halvtimma om dagen är inte mycket. Men om jag skulle tvingas packa hela mitt hem på kanske två-tre dagar. Då skulle det bli många halvtimmar ...

Nu tänkte jag börja plocka ihop mitt arbetsrum. Det känns verkligt jobbigt. Att varken se eller ha tillgång till mina kreativa verktyg på sex veckor, det kommer att bli tufft. Men så måste det bli. Nu när jag tänker på det igen måste jag nog behålla mina akrylfärger och dukar. Jag kan inte vara utan dem så länge. Det går inte.

Ja, som sagt i det föregående inlägget har jag sagt upp mig idag. Jag gjorde det direkt efter morgonmötet och sen berättade jag för kollegorna som befann sig på redaktionen. Därigenom och via mitt blogginlägg har reaktionerna rullat in. Det har varit en omtumlande dag. Känslomässig. Jag var så trött när jag kom hem att jag var tvungen att sova en stund. Det händer nästan aldrig.

När jag vaknade låg jag kvar i en timma och försökte sammanfatta allt i huvudet. Vad är det folk har sagt egentligen? Förvånansvärt få hade pusslat ihop alla mina hintar från hela hösten, men det är väl kanske inte så konstigt. Folk pratar om ditten och datten. Man fäster inte sin uppmärksamhet vid allt.

Några har sagt att det är dumt.
- Vad ska du i Göteborg och göra?
Jag tänker att det är ett uttryck för en slags ledsamhet, att man kommer sakna. Endast en person vill få mig att ändra mitt beslut. Det bryr jag mig inte om. Det är bara dumt.

De allra flesta har reagerat med hejarop och gratulationer. Pepp och nyfikenhet på vad som nu ska hända mig. Och faktiskt att några av de mest värmande reaktionerna har kommit från håll jag inte väntat mig.
- Modigt! Det ska du ha cred för, att du satsar!
Det blev jag jätteglad av att höra.
En före detta Hisingsbo har gett mig massa tips och pratat gott om området jag ska flytta till. Det känns fint.

- Man måste följa sitt hjärta, har flera sagt och det är så sant.
Jag måste följa mitt hjärta, min innersta längtan. Och det är precis det jag gör. Att lämna Värnamo är ingen sorg. Däremot att lämna jobbet på Värnamo Nyheter. Det är en sorg. Att lämna kollegorna. Det är också en sorg. Det absolut skönaste är personer som förstår det. Som lyckas uttrycka det. Som säger:
- Jag/vi kommer att sakna dig. Men i din sits hade jag gjort likadant.

Inte att förglömma de personer som finns i Göteborgstrakten som välkomnar mig med öppna armar trots en frånvaro på 6,5 år. Det är jag så tacksam för att jag blir alldeles tårögd nu när jag skriver. Jag vet allt för väl att det inte är någon självklarhet.

Tack. Tack så hemskt mycket för all uppmuntran!

Mitt hem till och med 31 januari.



Mitt hem från 1 februari.



Det här torget kommer jag inte att vandra över så många gånger till.



Istället kommer jag att vandra över det här torget.



Närmsta vatten kommer inte att vara flod och sjö.



Det kommer istället att vara älv och hav (och väldigt nära min paradisö.



Jag kommer inte längre att köra över viadukten och slänga en blick på tågspåren dagligen.



Istället kommer jag att åka över den här bron och blicka ut över fartygen och kranarna.



Det blir färre (förmodligen inga) besök på Lejonens speedwaybana.



Däremot kommer det definitivt bli fler besök på Gamla Ullevi, vilket får mitt hjärta att pirra redan nu!

I dag har jag sagt upp mig från jobbet på Värnamo Nyheter. Mina nära vänner på jobbet har vetat ett tag, vetat att jag har varit på väg och följt min process. Vänner och familj har stöttat. Det är inte ett självklart beslut. Eller jo. Det är det faktiskt. För i och med det här uppfyller jag ett löfte jag har givit mig själv.

Tiden på Värnamo Nyheter kommer jag att vara för evigt tacksam över. Den har format mig både som journalist och person. Men när jag efter mina studier tackade ja till att komma till Värnamo visste jag att jag begav mig åt fel håll rent geografiskt. Mest av allt ville jag tillbaka till Göteborg. Det hade dock varit korkat att tacka nej i det läget och jag är glad att jag inte gjorde det.

Mitt löfte till mig själv var då att stanna i max fem år i Värnamo. En del har skojat med mig och sagt: "Det sa jag också för tio år sedan!"

Hittills i mitt liv har jag företagit mig det jag har sagt att jag ska göra. Jag har hållit mina löften och jag har följt min inre längtan. Det tänker jag fortsätta att göra och hur svårt det än är att lämna redaktionen vet jag att jag gör rätt. Att äntligen komma tillbaka till Göteborg är något jag på allvar har kämpat för i ett år. Nu blir det av och bara tanken gör mig lycklig.

Efter en natt med galet dålig sömn begav jag mig vid lunchtid till Ulricehamnstrakten för att hänga med mina föräldrar. Det blev mycket snack och framåt kvällningen körde jag hemåt igen. Regnslask from above. Blä. Och att hamna bakom diverse plogbilar kändes så där halvkul. Huvudsaken är väl att jag kom hem och det gjorde jag.

Trösten i den här slaskiga skiten och det ständiga mörkret är ändå att det just nu är som absolut mörkast och att det vänder efter torsdag. Sent i december brukar vädret stabilisera sig med kyla och snö samtidigt som dagarna återigen blir ljusare. Om än i maklig takt. Skönt är det i alla fall.

Sitter nu och varvar ner med Musikhjälpen samtidigt som jag planerar för ett speciellt blogginlägg med många bilder som jag ska publicera på måndag. Håll utkik!

Ge bort en get. Genom Actionaid kan man ge bort flera bra saker till behövande människor i världen för en väldigt liten peng. Nämnda get kostar 200 kronor. Geten som ges bort är dräktig. Det vill säga att den är gravid. Tids nog föder den. Då kan man få mjölk från geten. Kanske sälja ungen eller behålla den.

Man kan på samma sätt ge bort en kull kycklingar, en spis eller en bikupa. Jag har gått och funderat på om jag inte skulle göra det till en månadsgrej. Alltså att gå in en gång i månaden och köpa en get. Jag ska säga till när/om det blir verklighet, men jag måste säga att jag skarpt gillar att detta är så oerhört konkret. En get liksom.

Det finns säkerligen ett antal organisationer som har sånna här grejer. Vet att man bland annat kan betala varje månad för att plantera träd i Afrika. Även det en bra grej.

Ytterligare en bra sak är Musikhjälpen som pågår just nu. Klicka dig dit för att ta reda på hur du kan vara med och kämpa för att flickor världen över ska ha möjlighet att utbilda sig. Jag älskar programmet och har följt det alla år det har sänts. Önska en låt vet ja!

När jag var i Las Palmas tog jag mig en dag för att undersöka stadens olika delar. Ovanför de fina kvarteren i gamla stan låg de mindre fina bostäderna. Vissa hus var bara rå betong och inte ens målade. På flera håll sprack murbruket. Fönster och dörrar var lappade för att hålla samman.

Det är alltid lika bedrövande att se områden som detta. Några kilometer bort, längs Playa de las Canteras, där är det fest varje kväll och på uteserveringarna trängs turister med mer välbeställda kanarier. Förmodligen har turisterna ingen aning om hur det ser ut på resten av ön. De är nöjda med sin kalla öl köpt av mannen som promenerar fram och tillbaka längs stranden hela dagarna och ropar ut sitt budskap: Fanta, cola, cerveza, aqua.

Eller för den delen att varje dag betala tre euro till killen som leende placerar solsängen var helst man önskar. För att inte tala om hur lätt man skakar på huvudet åt musikanterna längs strandpromenaden. När de spelat klart och hoppas på några slantar vänds blicken bort. Det är lätt att ignorera kvinnan med de ryckiga rörelserna som går med utsträckt hand framför Santa Ana-katedralen.

Det slog mig att turismen säkerligen på många sätt bidrar till Gran Canarias ekonomi, men också att den allra mest gynnar de stora bolagen och kedjorna som finns på ön. Det är så marknaden fungerar.

Som sagt bedrövad. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras. Det ruffiga är vackert. Mina ögon fångas av blå plåtbitar som täcker en utslagen glasruta och raserat murbruk som plockar fram och visar äldre färger på väggen. Bland de följande bilderna är den sista min absoluta favorit. För färgerna. Det slitna blå mot det blekta gröna. Och den lappade spegeln som lyser som ett gult öga.

Igår satte jag ut en annons på blocket om att sälja mitt linneskåp. Jag har tröttnat på det och har andra lösningar för min klädförvaring. Jag trodde nog inte att någon skulle höra av sig, men sent igår ringde en tjej från Vaggeryd som ville komma och kolla idag.

Hon slog till på stört och vi hjälptes åt att bära ner skåpet till hennes bil och lastade in det. Jösses det var tungt! Kan bara tänka mig alla möjliga konstiga muskler som kommer att ömma i morgon. Var alldeles muck i armar och ben efteråt. Dessvärre var bärandet inte klart.

För att tag sedan rensade jag ut en del porslin, böcker och kläder. Detta packade jag ihop och in i bilen. Plus tre vinterdäck som jag fick springa i trapporna med från källarförrådet.



Först till Erikshjälpen och lämnade av mitt utrensade pick och pack. Sen till OKQ8. Jag kände mig tvungen att köpa nytt batteri. Förra vintern hade jag svårt att starta bilen i kylan och en dag sa det totalstopp. Fick igång den med startkablar och var sen orolig hela vintern. Men det gick. Pappa mätte batteriet någon gång i somras och batteriet var verkligen slut. Pris för batteri och isättning 1 300 kronor. Katjing!



Att jag bara hade tre vinterdäck med mig till verkstan var för att det fjärde fanns där. Jag hade lämnat in det, eftersom det var punkterat. När en av killarna väl kollade på de andra däcken var ett av dem helt förstört.
- Det kommer att explodera när som helst om du kör på det.

Jaha. Inget annat att göra än att köpa nytt. Dessutom fick de justera två av fälgarna på grund av rost som gjorde att däcken läckte. Också ett måste så klart, men varför allt på en gång?! 1 788 kronor. Katjing!

Fy farao vad tråkigt det är att lägga pengar på bilen. 3 100 bara så där. Blä! Att jag fick in 500 kronor på skåpet i morse känns knappt som plåster på såren längre.

Jag älskar att äta stekt ägg. Till passar det utmärkt med diverse grönsaker. Jag försöker att ta tillvara på säsongens sorter när det kommer till svenska grönsaker. Nu finns det färska röbetor. Så otroligt gott! Nyttiga är de också.

Rödbetor är fiberrika och alltså bra för mage och tarmar. Rödbetor innehåller vitaminerna C och D. Båda viktiga vintertid (och annars också så klart). Dessutom innehåller de zink, järn, kalcium och betanin (antioxidant). Röbbetor kan också sänka högt blodtryck. Dock är det inget jag lider av. Faktiskt tvärtom så har jag lågt blodtryck. Så lågt att jag drabbats av svimningsanfall ...

Broccolin köpte jag förresten också färsk. Både den och betorna har jag förkokat innan jag mer eller mindre bara värmde på dem i stekpannan. Jag brukar passa på att köpa broccoli när den säljs billigt. Den här gången var det två buketter för tio kronor som gällde. Mycket, mycket billigt. Smarrigt också.

I boken Maten som botar står att läsa att broccoli är bra mot lungcancer. Det gäller för de flesta sorters kål. På min tallrik hade jag även färsk rödkål. En färgkick och samtidigt hälsosam mat på flera plan.

Det som tar ner min nyttiga mat är att jag har stekt den. Det ska tydligen inte vara särskilt bra för näringsämnena och om jag inte minns fel ska mat med stekyta öka risken för cancer. Så kanske ligger jag ändå på plus minus noll nu ...

Se så tom min tavelvägg är! Några av tavlorna i mitt kollage sålde jag och några platsade inte längre när de andra försvann. Jag får antingen ta ner allihop eller måla nya. Även motsatta sidan av rummet är tom. Där har fyra tavlor försvunnit. Det är oerhört roligt att sälja, men det blir tomt. Inte bara i rummet.

Inför den här julen har jag beslutat mig för att inte julpynta. Inte för att jag har särskilt mycket att pynta med. Det brukar bli någon ljusstake och några silverglittriga stjärnor. Första advent hann jag inte pynta för då hade vi utställningen. Andra advent var jag i Las Palmas och nu när det är tredje advent känns det jobbigt att rota fram sakerna för att ha dem framme i ett par veckor. Självaste julhelgen är jag ändå inte hemma.



Men något som känns riktigt juligt är att ha en välfylld skål med apelsiner och clementiner. Jag köpte några limefrukter också för den fina färgens skull. Man blir ju alldeles lyrisk bara av att se frukterna. En klar ljuspunkt i denna annars så mörka och regniga tråkperiod.

Jag kom hem i onsdags eftermiddag. Oerhört trött efter den tidiga uppstigningen på Gran Canaria. Igår och idag har jag jobbat, men nu har jag kasat ner i soffan och har en långledig helg att se fram emot.

Jag har så många bilder jag skulle vilja visa från min resa och har försökt att göra som jag gjorde med Pragbilderna - dela in dem i kategorier. Den här kategorin har jag kallat stadsdetaljer. Sånt som fångat ögat av en ibland oklar anledning. Som bilden ovan. En brandpost. Som en person med gasmask på.



En husvägg i kåkstäderna uppvisade i en spricka flera lager av olika färger.



Det är både smart, miljövänligt och förmodligen också effektivt att använda torra palmblad som sopkvastar. Borsten som förmultnar när den är färdiganvänd. Bara att plocka till sig ett nytt blad. Ser inte papperskorgen lite ut som en blinkande uggla?



Viss förvirring kan uppstå. Är det 4 eller 39 som gäller här?



Columbus mellanlandade på Kanarieöarna flera gånger under sina långa resor. Här finns ett museum enkom för hans skull och han har en egen plats där en byst föreställande honom ståtar högt upp i luften på en pelare. Här i sällskap med en duva.



Ett onekligen platt hus. Japp. Bara en skiva rätt upp från marken. Förmodligen tar man sig från ena till andra änden i lyan ganska fort ...

I går tog jag lokalbussen till de lite äldre stadsdelarna. Att åka buss ger mig en sån där jag är hemma här-känsla. Som att man hittar. Försöka verka cool och veta precis vart man ska gå av och inte alls en hållplats för sent. Jag vandrade i evigheter genom trånga, breda, backiga gator. Jag hittade till Santa Ana som är öns stora katedral. Jag älskar katedraler. Främst för att de är arkitektoniskt intressanta, men också för att det är en sådan speciell känsla att slå sig ned och bara insupa atmosfären i dem.



Något kvarter från katedralen var det marknad. Där fanns allt i från frukt till smycken och handflätade korgar.



En orkester rockade loss. Likaså publiken som ropade på extranummer. Orkestern hade inga extranummer, men improviserade till publikens glädje. Det var en låt som de flesta kunde. Många klappade takten och sjöng med. Riktigt härlig stämning!



En dam dansade runt med sin hund i famnen framför både orkester och publik. Så glad var hon.



Ytterligare något kvarter därifrån pågick någon slags modeplåtning. Fotografen satt långt bort med jättetele och marken som stativ. Det hade varit roligt att se de bilderna.

Jag avslutade utflykten längs den stora shoppinggatan. Kunde inte låta bli att gå in på H&M. Jag handlade dessutom. Mest för att det var så himla billigt. Ett par strumpbyxor kostade typ 35 kronor.

I övrigt har jag inte shoppat mycket. Jag köpte en sjal på El corte inglés i fredags. Idag köpte jag spansk olivolja och en flaska bubbel. Den senare kostade bara tolv kronor så jag kunde inte låta bli.

I morse när jag tittade ut såg det ut så här. Regn! Fy farao vad trist. Jag bestämde mig omedelbart för att ringa till paret i San Agustin som jag skulle träffa någon av dagarna. Tur nog kunde de idag. Vi bestämde att jag skulle försöka komma med en buss vid 13-tiden och vara framme någon gång efter 14.

Jag hade tagit reda på bussnumret och ungefär varifrån den skulle gå. När jag kom till busshållplatsen blev jag ändå osäker, eftersom det stod att det skulle vara en direktbuss till Maspalomas som ligger en bit längre söderut än vad jag skulle. Men efter ett samtal med resebolagets servicetelefon kunde jag konstatera att jag kommit rätt. Bad sedan chauffören (på en blandning av spanska och engelska) att släppa av mig vid sjukhuset i San Agustin. Det gjorde han.



Det blev en väldigt trevlig stund hos paret i San Agustin. Jag blev bjuden på middag. Fläskfilé gratinerad med potatismos och champinjoner. Jag sa inte till innan vad jag äter och inte. Fläskkött och lök står överst på inte äta-listan. Jag bestämde mig för att äta vad det än var. Bara hålla god min. Jag behövde inte ens anstränga mig. Jag åt och tyckte att det var gott. Jag tog till och med om en skvätt. Måste vara bästa betyget.

Paret som är en bit över 80 år bor upp i bergen. De har en fantastisk utsikt däruppe. Dock inte från huset, men om man kommer ut på gatan ser det ut som på bilden ovan.



På väg ner för berget fick jag syn på några papegojor i ett träd. Först hörde jag dem bara väsa och trodde det var småfåglar. Jag blev alldeles lyrisk när jag fick syn på dem! Har aldrig sett fria papegojor förut. Jag lyckades ta denna bild, men när jag skulle flytta mig för att få en bättre flög allihop iväg skränande som skator, ungefär.

Jag hade flax. Jag hann knappt ställa mig på busshållplatsen så kom bussen som skulle ta mig tillbaka till Las Palmas. Jag ville inte gå hem riktigt då, trots att jag varit borta nästan hela dagen. Det blev en runda längs strandpromenaden.



Jag hittade en butik som sålde lösgodis. Detta fenomen som inte har särskilt stor spridning i Spanien, men det verkar vara på frammarsch. Godiset skiljer sig dock stort från det man kan köpa i Sverige. Mycket sockrade gelegodisar och hårda karameller i papper. En annan stor skillnad är att påsarna är så små att man inte får plats med mycket mer än två hekto godis. Inte som hemma - två kilo ...

I morgon visar yr.no en sol med ett moln över Las Palmas. Jag hoppas innerligt att det där molnet inte kommer med för efter den här dagen skulle det vara skönt att få koppla av med några timmar i en solstol. Då vill man inte ha moln. Det är inte tillräckligt hög temperatur för att det ska vara behagligt när solen försvinner bakom. Hur som helst. Måndag visar en stor sol, så kanske får det bli andra äventyr i morgon.

Bilden är från i torsdags. Då var det fint väder. Idag är det igentjockat med moln och det regnar från och till. Attans! Jag hade ju beställt en vecka utan regn! Istället ska jag bege mig söderut. Jag vet bussnumret, på ett ungefär varifrån bussen går och jag vet vart jag ska av. Typ. Jag hoppas att det ska gå bra och att jag kommer rätt. Jag ska faktiskt jobba. Det blir ett reportage om ett Värnamopar som bor här vintertid. Med tanke på min språkliga (o)förmåga ska detta bli ett sant äventyr ...

Jag har en fascination för hus. Bjuder på några fasadbilder här. Det skiljer sig stort mellan husen. Ganska många risiga och på många ställen pågår stora renoveringsprojekt. På sina ställen har hela fasader plockats ner och nya byggs. Hittade en gata namngiven efter en välkänd svensk man.

Det är synd att jag är så dålig på spanska och att spanjorerna är så dåliga på engelska. Det blir inte mycket pratat. Jag hade visserligen ett roligt samtal idag i en tebutik. Jag frågade kvinnan om hon kunde engelska. Nä, så klart inte. Jag förstod snabb att svart te hette te negro. Ok, inte så svårt. Jag frågade efter ett spansk te. Kvinnan som hela tiden pratade spanska sa något om blommor eller frukt och jag sa frukt.

Då började hon pladdra och jag fick chans att säga den enda frasen jag kan på spanska: Yo no entiendo espanol (jag förstår inte spanska). Då skrattade hon och sa: Men du pratar! (Vilket jag förstod för hon sa något om hablar...) Vi skrattade båda två. Sen fick jag lukta på några olika teer och valde ett. Som tur var hade hon sedan en lista över vikter och priser så jag bara kunde peka.

När jag tackade och gick skrattade vi båda igen. Vilket härligt möte! Sånt gillar jag. När man fattar fast man inte fattar. Det är grejer det!

Vid flygplatsen i onsdags kväll fick jag hoppa in i en minibuss för vidare färd till Las Palmas och min lägenhet. Gubben körde som sjutton och bussen krängde hit och dit. De gamle i bussen fick hålla i sig och var nog så där nöjda. Jag älskade det. Trots att klockan inte var särskilt mycket hade mörkret lagt sig. I går morse blev jag varse att det som är mörkt längst bort mellan husen, det är havet. Från min terass (som är typ 16 kvadratmeter stor) ser jag havet åt tre håll. Visserligen bara mellan husen, men ändå!



Igår under förmiddagen gick jag en promenad längs stranden och inne i stan för att få en känsla av stället jag hamnat på. På eftermiddagen badade jag och solade en stund. Dessvärre kom det in dismoln så jag började frysa. Packade ihop och promenerade vidare.



Mamma och pappa! Det gula huset längst till höger är ert!



Första, men säkerligen inte sista, ikonen jag sett.



Är man ensam får man fota sig själv om man ska vara med på bild. Hade dock inte riktigt koll på att inte hela jag kom med. Fast jag gillar bilden ändå.



Det här är vad som finns framför mig på föregående bild. Vågorna slår både hårt och högt. Svårt att avgöra från en bild, men vattnet skvätte många meter upp i luften.



Föga förvånande lockar sånt surfare. Det låg ett gäng ute i vattnet och guppade. Den här killen är på väg ut till de andra. Att de vågar!



Något slags konstverk som snurrar i vinden. Väldigt tjusigt. Och stort.



Det är lite konstigt att tänka att det är december och snart jul när temperaturen visar 25 grader framåt klockan 18. Men som synes väntas jul även här. Granen är på plats.



Solen går ner fort och då blir det genast bra mycket kallare. Jag tänkte att jag överdrev när jag tog med mina virkade tossor, men icke. Stengolven är skitkalla och det är väldigt skönt att stoppa fötterna i tossorna när kvällens mörker sänker sig.

Som ni säkert förstår har jag det bra och jag har funnit mig till rätta här. Idag har jag förutom att ha legat flera timmar på stranden även promenerat länge, länge i stan.

Den gamle mannen som kvällsjobbar i receptionen har lärt sig mitt namn (Sofie inte Sofia, fantastastiskt av en spanjor att uppfatta det!) och hejade glatt när jag kom ner nyss. Det känns fint. Som att jag har funnit en vän. Han har dessutom koll på vilket rum jag bor och ger mig nyckeln innan jag bett om den. Och just det! Jag bor i en av sviterna. Det finns tre. Kanske därför som han kommer ihåg mig!