Låt mig ge er en liten återblick.

12 januari skrev jag om saker jag längtade efter. På listan fanns bland annat: Vind som luktar salt och att ha vagnen runt hörnet.

Den 28 januari skriv jag en liten text om min stad om hur jag skakar den småländska sanden ur mina skor när jag klivet av tåget i Göteborg. Om att detta är hemma.

Bilden är från mars och jag var på väg mot Småland efter en fantastisk helg i Göteborg. Det var så enormt svårt att lämna staden. Det var som att lämna kvar själen.

Den 2 oktober skrev jag ett inlägg om min längtan. Bland annat skrev jag:

"Tålamod har ju aldrig varit min styrka, men jag kanske ändå borde lära mig av mitt eget facit. För hittills i mitt liv har jag tagit mig för och genomfört det jag vill göra. Det kan ta tid och följer inte alla gånger det schemat jag skulle vilja, men jag brukar komma fram.
...
Jag läser just nu boken "Jag är både listig och smart" som handlar om Olle Ljungström och det liv han levt fram till nu när han är 50 år. Det mesta i hans liv påminner ingenting om mitt, men så finns det vissa drag. Den där jakten. Ungefär som: när ska livet börja? Fast jag tycker mig leva varje dag, mer att jag inte är där jag vill vara."


Vad jag vill säga med detta är att här finns korn av mina enorma längtan till Götet. Inte lika uppenbar för alla så klart. Jag har av förklarliga skäl varit tvungen att hålla tyst. Inte nämna fullt ut vad längtan gäller. Ibland har längtat varit outhärdlig. I oktober var det verkligen så. För sedan i början av året har jag kämpat för att kunna återvända till Göteborg, men det fanns ingen ljusning alls.

Tänk om jag hade vetat där i oktober när frustrationen rev och slet i mig att jag bara några veckor senare skulle bli erbjuden ett förstahandskontrakt på en lägenhet i Göteborg.

Som jag skrev då i oktober. Jag brukar komma dit jag vill. Det kanske bara inte följer det schemat som jag önskar, men jag kommer fram. Jag kommer fram.