Vid flygplatsen i onsdags kväll fick jag hoppa in i en minibuss för vidare färd till Las Palmas och min lägenhet. Gubben körde som sjutton och bussen krängde hit och dit. De gamle i bussen fick hålla i sig och var nog så där nöjda. Jag älskade det. Trots att klockan inte var särskilt mycket hade mörkret lagt sig. I går morse blev jag varse att det som är mörkt längst bort mellan husen, det är havet. Från min terass (som är typ 16 kvadratmeter stor) ser jag havet åt tre håll. Visserligen bara mellan husen, men ändå!



Igår under förmiddagen gick jag en promenad längs stranden och inne i stan för att få en känsla av stället jag hamnat på. På eftermiddagen badade jag och solade en stund. Dessvärre kom det in dismoln så jag började frysa. Packade ihop och promenerade vidare.



Mamma och pappa! Det gula huset längst till höger är ert!



Första, men säkerligen inte sista, ikonen jag sett.



Är man ensam får man fota sig själv om man ska vara med på bild. Hade dock inte riktigt koll på att inte hela jag kom med. Fast jag gillar bilden ändå.



Det här är vad som finns framför mig på föregående bild. Vågorna slår både hårt och högt. Svårt att avgöra från en bild, men vattnet skvätte många meter upp i luften.



Föga förvånande lockar sånt surfare. Det låg ett gäng ute i vattnet och guppade. Den här killen är på väg ut till de andra. Att de vågar!



Något slags konstverk som snurrar i vinden. Väldigt tjusigt. Och stort.



Det är lite konstigt att tänka att det är december och snart jul när temperaturen visar 25 grader framåt klockan 18. Men som synes väntas jul även här. Granen är på plats.



Solen går ner fort och då blir det genast bra mycket kallare. Jag tänkte att jag överdrev när jag tog med mina virkade tossor, men icke. Stengolven är skitkalla och det är väldigt skönt att stoppa fötterna i tossorna när kvällens mörker sänker sig.

Som ni säkert förstår har jag det bra och jag har funnit mig till rätta här. Idag har jag förutom att ha legat flera timmar på stranden även promenerat länge, länge i stan.

Den gamle mannen som kvällsjobbar i receptionen har lärt sig mitt namn (Sofie inte Sofia, fantastastiskt av en spanjor att uppfatta det!) och hejade glatt när jag kom ner nyss. Det känns fint. Som att jag har funnit en vän. Han har dessutom koll på vilket rum jag bor och ger mig nyckeln innan jag bett om den. Och just det! Jag bor i en av sviterna. Det finns tre. Kanske därför som han kommer ihåg mig!