Jag har som vanligt lyssnat på P3 under morgonen. Åsa Karlsson och Soraya Hashim hade besök av Klara Zimmergren. De pratade om relationer och ensamhet. Om hur man klarar sig på egen hand. Vilken typ av människa man är. Klara hävdade bestämt att hon är en människa stämd i moll. Den ledsamma ackordtypen.

Jag funderar emellanåt på det där. Om jag är moll eller dur. Jag bär på en vemodig själ och mitt liv har liksom sorgkanter. Det är mycket allvar. Ändå känner jag mig som en väldigt glad människa och jag skulle definitivt beskriva mig själv som positiv.

När jag lyssnade på deras diskussioner kom tanken till mig att det kanske är allt som hänt i mitt liv som ger den där vemodsklangen. Samtidigt tror jag att utan de där tunga perioderna skulle livet aldrig brustit ut i den totala eufori som det gör ibland. Den där barnrusiga glädjen och skratten som kommer från de innersta rummen. Skratten som klingar lycka. Tårarna är nära också. Både de ledsna och de glada. Jag blir lätt rörd och berörd.

Högt och lågt. Jag har levt igenom skillnaderna. För er som förstår musikspråket skulle jag säga att jag är en mollsjua. Grundackordet är moll, men en av tonerna byts ut och kombinationen blir en väldigt vacker klang av både ock. Så är det nog.

Låten "September" är talande för mitt liv, precis som den är för sångaren. Vi delar en bit historia tillsammans. Läs mer om den i inlägget Älskad - saknad.

God jul alla läsare! Hoppas ni får en riktigt fin helg.