I elva år har september varit en månad som skapat oro, olust och sorg i mig. En rivande känsla. Att det har varit så beror på att onsdagskvällen den 29 september 1999 omkom en person som stod mig väldigt nära. Oskar. Min systers make. En olycka i ordets rätta bemärkelse. Det som inte får ske händer. Ett misstag. Ett liv slocknar. Hela familjen drabbades hårt. Både vår och hans. För att inte tala om alla vänner. Alla levde vi plötsligt med ett hål i våra hjärtan.

Så svårt att förstå. Hur kan man dö när man bara är 23 år och hur kan man bli änka när man är 23 år? Jag var 18 år då. Ganska vilsen. I den världen stod Oskar för något stabilt. En vuxen person som lyssnade på mig. Det var så jag såg honom. En storebror vars närhet jag gärna höll mig i.

Jag minns den första årsdagen. Jag mådde dåligt hela september inför den. Visste inte hur det skulle kännas. När dagen väl kom var jag bara tom. Det var som att kliva över en tröskel till ett nytt rum, men där allt visade sig vara precis likadant som i rummet man just lämnat. Sorg och saknad är inte beroende dagar.

Någon frågade mig hur det kändes på årsdagen.
- Det gör ont varje dag, blev mitt svar.
Hon kunde inte riktigt förstå. Ville nästan att jag skulle tycka att just den dagen var värre än alla dem jag redan genomlevt.

Med tiden blev det lättare. Lättare att hantera och lättare att prata om. Men september har ändå fortsatt att vara jobbigt. Inledningen av hösten. Symboliskt. Den där fantastiska luften, ljuset och färgerna som alltsammans bröts i tragedi. Jag minns begravningen väl. Hur några kor råmade en bit från kyrkogården. Alla människor. Oskars farfar som förrättade begravningen. Som bara två år tidigare hade förrättat vigseln mellan Oskar och min syster. Föräldrarna som överlevde sitt barn. Syskon.

Trots att allt det där genomlevdes. Alla känslor, alla tårar och alla minnen har jag fortfarande svårt att förstå hur man överlever, hur man tar sig igenom. Man bara gör det.

Igår var det årsdag. Första gången på tolv år gick den obemärkt förbi. Jag hade glömt. Hade inte en tanke på det. Kom på det idag under förmiddagen och då började jag nästan gråta. Att upptäcka att tiden har läkt såren är både glädjande och sorgligt på något sätt. Kanske mest ledsen för jag är rädd att glömma.

Jag tar mig tillbaka i tanken till den första årsdagen. Den som var jobbigast innan den faktiskt var. Som visade sig vara en i mängden av alla de andra tunga dagarna. Nu är jag i andra änden. Att årsdagen är som vilken annan dag som helst. Inte tung. Vardag. Inte kommer jag att glömma och inte behöver jag en årsdag för att minnas. Jag kan ju lika gärna gråta idag. Eller i januari. Sorgen är inte beroende av dagar. Inte heller glädjen.