Nu är pianot borta och jag har utropat den kommande helgen som sorgehelg. Vi var fyra personer som tog ner 300-kilosklossen för tre trappor och det gick bättre än vad jag hade vågat tro. Jag var en av tre som gick på nedansidan. Jag höll emot pianot med hela min kropp samtidigt som jag höll ena armen i trappräcket.

Visste man inte bättre skulle man kunna tro att jag skurit mig i handlederna. För att inte tala om blåmärkena. Har redan en rejäl blåmärksbula på ena armen och några små blåmärken i spridda skurar. Märkena jag fick efter skåpskånkandet hade just försvunnit ...

Som jag skrev i förra inlägget är jag ändå glad att någon ville ha pianot. Alternativet - tippen - kändes vedervärdigt. Bland annat för att det är ett piano av mycket bra kvalitet, men främst för att det har betytt mycket för mig. Det som gjorde separationen lättare var ändå mottagaren av pianot.

Killen som hämtade det berättade nämligen att han hade en fyraåring där hemma som inte kunde låta bli ett piano när hon väl fick syn på ett. Hon bara måste fram och klinka. Nu skulle hon få sitt eget piano att spela på. Hur coolt är inte det?! Med tanke på min egna historia blev jag alldeles varm i hjärtat.

Jag ringde mamma när pianot väl var nerplockad och ivägkört och berättade om flickan.
- Precis som det var med dig, sa mamma.

Precis så. Jag klinkade alltid på pianot hemma. När jag var sex år satte mamma och pappa mig i pianoskola så jag kunde lära mig mer än "Kalle Johansson". Jag skulle inte säga att cirkeln sluts för det skulle vara som att historien stannar. Nä, cirkeln rullar vidare. Det är vad den gör. Så fint att en fyraårig flicka just har fått sitt eget piano. Min dyrgrip. Min skatt.