När jag var i Las Palmas tog jag mig en dag för att undersöka stadens olika delar. Ovanför de fina kvarteren i gamla stan låg de mindre fina bostäderna. Vissa hus var bara rå betong och inte ens målade. På flera håll sprack murbruket. Fönster och dörrar var lappade för att hålla samman.

Det är alltid lika bedrövande att se områden som detta. Några kilometer bort, längs Playa de las Canteras, där är det fest varje kväll och på uteserveringarna trängs turister med mer välbeställda kanarier. Förmodligen har turisterna ingen aning om hur det ser ut på resten av ön. De är nöjda med sin kalla öl köpt av mannen som promenerar fram och tillbaka längs stranden hela dagarna och ropar ut sitt budskap: Fanta, cola, cerveza, aqua.

Eller för den delen att varje dag betala tre euro till killen som leende placerar solsängen var helst man önskar. För att inte tala om hur lätt man skakar på huvudet åt musikanterna längs strandpromenaden. När de spelat klart och hoppas på några slantar vänds blicken bort. Det är lätt att ignorera kvinnan med de ryckiga rörelserna som går med utsträckt hand framför Santa Ana-katedralen.

Det slog mig att turismen säkerligen på många sätt bidrar till Gran Canarias ekonomi, men också att den allra mest gynnar de stora bolagen och kedjorna som finns på ön. Det är så marknaden fungerar.

Som sagt bedrövad. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras. Det ruffiga är vackert. Mina ögon fångas av blå plåtbitar som täcker en utslagen glasruta och raserat murbruk som plockar fram och visar äldre färger på väggen. Bland de följande bilderna är den sista min absoluta favorit. För färgerna. Det slitna blå mot det blekta gröna. Och den lappade spegeln som lyser som ett gult öga.