Det kan ju vara så där ibland att om en bit lossnar så faller allt annat efter. Som ett ras, en damm som brister eller kanske en lavin. Det kan ske i mer positiva aspekter också. Som när man målar.

Jag har grämt mig för att färdigställa en tavla, som jag detta till trots vill ha med på utställningen (som är nu på lördag - inte många dagar kvar!!!). Efter jobbet idag grejade jag med lite småsaker i arbetsrummet. Några tavlor fick hängen och jag plockade ihop vad jag behöver ha med mig på lördag.

När allt småpill var klart betalde jag räkningar. Shit! Inget kvar typ. Första lilla lönen efter att jag gått ner i tid. 4100 kronor mindre på kontot och det märks verkligen. Hur som helst. Jag gick tillbaka till arbetsrummet och bestämde mig för att ge tavlan ett försök.

När jag suttit och petmålat i en timma blev jag arg och började kladda. Slängde på svart färg i ett hörn fast det inte ska vara svart färg. Forstatte att kräma på med färg och såg att det var precis så det skulle vara. Helt plötsligt hade bilden fått den karaktär som jag saknade och som jag försökt få till. Snacka om islossning! Super! Gissar att jag kanske petar något mer på den, men i stort sett blev den klar. Vad otroligt skönt det är när man liksom bara släpper kontrollen och det blir precis som man vill ha det. Något att ta lärdom av?!

Jag gillar för övrigt inte att måla i lampljus, men nu är det vinter och om jag ska måla alls får jag helt enkelt gilla läget. Jag rotade fram en skrivbordslampa. Bra med punktbelysning.

Fruktansvärd arbetsställning på bilden, men det var bara tillfälligt.

Definitionen ledig helg kan kännas knasig när de stackars två dagarna är fullständigt späckade av händelser. I lördags var jag som vanligt på Erikshjälpen och där sprang jag på min nyfunne vän som spontanbjöd mig till deras inflyttningsfest samma kväll. Det blev en riktigt härlig afton! Efter lägenhetshäng gick vi till Industribaren där Streets of Mars spelade.

På vägen hem gick det knappt att se för all snö som föll. Då var jag väldigt lycklig över rocken jag köpte och hade på mig. Vilket kap! Den är så lång att man inte fryser om benen.

Idag blev det upp tidigt för att städa och få i ordning det sista inför familjens besök.



Vi är många och ändå var det tre som inte kunde vara med. Det blev alldeles fullt i mitt arbetsrum. Där är enda stället man kan få plats så många som tio för att äta.



Krabban valde den stora gaffeln för att äta sin pasta.



Skruttan målmedvetet på väg in under en byrå efter bilen som försvann där.



Efter maten tenderar man att bli lätt slapp. Min familj är inte undantagen den känslan. Mannen bakom tidningen tror jag till och med somnade ett slag.



Medan alla slappade tog min snälle pappa hand om hela middagsdisken. Jag sa flera gånger att han inte behövde, men han gjorde det ändå. Vilket jag är oerhört tacksam för. Grymt skönt!

Vi tävlade också. Eller de andra. Jag hade gjort ett quiz. Jag älskar quiz. Både att göra och att delta. Vinnande laget fick 14 av 19 möjliga poäng. Bra jobbat!

Det som var anledningen till att jag bjöd hem familjen var att pappa ville se mina tavlor jag ska ha på utställningen. Varken han eller mamma har möjlighet att komma då. Efter kaffe och julgodis gjorde jag om arbetsrummet till galleri. Det var enormt roligt att visa målningarna och jag blev ännu mer pepp inför lördag.

En verkligt bra dag och en supergo helg. Tack alla!

Jag berättade för några dagar sedan om sajten Prylodesign och att jag hade spanat in textilier där. Det är en kvinna som heter Maria som driver sidan. Hon bor i Stockholm och jagar efter saker från 50-, 60- och 70-talen som hon sedan säljer. Igår kom paketet med varorna jag beställt. Mest förälskad är jag i gardinerna som jag strök och hängde upp med detsamma.

Först hade jag tänkt att ha dem i vardagsrummet, men jag kände att de blev lite för dominanta. Därför fick det bli sovrummet för dem istället. Eftersom jag har fönster mellan sovrummet och vardagsrummet kan jag ändå sitta i soffan och titta på dem.



Både färgerna och mönstret är makalöst vackert.



Jag köpte också detta tygstycke, dessvärre blev jag lite besviken över kvaliteten på tyget. Jag hade upplevelsen att det var mer struktur och styrka i tyget. Det mäter bara 44 cm på bredden men två meter på längden. Vet ännu inte vad jag ska göra med det. Kanske hänger det som en panel i vardagsrummet eller så kanske det blir kuddar. Jag får känna efter och fundera på saken.

Vilka fynd jag har gjort idag! Jag är så lycklig. Jag hittade bland annat en fantastisk ullrock med fårpälskrage för 150 kronor. Det är en sådan där stor a-linjeformad rock som kanske inte plockar fram figurens bästa sidor, men mig spelar det ingen roll. Jag älskar den.

Enda nackdelen är att alla människor verkar ha haft så korta armar förr i tiden, eller så var det mode med korta ärmar, eller så är det för att jag har orangutangarmar. Det sistnämnda vet jag har sin del i saken ... Alltså, den är tokkort i ärmarna. Jag får köpa ett par schyssta långa handskar eller ha en snygg tröja under som kan värma handlederna.



Först hittade jag de här finfina assietterna för 5 kronor styck. Precis rätt gröna färg för att passa i mitt hem. Bra uppläggningsfat för bland annat julgodis. Jag vet inte vem som är upphovsman, men de är svensktillverkade i alla fall.



Redan förra året letade jag efter bra glöggkoppar, men jag tycker att de flesta är fula. De här föll jag för dock. Handhamrade. 40 kronor för sex stycken.



Bäst av allt är ändå den här! En adventsljusstake från 50-talet! Det kunde jag verkligen inte hoppas på när jag började loppisleta gamla julsaker. Jag tittade egentligen inte ens bland ljusstakarna för jag skulle inte ha någon. Jag är ju nöjd med min gamla trästake som jag fick av föräldrarna som barn. Den har hängt med.

När jag passerade ett bord med stakar så skymtade denna till i ögonvrån och jag kan inte fatta att ingen annan hade tjuvat den före mig. Jag är inte den enda precis som är ute efter dessa saker. Och den fungerar! Priset? 25 kronor. Galet bra.

Jag spontanköpte en blus också som jag kikade på redan förra veckan. Modellen är inte riktigt rätt, men jag tänkte att jag kan testa i alla fall.

Den här dagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade planerat att röja, städa och julpynta samt att åka till Erikshjälpen, men jag pallade inte att ge mig ut bland folk så jag struntade i loppisen. Inte likt mig. Röja och städa orkade jag inte heller, så då var det bara julpynta kvar.



Jag är inte så mycket för tomtar, däremot älskar jag stjärnor. De här har hängt med mig i många år och även denna jul hänger de i gardinstången. Jag hänger alltid upp dem i sytråd för då snurrar de så fint av värmen från elementet. Eftersom adventsljusstaken står under så glimmar stjärnorna.



I dörrposten in till vardagsrummet hängde jag tre guldiga stjärnor.



I taklampan fick dessa nyinköpta glasstjärnor hänga. Det påminner mig om barndomen och några glasfigurer som brukade hänga i takkronan eller i granen hemma hos oss.



Jag har inte bara stjärnor. Förra veckan på Erikshjälpen köpte jag de här fula änglarna. Visst är de underbara?! Precis lagom fulsnygga och så blir jag glad av dem. Skalliga bebisänglar med halvskeva glorior.

På vardagsrumsbordet har jag en röd virkad duk med en röd ljusstake på. Så allt är inte glittrigt. Men faktum är att jag gillar glittrigt.

December är för övrigt enda tiden på året när jag sover med "lyset" tänt. Jag brukar låta adventsljusstaken lysa dygnet runt. Den sprider ett så behagligt sken och för mig är det julkänsla att vakna på natten och se hur det strålar från fönstret i vardagsrummet. Jag har bara en stake och det är där den står. Det räcker för mig.

Nu ligger jag i soffan och tittar på stjärnorna som vrider och vänder på sig i fönstret.

När jag var yngre var jag som en öppen bok och berättade för alla och en var om mig själv, mina känslor, vad jag varit med om och hur jag kände mig från dag till dag. Jag hade (och har fortfarande) oerhört svårt för att ljuga. Om någon ställde en fråga så svarade jag och jag hade svårt att dölja svaret.

Man blir väldigt lättåtkomlig när man agerar på det där sättet. Med åren har min integritet blivit allt starkare. Jag insåg att det inte är att ljuga att låta bli att berätta. Att i vissa fall bara ha förtroende för sig själv är viktigt. Alla hemligheter ska inte ut.

Den där öppenheten har jag kvar. Det är en del av min personlighet, men jag är mycket mer noggrann med vem som får veta vad och på vilket sätt jag berättar. Folk kan absolut märka om jag är på gott eller dåligt humör, men det är långt ifrån alla som får veta orsakerna som ligger bakom.

Som väl är finns det människor som vet. Som är villiga att ta emot min skit eller min yttersta glädje. Att bara ett samtal bort ha någon man kan gråta inför och berätta om den oro, rädsla eller smärta man bär på. För hela världen behöver inte veta.

Lika nära mitt hjärta finns det människor som gör mig lugn bara genom att de finns, som får mig att skratta högt trots att de inte alltid är fysiskt närvarande. Eller som får mig att le med hela kroppen av ett sms. Vilken gåva det är.

Bilden får illustrera dagens känsla.

Jag tyckte att den var konstigt kort den turné som Håkan Hellström nu varit ute på. Det var bara en försmak. Han är ju rackarns smart den där grabben. Kanske den korta turnén var för att skapa ett större sug till den stora svängen. Det skulle inte förvåna mig alls om det är så han har tänkt.

Biljetterna för vårturnén släpps på torsdag. Han spelar i Huskvarna Folkets park. Nära och bra, men tyvärr är det en fredag när jag jobbar kväll. Han avslutar i Göteborg på Trägårn den 4 juni. Kanske skulle sikta på att gå dit. Känns vansinnigt konstigt bara att köpa biljett i november för ett evenemang i juni. Över ett halvår i förväg. Hur fort går biljetterna åt?! Det är det man inte vet. Men just nu har jag inte råd. Får avvakta.

Det där med att Håkan är smart (eller någon annan PR-juppe i hans närhet); i somras på Way out west lirade han för första gången "River en vacker dröm". Låten som han skrivit till sina fans och om de tio år som gått. Han sa där och då att det var enda gången fansen skulle få höra låten, för sedan skulle han aldrig mer spela den. Enda chansen att få höra den igen var att spela in den nu och lägga upp den på Youtube. (I klippet ovan kan man höra honom säga det.)

Snacka om PR-kupp. Så klart låten skulle vara med på plattan. Det är ju en hit!

Förresten måste jag säga en sak. Det blir bitvis mycket om Håkan Hellström i min blogg. Jag vurmar mycket för honom. Saken är den att jag knappt lyssnar på honom till vardags, men live! Jösses. Den är ren magi. Energi så att det sprakar. En konsert med Håkan Hellström är en resa genom varenda känsla. Så jag skulle vilja uppmana den som aldrig varit på en av hans spelningar att passa på. Även om man inte är superförtjust i hans musik så kan jag garantera att en konsert är en upplevelse värd att kosta på sig.

Hit ska han:
10/2 Linköping, Cloetta Center
11/2 Sundsvall, Spegelsalen
12/2 Östersund, Folkets Hus
25/2 Visby, Wisby Strand
26/2 Malmö, KB
4/3 Uddevalla, Agnebergshallen
5/3 Oslo, Sentrum Scene
63 Uppsala, Konserthuset
11/3 Århus, Vauxhall
12/3 Köpenhamn, DR Koncertsal
18/3 Gävle, Gasklockorna
19/3 Luleå, Minus 30-festivalen
25/3 Huskvarna, Folkets Park
26/3 Örebro, Conventum
1/4 Umeå, Umeå Open
2/4 Falun, Magasinet
8/4 Kristianstad, Kristianstad Arena
9/4 Lund, Mejeriet
15/4 Västerås, Bombardier Arena
16/4 Norrköping, Flygeln
17/4 Stockholm, Cirkus
22/4 Karlstad, Löfbergs Lila Arena
23/4 Halmstad, Halmstad Arena
24/4 Borås, Åhaga
30/4 Bergen, Bergenfest
4/6 Göteborg, Trädgårdsföreningen

När jag gick från jobbet sent igår kväll så regnade det. Längs vägen låg fula grå snöklumpar kvar sedan helgens snöfall. Regna bort ni, tänkte jag. Sen sov jag så gott att jag kände mig alldeles mörbultad när jag vaknade. Det som väckte mig var ett brötande utanför. Då slog det mig att jag vaknat någon gång under natten och hört samma ljud. Jag föll tillbaka mot kudden igen. Näe. Plogbilen. Det har kommit mer snö!



Det var det här med inställning. Ibland. Ganska ofta. Får jag tjata på mig själv om vissa saker. Det är så himla lätt att glömma. Snön är jättehärlig! Mycket bättre än slask. Min enda invändning är att snön kommer så tidigt. Jag är rent ut sagt rädd att det ska bli en likadan vinter som förra året. Den var fantastisk och vacker på många sätt, men den var alldeles för lång. Jag minns att jag grät när det snöade i mars.



För hur härligt det än är med snö så har den sin tid. Förra året stal den av vårens tid. Måtte den inte göra det denna säsong också. Men i ett försök att rätta till mig själv ska jag tänka att snön är fin.



Snön gör ungarna glada och tillvaron blir ljusare. Och faktum är att med snö på marken så får man bättre julfeeling och den ska jag också jobba på i år har jag sagt ju. Jul är kul. Eller något i den stilen. Till helgen får jag besök av familjen. Inte riktigt alla tyvärr, men tillräckligt många för att lägenheten ska bli full av folk. Så många är vi nämligen. 13 när vi är alla.

Egentligen vill jag ägna mina lediga stunder i arbetsrummet, men denna vecka får jag nog satsa på alla rummen och hålla dem i ordning. Just nu är det köket som behöver mest omtanke. Till helgen ska julpyntet fram. Helst vill jag ta fram det nu, men då blir det helt fel ordning. Man måste städa först. Eller måste...jag brukar inte göra som man måste, men det är helt klart en fördel att städa innan man tar fram fler saker.

Förresten måste jag tipsa om en fantastisk sida för alla som gillar 50-, 60- och 70-talsgrejer. Den heter Prylodesign och jag har beställt ett par gardinlängder samt en tyglängd. Alldeles för dyrt för min plånbok just nu, men inte särskilt dyrt egentligen. Jag ska visa mina köp vid tillfälle.

Av händelse bläddrade jag igenom en bildmapp på datorn. En sådan där mapp med osorterade bilder från lite varstans. En del bilder ler man åt, en del skrattar man åt och en del gör det ont i magen att se. Livet svänger ju som det vill. Därför blir det alltid med blandade känslor jag tittar bakåt. Låt mig ändå bjuda på några av bilderna jag har i den där mappen.



Jag och Linda på Burger King, Järntorget, efter en fest i Frölunda med Håkan Hellström-tema. Eller marint tema om man ska vara noga, men jag tror att det var Håkan egentligen som gällde.



Fina Elin är alldeles nygift.



Under en dagstur till P&L för några år sedan stötte jag på Micke och Adam. Skepp o'hoj!



Jag och Lina (och ett gäng till) firade midsommar i Hjällsnäs utanför Gråbo som är mina hemtrakter.



Noomi som till vardags bor i soliga Spanien var hemma och lyckades pricka in snön som hennes spanske make tyckte var extra roligt. Om än kallt.



Bästa Magdalena en av alla gånger vi fikar eller äter på Ikea i Jönköping.



Finaste David som har varit en av mina absolut närmsta vänner sedan jag var 13. Vi ses på tok för sällan!



Sara och Anna efter en helkväll i Jönköping.



Sammy, jag och några till hängde i Stadsparken i Jönköping en kväll. Vi spelade krocket och det var skitkallt, men vi hade roligt.



Bästa gänget! Grabbarna, jag plus Linda bakom kameran hängde mycket tillsammans under journalistutbildningen. Här är vi på Liseberg i väntan på Håkan Hellström.



Picknick med härliga kusinen Martina. Det där var en av de första varma dagarna den våren.



Här är första gången jag träffade Nina. Vi är på Vätterfesten i Jönköping och lyssnar på Familjen. Dock skulle det ta nästan ett år innan vi "fann" varandra. Bättre sent än aldrig.



Jag som blond och sjuk. Vi var iväg på en temadag under journalistutbildningen. Ju längre dagen led, desto sjukare blev jag. Ni ser ju själva....



Den här glammiga bilden på Linda och mig får avsluta. På tal om blond...jag saknar det där überblonda. Dock blir kvaliteten på håret inget vidare. Vi har hur som helst gjort oss tjusiga inför en bröllopsfest.

Vad mycket härligt man har varit med om! Och vad mycket mer som ska komma. Tack och lov!

Här är ytterligare en bild jag hittade i mina gömmor. För några dagar sedan gav jag den en ram. Bästa vänner heter den. Den är inte till salu. Den är ritad med röd och vit krita och varje gång jag ser den vill jag måla med de där kritorna igen. Dessvärre har jag inga hemma. Måste köpa!

Jag har fått gjort en hel del idag. Har haft en enorm energi de sista dagarna, vilket känns grymt gott! Dels har det att göra med att jag har varit mycket ledig, och dels därför att jag på olika sätt har varit i kontakt med människor som betyder väldigt mycket för mig. Bra människor ger energi. "Dåliga" stjäl.

Den stora nackdelen med att kreativiteten flödar är att saker som disken blir stående... Men det är en världslig sak!

Förr i tiden målade jag mest akvarell och därför har jag många akvareller liggande i buntar i mina gömmor. Det mesta är inget att ha, men jag har sparat dem ändå. Då och då när jag bläddrar igenom hittar jag en färgblandning eller någon detalj som jag fastnar för och återanvänder till nya målningar.

När jag i senaste vändan kikade igenom mina bilder hittade jag den ovanför. Jag har aldrig gillat den riktigt. Fråga mig inte varför, men nu föll ögonen på den och jag såg den på ett nytt sätt. Dessutom slog det mig att det är ungefär så där jag målar nu. I alla fall rent färgmässigt. Mest förtjust är jag i att jag har målat träden och buskagen blå.

Jag beslöt köpa en ram till den för att se hur den tog sig ut och jag måste säga att jag blev nöjd. Men jösses vad dyrt det är med ramar! Den här kostade 120 kronor. Kanske är det valnötsträet som gör det. Jag har en liten akryltavla som skulle behöva en ram. Jag brukar ju inte rama mina arkyltavlor, men den här är inte spänd runt om utan är nitat i sidorna.

Med den enklaste vita ramen skulle det kosta 355 kronor att rama tavlan som mäter 20x20 cm. Om jag skulle sålt tavlan skulle jag kanske velat ha 200 för den, om jag skulle sätta på ram måste ju tavlan kosta 555 kronor. Ingen skulle köpa min lilla skittavla för det. Med andra ord får jag behålla den själv. Tur då att jag tycker om den. Får se om den blir värd sin ram när jag funderat ett varv till.

Idag har jag förresten gjort en prislista över tavlorna som ska med på utställningen. Jag har grunnat hemskt länge på det där och tyckt att det var så svårt, men när jag skrev ihop listan kändes det självklart vad de olika tavlorna ska kosta. Den billigaste ligger på ett par hundra och den dyraste med en nolla till.

Jag var och åt sushilunch med en i princip okänd människa idag. Det är inget jag brukar göra så jag var en aning nervös inför detta. Personen i fråga träffade jag inför hennes utställning på Galleri Hörle slott och därefter föreslog hon att vi skulle ses. Bra idé tyckte jag som tänkt detsamma, men inte vågade fråga.

Hon berättade att hennes sambo har massa stora hockeykillar till vänner så om jag inte blir kompis med henne ska hon skicka hockeykillarna på mig. Men eh...vi ska nog få det trevligt tillsammans! Coming up next: en gemensam målarkväll!

På väg till bilen efter lunchen fick jag syn på en sidensvans i en buske. Att det var en sidensvans visste jag inte så där direkt, jag var tvungen att googla, men den var så söt och så orädd att jag plockade upp kameran för att fota den. Då verkade den inte känna sig lika bekväm i busken längre och började hoppa och fladdra omkring.

Jag hade gjort likadant, men jag lyckades ändå fånga den lite grann. Efter att ha snackat fåglar med bästa M igår blev jag återigen sjukt sugen på att skaffa mig två dvärgpapegojor. Kanske därför som jag ser fåglar överallt och vill prata med dem hela tiden. Jo, jag pratade med sidensvansen också.

Ja, jag vet att jag tjatar. Det finns två orsaker. 1) jag är så himla glad att jag ska ha en utställning för det har jag inte haft sedan gymnasiet (bortsett den vi hade i källarn på jobbet i våras som bara kollegorna fick se) och 2) jag mår så bra av att måla och att ha något att måla inför peppar mig. Ju mer jag målar desto bättre mår jag. Snacka om självmedicinering! Målandet är min drog.

Nu är det bara tre veckor kvar till utställningen. Jag pratade med en av arrangörerna idag och det gjorde mig än mer pepp!

Utställningen är i samband med den årliga julmarknaden i Gråbo Missionskyrka, en julmarknad jag själv besökte varje år jag bodde i Gråbo och som jag också varit med och arbetat för några gånger. Det ska bli väldigt roligt att träffa människorna där och att få visa lite av vad jag sysslar med nu för tiden.

Julmarknaden är den 4 december klockan 10.00-14.00 och det är också så länge utställningen pågår. Kort men intensivt.
Platsen är Gråbo Missionskyrka; Mossalaggsvägen 6, Gråbo.

Välkomna!

Både igår och idag satte jag klockan för att komma upp. Trots att jag båda kvällarna lagt mig för sent och behövt sova ytterligare någon timme. Eftersom mina morgonrutiner under mina lediga dagar tar så lång tid förlorar jag för mycket av dagsljuset om jag sover till halvelva till exempel. I två timmar har jag varit uppe och efter detta inlägg är gjort ska jag in i arbetsrummet. Det konstiga är att jag längtar att gå in dit och ändå kan det kännas vansinnigt motigt. Föredelen är att jag inte behöver starta något nytt. Oftast är det lättare att fortsätta än att starta.

Den här dagen är himlen klarblå och solen skiner. Självklart är det minusgrader också och frosten ligger vit över hustaken och bilarna på parkeringen. Kanske skulle ta med kameran ut.

Bilderna ovan tog jag när gårdagens gråtrista väder sprack upp och släppte fram solen. Kvällen blev sen stjärnklar och kall. Fantastiskt vackert!

Jag har glömt att berätta att jag aldrig kom med i diktantelogin jag skrev om. Synd. Trist. Hade gärna velat...

I eftermiddag restes julgranen på min gård. Det är två veckor kvar till första advent. Jag tycker att det är lite för tidigt, men det kanske är många granar som ska upp så det måste börjas i tid.

På första advent har jag beställt besök så till dess ska jag ha pyntat, men inte före dess.

Idag har det blivit en ny tavla. Den är inte klar, men jag kom väldigt långt på den och bäst av allt - jag känner mig nöjd. Det finns en förlaga, vilket jag aldrig haft innan. För några år sedan målade jag en liten akvarellbild.

Den senaste veckan har jag haft akvarellen framför mig i arbetsrummet för jag tycker om att titta på den och idag slog det mig att jag kunde göra en större akryll av den. Bilden föreställer en person som står framför en spegel. Både personen och reflektionen är diffusa för det är inte personen i sig som är det viktiga utan känslan. Jag hoppas att den går fram för den som tittar på.

Det är svårt att inte gnälla när det är så mörkt som det är idag. Förförligt målarljus är vad det är. Lampljus är inget vidare även om jag har det för ett förstärkt ljus. Lampljus dödar alla skiftningar i färgerna. Det ger blänk så att det är svårt att få en bra överblick. Men, men...

Häromdagen satt jag och plockade bland alla mina akvarellbilder. Det har blivit en del och jag slogs av tanken att kanske ta med en del av dem till utställningen. Jag har säkert 40-50 småbilder med storlek runt 7x10 cm. Flera av dem är både akvarell och tusch. Tänker att jag kan ha dem i låda så man själv kan bläddra bland dem. Äh, jag får se hur det blir. Men det skulle vara ett kul komplement till tavlorna. Småbilderna kunde man kanske sälja för en tia styck eller något.

I helgen har jag haft den här fina människan på besök. Lördagen blev ett tolv timmars pratmaraton. Det är så gott att ha tid att snacka så mycket. Relationer är vårt återkommande samtal. Det pågår i evighet och kommer aldrig att ta slut.

Efter det sov vi båda som två stenar till halvelva. Med rejäl söndagsfrukost i magen (gröt, smörgås, kokt ägg och te) göttade vi ner oss i soffan och kollade på Love actually. Det är bara en vecka eller två sedan jag senast såg den, men det var roligare att se den tillsammans med någon som också sett den och minns handlingen. Den är för övrigt en av mina absoluta favoriter. Actually. Älskar väven av relationer som alla hänger samman på något sätt och jag gillar dialogen som är ömsom rå, ömsom mjuk.

Därefter hade vi en fotosession med mig bakom kameran och Nina framför. Eftersom vi körde med rejält dämpad belysning blev bilderna gryniga. Jag tycker att det är schysst, framför allt i sepia. Det skapar en väldigt speciell känsla.

Tack fina för en härlig helg!

För snart två år sedan fick jag en orkidé, den var jättefin så länge blommorna hängde i sina klasar. Blommorna var kvar i några veckor och när de föll av tänkte jag först slänga växten, men så tänkte jag vara envis. Den har fått stå i skymundan och då och då har jag dränkt den i vatten, låtit den rinna av och ställt tillbaka den i sitt hörn.



Och titta! Envisheten har visat resultat. Bredvid de stora gamla bladen har några tiny grönisar tittat upp. Och inte nog med det ...



... det har blivit en stängel också! Nu är det bara hoppas att den håller hela vägen så att det blir nya fina blommor snart. Men det är inte slut där ...



... för min älskade kärleksört har också växt till sig. Mellan de gängliga stänglarna som växt fram under året har ett gäng små knoppar titta upp. Otroligt spännande! Jag som är så otålig jämt och som vill att saker ska hända fortfort har för en gångs skull varit långsiktigt envis. Skitkul att det visar sig funka det med.

Härom dagen premiäröppnande Erikshjälpen sin nya utvidgade butiksdel. Där såldes vintersportsaker och julsaker. Jag var där för det sistnämnda. Jag har tidigare år inte varit så förtjust i att julpynta, men i år har jag bestämt mig för att ändra uppfattning. Att jag ska leta på second hand är för att väldigt mycket av det julpynt man kan köpa är så himla pråligt och plastigt. Jag vill ha mer rejäla saker, prylar med själ.

Jag hittade den här ljusstaken. Först tyckte jag att den var ful, sen tänkte jag att näe, det är den inte alls det. Den är fulsnygg. Och så stoppade jag ner den i min korg. Där i hamnade också duken. Fintfint! 25 kronor för båda. Vill jag ha andra julsaker nästa år lämnar jag tillbaka dem och köper andra. Kalas!

Här överst skulle det ligga en bild på hur jag rostar sesamfrön i en stekpanna, men det var något galet med bilden. Hur jag än gjorde vägrade bloggen att acceptera den. Så kan det gå. Istället får ni ta mig på orden att rostade sesamfrön är grejen. Värm en ren panna och släng i fröna (oskalade). Skicka runt dem med jämna mellanrum så att de inte blir brända. När det börjar poppa i pannan och det börjar dofta då är de färdigrostade.



De rostade fröna äter jag varje dag i min havregrynsgröt (gjord på fiberberikade gryn). Jag slänger i efter behag och det ger gröten en schysst karaktär framför allt ihop med äpplemos. Supergott. Självklart funkar det lika fint att slänga frön i bröddegen. På 50 gram jäst och 5 dl vatten tog jag ungefär 1 dl rostade sesamfrön.



Jag brukar oftast göra frallor eller kakor, eftersom brödet är snabbtinat och enkelt att dela då.



Så här när kvällarna är mörka och regniga är det extra skönt att krypa upp i soffan med hembakt bröd, en stor kopp te och tända ljus.

Vid två tillfällen idag har jag i olika sammanhang hört låten "By your side" med Sade. Den är med på albumet Lovers Rock som kom 2000. Redan då var jag helt tagen av låten. Jag lyssnade på den om och om igen. Jag plankade den och sjöng den åtskilliga gånger och ackompanjerade mig själv med pianot. Innan idag var det längesen jag hörde låten.

Christer i P3 hade tema Älskad och saknad. Folk fick ringa in och berätta om sina minnen av någon som har dött. Jag brukar inte lyssna på Christer, men satt som fastklistrad vid radion. Alldeles efter att en person berättat om sitt minne av en kär människa som gått bort spelades Sades låt.

Det var oundvikligt att gråta. Samma känsla när jag återigen fick höra den ikväll. Då på tv och tv 3:s nya program 24 timmar. (Vilket i sig var rätt pinsamt, men det kan bero på att Pernilla Wahlgren var så uppenbart betagen av Marcus Schenkenberg.)

Videon är minst sagt knasig, men låten är fantastisk.

(Egentligen skulle detta varit ett helt annat inlägg, men av någon anledning kan jag inte ladda upp mina bilder...)

Stress lever som en parasit i min kropp. Den kom in i mig för runt tio år sedan. Äter i allt den kommer åt. Mest på min hjärna. Symptomen är väldigt kroppsliga. Om jag skulle berätta om alla skulle man nog tro att jag var sjuk på riktigt. Eller det är jag väl, men ja. I flera veckor har jag känt mig stressad. Ska jag vara helt ärlig har jag nog känt så här sedan i våras. Stressnivåerna är hela tiden tillräckligt låga för att jag ska kunna hantera dem och leva relativt normalt. Jag försöker att inte pressa mig själv privat utan bara göra vad jag känner för. Om jag vill sitta i soffan med datorn i knät hela dagen då gör jag det. Fast det känns som slöseri.

En av de tydligaste markörerna för att jag känner stress är mina drömmar. Under stress handlar drömmarna om saker jag måste hinna göra innan... Till exempel kan jag drömma att jag ska med ett flyg eller ett tåg och hur jag än sliter med min packning är det något som jag inte hittar som jag MÅSTE ha med. Jag vaknar alltid innan det är "för sent". Ofta med hjärtklappning.

I natt drömde jag något knasigt. Det var en lång konstig dröm om att jag levde bland en massa människor som var allt annat än mänskliga och vi var alla fast i en stor mörk tegelbyggnad med miljarder rum. En flicka försvann då och då och vid ett tillfälle följde jag efter henne. Hon hade hittat ett fönster hon kunde krypa ut ur och jag kröp också ut. Då kände jag mig jagad och det var som att någon drog i mina fötter, men jag kom ut och utanför stod en stor svart bil. Den var öppen på förarsidan så jag satte mig i den och tänkte starta nu då!! Och det gjorde den. Jag tog tag i ratten och resten av körningen sköttes av mina tankar. Eftersom jag var på flykt körde jag fort. Fort. Och inte helt oväntat fick jag snart blinkande blåljus och tjutande sirener efter mig. Bredvid ratten satt en knapp som jag tryckte på och bilen for i väg i en hastighet som var så snabb att jag inte syntes. Blåljusen försvann. Trots att bilen gick så fort var det som att allt gick i slowmotion, eller kanske baklänges.

Det här var en ny typ av stressdröm. Synd på den coola bilen.

Jag får många goda råd. Jag är inte bra på att ta goda råd. Jag vill hitta min egen väg, mitt eget sätt. Jag försöker att bryta ner allting i småbitar. Tittar på dem. Vrider och vänder. Vart gick det "fel" den här gången? Var det något jag såg som jag hade kunnat ändra i det ögonblicket? Många gånger vet jag precis vad det är som gör att jag känner stress, men många gånger är det också sådant som jag inte vill avstå från. Om jag skulle lyssna på alla signaler jämt skulle det göra mig till den mest osociala människan på jorden och DET skulle jag definitivt inte må bra av.

Så, kampen med stressen går vidare. Jag har insett att det är nog så här mitt liv ser ut. Precis som att leva med vilken kronisk sjukdom som helst. Det gäller bara att hitta nivåer som fungerar. Ett sätt för mig är leva ut alla känslor. Jag älskar att skratta och gör det gärna. Därför försöker jag att omge mig med människor som får mig att skratta. Jag har också blivit ganska bra på att gråta och försöker inte att hejda mig när tårarna stiger i ögonen. Både tårar och skratt gör att allting känns bättre. Efteråt.

Det här blev ett långt inlägg. Jag antar att det här var en typ av spya. Ordspya. Det känns också bättre. Efteråt.

När jag kom hem igår kväll var jag så trött och nöjd. I lördags morse tog jag tåget till Göteborg. Där mötte jag upp Linda som kom med tåget från Stockholm. Vi begav oss direkt till vårt hotell och sen ut på stan. Vi gick i affärer på jakt efter en svart kofta till mig, men hittade inget.



I en park hängde det massa fjärilar i ett träd. Som jag uppfattade det var det skolbarn som skrivit upp saker de ville bli som stora, eller saker som man behöver för att leva. Fina! Eftersom fjärilarna var inplastade glimmade de i solljuset.

Efter turen på stan gick vi tillbaka till hotellet och piffade oss inför aftonen. Vid 16 mötte vi upp Johan för mat på Que pasa.

 

Först blev det en biltur i centrum för att leta parkering till Johan. Det blev till sist vid Grönsakstorget och då var himlen så här fin.



Vi hade ställt in oss på Que pasas tapasmeny. Bra val. Portionerna var rikliga och goda. Ett ställe att rekommendera. Rätterna kostade mellan 40 och 65 ungefär och lokalen var enkel, men mysig med mycket levande ljus och dämpad belysning. Vi beställde rätter till oss själva, men jag kan tänka mig att beställa mer tillsammans någon gång så man kan smaka på ännu fler saker.



Jag beställde rökt lax lindad kring sparris med aioli, grillat kycklingspett med salsasås, vitlöks- och citronmarinerade champinjoner och smördegsknyte med fisk. Plus att jag och Johan delade på ett fat med spanska ostar. Jag lurade på att välja något med bläckfisk. Det gjorde Johan och när hans bläckfiskrätt kom in var jag glad att jag inte valde den. God absolut, det var bara det att det var små bläckfiskar i sin helhet. Med huvudet och tentakler intakta. Huh! Nästan så man väntade sig att de skulle börja sprattla i munnen. Jag smakade på en. En delad.



En fördel med tapas är att man lätt kan äta enligt GI som Linda kör med nu. När jag tänker efter var mina val relativt fria från kolhydrater också. Bara smördegsknytet och ett stackars digestivekex bestod av kolhydrater. Det där knytet var förresten ingen höjdare. Såg ut som en pirog någon trampat på och den var seg som kola. Smakade gott dock.

Efter maten lämnade Johan oss och jag och Linda begav oss till Scandinavium för konsert med Håkan Hellström. Han körde igång med "Dom där jag kommer från" och jublet visste inga gränser. Ändå skulle det bli än större för låt nummer två var "Kom igen Lena" och alla 10 657 var uppe på tå i dans och jubel. Ja, förutom två killar som satt bredvid oss. Jag undrar fortfarande vad de gjorde på konserten.

Därefter fortsatte en kavalkad av mer eller mindre underbara låtar. Hela 23 stycken levererade han innan konserten var slut. Det sprakade av energi och bandet var lysande. Jag och Linda hade tänkt gå ut på stan efter spelningen, men vi var alldeles utpumpade. Både känslomässigt och fysiskt av allt dansande. Rösten matt av allt sjungande. Härligt! Tyvärr var ljudet så där. Brötigt.

Vad mycket bättre det är med en riktig konsert ändå i förhållande till festivalspelningar. Inte alls samma känsla på festival. Sen kan man aldrig komma ifrån att Håkan Hellström i Göteborg blir något magiskt. Har man aldrig varit på en konsert med Håkan så borde man inte få uttala sig om hans artisteri. Han är något utöver det vanliga. Så är det bara. Sen kan man tycka vad man vill om hans typ av musik och textskriveri. Jag tokdiggar det givetvis!

Jag älskar bilderna och ljuset i denna fantastiska video. Låten är inte fy skam den heller.

Jag upptäckte r'n'b tack vare Mary J Blige. Det är nog en tio-tolv år sedan. Sedan dess har jag haft en dragning till den här genren. Egentligen är det lite underligt för jag blir på något sätt alltid besviken. Det finns så många kvinnliga artister med fantastiska röster som gör r'n'b. Det trista är att musiken inte tar fram det bästa av deras röster. Vilket förmodligen min favoritgenre soul hade gjort.

Mary J Bliges röst är underbar. Tyvärr rappar hon ofta bort den. Lauryn Hill har en magisk röst, men den försvinner i hennes virrvarrande av tonspektrum. Det finns en artist som inte är helt olika de två föregående damerna. Hon har lite av varje. Första gången jag hörde en låt med henne trodde jag att Mary och Lauryn gjort en duet. Vilket inte hade varit tokigt.

Nä, men det visade sig vara Jazmine Sullivan. Hon är på intet sätt ny på stjärnhimlen, men hon har inte riktigt slagit igenom här i Sverige. Hennes nyaste singel "Holding you down" har spelats en del i radio. I alla fall gick den på P3 i slutet av sommaren. Får se om det kommande (?) albumet kan ge henne genomslagskraft även här.

Hur som helst har hon letat in sig till mig, alldeles förmodligen för att stanna.

Spana in henne på Spotify och lyssna på "Live a lie" och "In love with another man".

Rubriken kanske inte säger så mycket och man kan få en del roliga funderingar i huvudet, men om jag istället skriver svarthuvad dvärgpapegoja så fattar man. Jag har alltid varit förtjust i burfåglar och började fundera för ett år sedan på att skaffa en. Jag vill ha en liten färgglad fågel, men inte undulat. Jag har haft undulater och tycker att de är tråkiga. Som att ha en golden retriever.

Förra året beslöt jag att skjuta tankarna på framtiden eftersom jag var på väg att byta lägenhet. Härromdagen poppade det upp igen. Plats har jag definitivt och nu när jag jobbar mindre tid kan jag dessutom erbjuda fågeln mitt ljuva sällskap oftare.

Jag har suttit en bra stund nu och surfat på olika fåglar och fastnade för den svarthuvade skiten. Fågeln är grön med röd näbb. Bara en sådan sak. Dessutom vill den helst ha sällskap så det får väl bli två. Då behöver jag inte ha lika dåligt samvete om jag åker iväg en helg. Det stora problemet är när man har semester och vill resa bort.

Det ska sägas att jag inte fullt ut besämt mig, men jag har kollat blocket efter burar och läst massa information om vad man bör tänka på, vad Jordbruksverket satt upp för regler angående skötsel och burstorlek och vilken kost som gäller. Jag ringde och pratade med en kvinna i en djuraffär. Hon berättade att de alltid säljer fåglarna i par. Bra. Hon hade inga svarthuvade papegojor hemma, men kunde nog beställa, trodde hon. En annan dvärgpapegoja de hade sålde de för 850 kronor paret. Jag säger det funkar.

Kolla in de här charmiga rackarna och kika särskilt i slutet när fågeln blir som galen. Haha!!

Den här bilden fångade jag förra året i september. Jag fastnade för teglets nyanser, den fina blå färgens kontrast och hur min spegling föll i fönstret. Jag visste direkt att det där ville jag måla. Och jag visste att det skulle bli svårt.

Jag köpte färger och duk och började ganska omgående att skissa fram bilden och jag blev nöjd med min start. Sen gick tiden. Vid flera tillfällen har jag plockat fram skissen för att fortsätta, men det har inte gått. Jag har inte vetat hur jag ska fortsätta.

Idag målade jag över den. Det kändes inte roligt. Ledsamt. Men jag kan inte ha en massa halvfärdiga tavlor som aldrig blir något. Kill your darlings heter det ju. Och som jag dödade. Så nu är det tid för sorg.