Stress lever som en parasit i min kropp. Den kom in i mig för runt tio år sedan. Äter i allt den kommer åt. Mest på min hjärna. Symptomen är väldigt kroppsliga. Om jag skulle berätta om alla skulle man nog tro att jag var sjuk på riktigt. Eller det är jag väl, men ja. I flera veckor har jag känt mig stressad. Ska jag vara helt ärlig har jag nog känt så här sedan i våras. Stressnivåerna är hela tiden tillräckligt låga för att jag ska kunna hantera dem och leva relativt normalt. Jag försöker att inte pressa mig själv privat utan bara göra vad jag känner för. Om jag vill sitta i soffan med datorn i knät hela dagen då gör jag det. Fast det känns som slöseri.

En av de tydligaste markörerna för att jag känner stress är mina drömmar. Under stress handlar drömmarna om saker jag måste hinna göra innan... Till exempel kan jag drömma att jag ska med ett flyg eller ett tåg och hur jag än sliter med min packning är det något som jag inte hittar som jag MÅSTE ha med. Jag vaknar alltid innan det är "för sent". Ofta med hjärtklappning.

I natt drömde jag något knasigt. Det var en lång konstig dröm om att jag levde bland en massa människor som var allt annat än mänskliga och vi var alla fast i en stor mörk tegelbyggnad med miljarder rum. En flicka försvann då och då och vid ett tillfälle följde jag efter henne. Hon hade hittat ett fönster hon kunde krypa ut ur och jag kröp också ut. Då kände jag mig jagad och det var som att någon drog i mina fötter, men jag kom ut och utanför stod en stor svart bil. Den var öppen på förarsidan så jag satte mig i den och tänkte starta nu då!! Och det gjorde den. Jag tog tag i ratten och resten av körningen sköttes av mina tankar. Eftersom jag var på flykt körde jag fort. Fort. Och inte helt oväntat fick jag snart blinkande blåljus och tjutande sirener efter mig. Bredvid ratten satt en knapp som jag tryckte på och bilen for i väg i en hastighet som var så snabb att jag inte syntes. Blåljusen försvann. Trots att bilen gick så fort var det som att allt gick i slowmotion, eller kanske baklänges.

Det här var en ny typ av stressdröm. Synd på den coola bilen.

Jag får många goda råd. Jag är inte bra på att ta goda råd. Jag vill hitta min egen väg, mitt eget sätt. Jag försöker att bryta ner allting i småbitar. Tittar på dem. Vrider och vänder. Vart gick det "fel" den här gången? Var det något jag såg som jag hade kunnat ändra i det ögonblicket? Många gånger vet jag precis vad det är som gör att jag känner stress, men många gånger är det också sådant som jag inte vill avstå från. Om jag skulle lyssna på alla signaler jämt skulle det göra mig till den mest osociala människan på jorden och DET skulle jag definitivt inte må bra av.

Så, kampen med stressen går vidare. Jag har insett att det är nog så här mitt liv ser ut. Precis som att leva med vilken kronisk sjukdom som helst. Det gäller bara att hitta nivåer som fungerar. Ett sätt för mig är leva ut alla känslor. Jag älskar att skratta och gör det gärna. Därför försöker jag att omge mig med människor som får mig att skratta. Jag har också blivit ganska bra på att gråta och försöker inte att hejda mig när tårarna stiger i ögonen. Både tårar och skratt gör att allting känns bättre. Efteråt.

Det här blev ett långt inlägg. Jag antar att det här var en typ av spya. Ordspya. Det känns också bättre. Efteråt.