Vissa dagar liksom allting faller platt till marken. Vardagen försvinner i någon slags dimma. Man reagerar instinktivt. Sorterar ut allt oviktigt. Tänker överlevnad. Skydda. Då känner jag mig lik ett djur. Kryper ner i hålan. Murar igen. Stänger ute omvärlden.

Vissa saker kan man inte backa från. Gör om gör rätt funkar inte. Det som har hänt är en process som inte går att arbeta bort, medicinera bort eller bortse från. Antingen kan man stanna och i det valet väljer man hela sitt liv. Eller så kan man fly.

Jag ringer mina samtal. Ställer det rätta frågorna. Knappar på tangentbordet. Lyckas på något underligt sätt att behålla skärpan. Fast hjärnan känns som mos. Överkörd på E4:an.

Himlen är disig idag. Oavsett väder finns jag här. Du vet det.