Både igår och idag satte jag klockan för att komma upp. Trots att jag båda kvällarna lagt mig för sent och behövt sova ytterligare någon timme. Eftersom mina morgonrutiner under mina lediga dagar tar så lång tid förlorar jag för mycket av dagsljuset om jag sover till halvelva till exempel. I två timmar har jag varit uppe och efter detta inlägg är gjort ska jag in i arbetsrummet. Det konstiga är att jag längtar att gå in dit och ändå kan det kännas vansinnigt motigt. Föredelen är att jag inte behöver starta något nytt. Oftast är det lättare att fortsätta än att starta.

Den här dagen är himlen klarblå och solen skiner. Självklart är det minusgrader också och frosten ligger vit över hustaken och bilarna på parkeringen. Kanske skulle ta med kameran ut.

Bilderna ovan tog jag när gårdagens gråtrista väder sprack upp och släppte fram solen. Kvällen blev sen stjärnklar och kall. Fantastiskt vackert!

Jag har glömt att berätta att jag aldrig kom med i diktantelogin jag skrev om. Synd. Trist. Hade gärna velat...