När jag kom hem igår kväll var jag så trött och nöjd. I lördags morse tog jag tåget till Göteborg. Där mötte jag upp Linda som kom med tåget från Stockholm. Vi begav oss direkt till vårt hotell och sen ut på stan. Vi gick i affärer på jakt efter en svart kofta till mig, men hittade inget.



I en park hängde det massa fjärilar i ett träd. Som jag uppfattade det var det skolbarn som skrivit upp saker de ville bli som stora, eller saker som man behöver för att leva. Fina! Eftersom fjärilarna var inplastade glimmade de i solljuset.

Efter turen på stan gick vi tillbaka till hotellet och piffade oss inför aftonen. Vid 16 mötte vi upp Johan för mat på Que pasa.

 

Först blev det en biltur i centrum för att leta parkering till Johan. Det blev till sist vid Grönsakstorget och då var himlen så här fin.



Vi hade ställt in oss på Que pasas tapasmeny. Bra val. Portionerna var rikliga och goda. Ett ställe att rekommendera. Rätterna kostade mellan 40 och 65 ungefär och lokalen var enkel, men mysig med mycket levande ljus och dämpad belysning. Vi beställde rätter till oss själva, men jag kan tänka mig att beställa mer tillsammans någon gång så man kan smaka på ännu fler saker.



Jag beställde rökt lax lindad kring sparris med aioli, grillat kycklingspett med salsasås, vitlöks- och citronmarinerade champinjoner och smördegsknyte med fisk. Plus att jag och Johan delade på ett fat med spanska ostar. Jag lurade på att välja något med bläckfisk. Det gjorde Johan och när hans bläckfiskrätt kom in var jag glad att jag inte valde den. God absolut, det var bara det att det var små bläckfiskar i sin helhet. Med huvudet och tentakler intakta. Huh! Nästan så man väntade sig att de skulle börja sprattla i munnen. Jag smakade på en. En delad.



En fördel med tapas är att man lätt kan äta enligt GI som Linda kör med nu. När jag tänker efter var mina val relativt fria från kolhydrater också. Bara smördegsknytet och ett stackars digestivekex bestod av kolhydrater. Det där knytet var förresten ingen höjdare. Såg ut som en pirog någon trampat på och den var seg som kola. Smakade gott dock.

Efter maten lämnade Johan oss och jag och Linda begav oss till Scandinavium för konsert med Håkan Hellström. Han körde igång med "Dom där jag kommer från" och jublet visste inga gränser. Ändå skulle det bli än större för låt nummer två var "Kom igen Lena" och alla 10 657 var uppe på tå i dans och jubel. Ja, förutom två killar som satt bredvid oss. Jag undrar fortfarande vad de gjorde på konserten.

Därefter fortsatte en kavalkad av mer eller mindre underbara låtar. Hela 23 stycken levererade han innan konserten var slut. Det sprakade av energi och bandet var lysande. Jag och Linda hade tänkt gå ut på stan efter spelningen, men vi var alldeles utpumpade. Både känslomässigt och fysiskt av allt dansande. Rösten matt av allt sjungande. Härligt! Tyvärr var ljudet så där. Brötigt.

Vad mycket bättre det är med en riktig konsert ändå i förhållande till festivalspelningar. Inte alls samma känsla på festival. Sen kan man aldrig komma ifrån att Håkan Hellström i Göteborg blir något magiskt. Har man aldrig varit på en konsert med Håkan så borde man inte få uttala sig om hans artisteri. Han är något utöver det vanliga. Så är det bara. Sen kan man tycka vad man vill om hans typ av musik och textskriveri. Jag tokdiggar det givetvis!

Jag älskar bilderna och ljuset i denna fantastiska video. Låten är inte fy skam den heller.