Det blev spontanhäng och lunch tillsammans med tre av syskonen, syskonbarnen och svägerskan idag.



Inget kalas utan kras, brukar man säga och det stämmer väl in på vår familj. Fram med dammsugan!



Brorsan och jag.



Skruttan slängde foten över kanten.



Krabban visade upp sin blodblåsa under foten.



Brorsan var trött. Inte bara han förresten ...



... de båda höggravida systrarna var trötta de med.



Kusinerna kröp ihop i den kommande bebisens säng och kollade på film.

Jag var ute och gick en sväng alldeles nyss. Luften var frisk, lite kylig med några tunna dofter från knoppar som kryper ur sina skal. Det ska visserligen bli kallare väder, men det dröjer nog inte länge till innan vitsippemattorna breder ut sig. Till dess njuter jag av att bläddra i bilder från tidigare vårar. Just denna är från Osudden i Värnamo.

Det här är i sanning den bästa årstiden. Allergier och trötthet till trots. Jag njuter något så oerhört av att se hur det gröna kommer fram och hur luften och temperaturen förändras. Det är en skön känsla att hänga vinterjackan längst in och stoppa undan halsduk och vantar.

Annars är jag rätt matt just nu. Vi har deadline på jobbet i morgon och det är fortfarande en hel del att göra. Lägg där till att det igår eftermiddag dök upp helt nya saker som vi fick ta tag i. Dessutom hade jag så här i slutminuterna en sedan länge inbokad intervju. Texten fick jag kasta ihop så fort jag bara kunde. Tack och lov för snubben som var både välformulerad och informativ i sina uttalanden. Det var lätt att skriva texten. Kanske ett litet tack och lov till mig också som hade klurat ut frågor som han kunde svara på och ville prata om.

Nu ska jag röja lite grann innan jag försoffar mig helt. I morgon får jag finbesök! Tjoho!

Jag sov riktigt länge i morse. Det behövdes. Sen mötte jag upp syrran i stan för att shoppa. Jag köpte en jacka. En blå, lite prasslig. Sån där bra och ha jacka som alltid funkar. Sen åt vi lunch på en uteservering. Det var så varmt att vi fick ta av oss jackorna.

Därefter var det dags för mig att jobba lite, vilket för dagen innebar en branschmässa som höll hus på det nybyggda hotellet vid Drottningtorget. Vi filmade och gjorde intervjuer och lyssnade på föredrag. Eller vi och vi. Jag var mest med för att se och lära och hälsa på en del samarbetspartners. Nästa gång den här mässan anordnas så är det i Stockholm och då är det jag som ska åka.

När själva mässan var över var det mingel med supersmarrigt tilltugg och bubbel, men strax började folk dra sig därifrån. Jag och en kollega var inte sugna på att åka hem efter det utan ville ta vara på den varma, våriga känslan så vi gick till en restaurang där vi intog middag och bara tjatade om allt och inget. Riktigt gott!

På vagnen hem stötte jag på en vän från gymnasiet som jag inte har träffat på över tio år. Det var så himla roligt och jag blev alldeles glad. Fast konstigt när man ses så där mellan fyra hållplatser. Man vill liksom hinna igenom hela historien, men jag hoppas innerligt att vi får mer tid någon gång fram över att fylla igen luckorna. Det hade varit roligt.

Nu är jag alldeles slut. En mycket innehållsrik dag är över.

(Jag tog bilden när kollegan var på toa. Därför kanske det verkar ensamt och övergivet, men det var jag alltså inte i verkligheten.)

Jag utlovade igår att jag skulle visa vad jag fyndade på loppisen på Nordhemsskolan. Jag gick ett varv i rummet med porslin och vid en ganska snabb överblick såg jag att det mesta var skit (ur min synvinkel). Kanske var det redan länsat för jag kom sent till denna avdelning. Men så var det något som stack ut.



En tekanna från Rörstrands servis Taffel som tillverkades mellan 1971 och 1981. Den ville jag så klart titta närmre på. Inte en skråma. 150 kronor var den prissatt till.
- Jag är väldigt förtjust i Rörstrand, sa jag till herrn på andra sidan bordet.
Han log mot mig och sa:
- För 125 kronor är den din!
Prutat och klart. Jag slog till. Till hälften för att vara snäll och till hälften för att jag gillade kannan.



Inte nog med att den var intakt, den var även komplett med tesilen kvar. Helt fantastiskt! Riktigt så här skinande var inte kannan när jag köpte den. Både kannan och silen var bruna av te, men med lite gnubb försvann alltihop och jag ångrar inte ett dugg att jag köpte den ...

Jag åkte hemifrån strax efter nio i morse för att tillsammans med syrran och en vän till henne stå i kö till Nordhemsskolans loppis. Som synes var vi inte de enda i kö. När portarna slog upp sprang folk in. Rena galenskapen!



Man kunde fynda fritidsprylar, porslin, glas, prydnadssaker, leksaker, kläder, textilier, möbler och teknikprylar.



Fika kunde man också göra. En rejäl macka, en kaka och en dricka för 35 kronor. Syrran köpte bland annat ett dockhus med massa tillbehör för 50 kronor. Rätt ok pris. (Vad jag köpte ska jag visa när jag fått till ett bra foto.)



Efter ytterligare en fika och sen middag så var det dags för fika igen. I solskenet på balkongen hos syrran. Det var otroligt härligt.



Det hann bli en del bus med Skruttan så klart innan jag lämnade dem framåt eftermiddagen. (Vi lekte med lego och så lekte vi monster. Monstret var så roligt att vi båda två tjöt av skratt.) När jag stod vid bilen dök en bekant från min barndomsby upp och vi stod och småpratade en stund och det var väldigt trevligt.

Väl i bilen kände jag att jag inte ville åka hem. Jag ringde moster i Gråbo och frågade om jag fick hälsa på henne och det fick jag.



Här är gården där jag växte upp. Det är alltid lika roligt att se stället. Nu bor min kusin och hennes familj där och i huset bredvid bor min moster. Jag växte alltså upp med dem i grannhuset.

Hos moster blev det dagens fjärde fika och vi satt och tjötade en bra stund. Så himla mysigt. När jag åkte från henne ringde bästa vännerna. Eftersom jag inte hunnit svänga mot Götet stannade jag kvar och åt kvällsmat hemma hos dem.

Alltså vilken underbar dag! Vilken underbar helg! Vilka underbara människor jag har omkring mig. Jag är alldeles fulladdad av energi. Tack!

Jag var på byxjakt, men provade mest klänningar. Den här fina är från Lindex avdelning för stora storlekar. Jag tycker den funkar på mig trots att den är två nummer för stor. Visserligen finns det extra utrymme för en stor byst, men det kanske jag skulle kunna sy in. OM jag köpte den, vilket jag inte gjorde. Jag höll i mina pengar, men en riktigt söt klänning i viskos (mitt favoritmaterial).

Angående håret så har jag inte klippt mig eller slängt i förlängningar. Jag har bara lagt det åt andra hållet. Då blev det så där.

När jag stegade mot Indiska i femman hör jag någon säga:
- Här kommer ju Sofie!
Det var min morbror och hans fru som var ute och svirade. Det är inte var dag de är i Göteborg, eftersom de inte bor alldeles nära, därför var det extra roligt att vi lyckades mötas. Mycket trevligt!



Utan några nya byxor (eller någon annat nytt heller) hoppade jag på vagnen mot Linné till matstället Ethel's där jag mötte upp två goda vänner. Efter en hel del beslutsångest blev det en varm macka med cheddarost och kycklingfilé för min del. Jag blev alldeles glad när jag fick se hur den serverades. Fantastiskt fint. Och gott!

Jag har aldrig varit på det här stället tidigare, men jag lär återvända. En jättehärlig miljö och ganska lugnt. Om kaféerna i stan placerades linjärt i någon slags jämförelse skulle väl detta ställe och typ Condeco hamna i varsin ände. Jag föredrar helt klart Ethel's ände.

Alltså jag behövde mjöl...

Jag fick syn på det här mjölfyllda bagageytrymmet. Till ägarens försvar ska jag väl säga att varorna lastades in på ett matställe. Men ändå.

Inte utan att mina tankar går till Grotescos vansinniga upptåg i Ett kilo mjöl. "Då fåååårrr duuu en skarvsladd!"

Vissa saker, gärna ruffiga, fångar mitt öga utan att jag riktigt vet varför. Det här var en sån grej. Vid en parkering låg den här tuffsiga rosen. Tappad eller kastad? Och snusen. Smutsen. Fint och fult.

Det är vårstädning i stan. Idag var det dags för min gata och jag var tvungen att flytta bilen mellan 9.00 och 12.00. Jag passade på att hälsa på syrran och Skruttan på andra sidan stan. Det fina vädret lockade ut oss till lekparken. Efter en stunds spanande fick tjejen tag i en cykel. Det var en spännande utmaning.



Glädjen var nog ändå störst när hon lyckades knipa den enda skrindan på området. Hon ville dra mamma eller moster i den, men vi tyckte det passade bättre med ryggan.



Eftersom den stora valen var folktom vågade hon sig in. När det är alldeles fullt av barn kan valinnandömet vara ganska skrämmande. När fyra pojkar drällde in fick det räcka.



Skrindan hade väntat utanför och lagom till att Skruttan började dra omkring den igen dök Gabriel upp som gärna ville åka med (även om han helst ville ha mamma som gick bredvid). Två mycket nöjda barn. En som ville åka. En som ville dra.

Efter lekarna åt vi lunch tillsammans. Köttbullar, potatismos, brunsås, lingonsylt och saltgurka. Smarrigt. Sen var det dags för mig att åka till jobbet.

Om gatan var städad när jag kom hem? Näe.

Posten verkar inte ha allt på det klara. För någon vecka sen fick jag en tidning från Mensa. Nä, jag är inte medlem där. Adressen var densamma som min och antagligen fick jag tidningen, eftersom jag är den enda med mitt efternamn i trappuppgången. Samma efternamn stod på tidningen. Dock ett heeelt annat förnamn som inte ens skulle kunna förväxlas med mitt.

Idag damp det in ett eftersändningskuvert från Posten. Bara det är knas, eftersom jag inte har någon eftersändning. Jag har nästan all post elektroniskt och varifrån jag inte har det ringde jag företagen i fråga för att ändra adress nu när jag flyttade.

På kuvertet stod mitt efternamn och min adress. Så långt var det ju rätt. I kuvertet låg en tidning från Chalmers. Nu börjar det bli fel. Självklart vände jag på tidningen för att se vad som stod på baksidan. Jaha. Samma efternamn, men förnamnet är ett mansnamn och så vitt jag vet bor han inte här.

Kollar man då på adressen som står på tidningen blir det ännu konstigare. Sofielundsvägen i Malmö. Visserligen är tidningen eftersänd, men jag får en känsla av att mitt efternamn har blivit ihopklunsat med att mitt förnamn finns i adressen och så hamnade alltihop hos mig.

Till saken hör också att varken den första eller andra tidningen går att härleda till tidigare boende på den här adressen. Jag känner ju till dem i två led bakåt nämligen ... Och inte till någon annan i huset heller.

Skärpning Posten!

Kopparmärra. Denna underbara mötesplats. Att mötas här är enkelt. Ytan är stor, det är nära till en vältrafikerad hållplats och det är centralt. Om man mot förmodan är ensam om att vänta så dröjer det inte länge innan ytterligare någon ställer sig och blickar ut över området eller sätter sig på trappstegen nedanför statyn. Man plockar fram telefonen, kollar klockan eller kanske om man har ett missat samtal. Ett sms. Så blickar man ut igen. Möter blicken hos en annan väntande. Kanske har man missat att den man väntar på redan står här någonstans bland de andra. Och så lättnaden när den man väntar på dyker upp. Kram, skratt och sen bär stegen bort. Man stannar inte här. Man möts.

Åh vad jag längtar tills jag får heltidslön igen. Det blir från och med maj. Innan dess är jag aningens vingklippt ekonomiskt. De där lådorna som står ouppackade stör min ro, men innan jag har köpt garderober är det ingen idé att packa upp dem. Det finns ingenstans att göra av sakerna. Och köpa garderober kan jag inte göra förrän jag har pengar.

En del i att jag inte kommer igång med målandet är lådorna. Av någon anledning har jag svårt att måla när det är rörigt omkring mig. Jag funderar på om det hjälper att flytta dem. Nu står det några i varje rum. Om jag packar ihop dem och ställer alla i hallen kanske jag kan lura hjärnan att jag har ordning.

Framför allt har jag en tavla som jag verkligen vill få färdig. När mina vänner förlovade sig köpte hans mamma en tavla av mig att ge dem. Den tavlan var inte målad då, men strax innan jul började jag på en som jag tänkte mig skulle bli deras.

Ikväll hade jag dem på besök. Så himla gott! De fick syn på den påbörjade tavlan och kommenterade den. Uttryckte att de verkligen gillade den. Färgen och ljuset. De blev glada när jag sa att jag målar den till dem. Så kul! Jag hoppas innerligt att de kommer att gilla den även när den är klar. I annat fall får de välja en annan tavla.

Anledningen att de kom på besök var (förutom att äta kvällsmat och umgås) för att vi skulle titta på deras bröllopsbilder som jag har tagit. Helst skulle jag vilja visa flera stycken, men jag får nog hålla mig. Bilden ovan kan jag visa för jag tror inte att det är en bild som brudparet själva kommer att använda "utåt". Jag älskar den. Det finns ett så fint samspel mellan dem. Skrattet. Tryggheten. Kärleken. Min älskade fina vänner!

När jag kom hem från jobbet igår åt jag lunch. Sen blev det ingen mer mat utan bara en kakfika och lite ostbågar. Jag var inte matsugen. Hungrig, men jag hade ingen ork att fixa något och vad jag än funderade ut så var jag inte sugen. Jag vet att det inte är bästa sättet, men jag lät helt enkelt bli att äta.

Magen knorrade när jag gick och la mig och ännu mer när jag vaknade. Efter att ha degat i en och en halv timma tog jag mig upp och fixade kompensationsfrukost. Jag har svårt att få i mig ordentligt på morgonen. Tiden fram till lunch är inte min bästa om man säger så. Det vill till att äta långsamt och ha gott om tid för att få ner en bra frukost.

Det hjälper helt klart att ha en morgontidning att ta till. Ta en tugga. Läsa en artikel. Ta en tugga. Vända blad. Ta en tugga. Ja, ni fattar.

Jag drömde en väldigt intressant dröm i natt. Jag är på intet sätt en löpare. Jag avskyr att springa och har inte sysslat med löpträning på typ sju år. I drömmen skulle jag av någon anledning genomföra ett lopp. Jag vet inte distansen, men jag vet att det var långt. Typ helt galet långt med tanke på hur otränad löpare jag var. Men loppet skulle springas.

Så stack jag iväg. Den första sträckan gick bra. Sen kom jag fram till ett ställe där vägen delade på sig. Ingenting hintade om vilken väg jag skulle ta. Jag sprang en bit åt ena hållet och sen tillbaka för att testa det andra. Förgäves letade jag efter någon markör elller snitsel som skulle visa mig vägen.

Jag valde ena vägen och tänkte att det får bära eller brista. Efter flera sådan här vansinniga vägval kom jag in i ett samhälle. Där frågade jag efter vägen. Tydligen visste jag vart målet var. Här någonstans tog drömmen en ny vändning och jag blev hänvisad till en klubbstuga. Där hängde ett gäng fotbollsgubbar. Det skrålades och sjöngs och alla var glada.

Ganska snart upptäckte jag att alla höll sig i två rum, men att längre in fanns ytterligare ett rum. Det var som om det fanns en oskriven regel. Dit gick man inte. Nyfiken som jag är gick jag dit ändå. Där satt Zlatan Ibrahimovic och Andreas Isaksson i var sin fåtölj. Jag frågade om jag fick komma fram och hälsa på dem och det fick jag. Sen slog jag mig ner och började prata med dem. Strax därefter så vaknade jag.

Mötet med Zlatan och Isaksson förstår jag mig inte på, men den första delen av drömmen var en bra bild av hur jag kände mig på jobbet i början av veckan. Helt vilse och utan förmåga att ta mig dit jag skulle. Ändå var jag tvungen att ta mig dit på något sätt och av egen maskin. Längs en osnitslad bana och utan karta skulle jag ta mig fram. Drömmar är fascinerande helt klart.

Alltså Nicole som har varit med i The Voice Sverige har trollbundit mig varje gång hon har gått på scen. Hon förmedlar något jag på intet sätt kan värja mig emot. När hon idag framförde en av mina absoluta favoritlåtar hade jag svårt att hålla mig samman. Få kan leverera "Nothing compares 2U" bättre än Sinead O'Conner. Nicole ger mig gåshud med sin version. Så skört och så starkt.

Hennes coach Ola Salo sa i förra veckan något i stil med att han upplevde att han var med om början på något stort. Jag hoppas så innerligt att han har rätt. Jag längtar redan efter en platta med Nicole. Måtte hon träffa rätt låtskrivare (om hon inte skriver själv) och rätt branschfolk som fattar henne så som Ola gjort. Heja!

Klippet nedan är inte så tokigt heller. Allra bäst är slutet när hon marscherar. Så himla cool.

Jag har en alldeles särskild plats i mitt hjärta för soffbord, stolar och små hyllor. Små hyllor har fördelen av att vara just små. Man kan ha många. Värre är det när det kommer till soffbord. Det finns för det mesta bara plats för ett.

Bordet på bilden dök jag på hos Myrorna vid Järntorget. På håll kunde det ha varit något av det vackraste jag sett i bordsväg. Som tur var blev jag besviken när jag kom fram. (Jag behövde inte ens fundera på att köpa det.) Jag tyckte inte att plattsättningen var snyggt gjord.

Men kolla på fötterna. Så bedårande! Jag skulle kunna ta de fötterna och sätta på mitt nuvarande bord. Det hade blivit ursnyggt. I övrigt är jag väldigt nöjd med bordet jag har och har inga direkta planer på att byta ut det.

Foto: Selest. Bandet kommer med nytt album i månadsskiftet mars/april och snart kommer turnédatum ut. Jag ska definitivt höra dem!


En av sakerna som jag har längtat efter med att bo i Göteborg det är lättheten att gå på konsert. I Värnamo var musikutbudet inte särskilt stort och jag åkte ofta (och helst) till Göteborg för att gå på konsert. Förutom konsertbiljetter kostade resan och så skulle det fixas boende. Aldrig spontant och många gånger ganska dyrt.

Nu har jag suttit och bläddrat igenom vårens spelningar som ticnet säljer biljetter till. En del kände jag till sen tidigare, men det blev även några nya att putta in i kalendern.

Det känns skönt ändå att ointresserat bläddra förbi punkter som Madonna, Bruce Springsteen, Kent, Lars Winnerbäck och de stora arenorna och scenerna för att istället rikta in mig på det mer intima musikmötena med Jonathan Johansson, Loney Dear, SeLest, Sophie Zelmani och Caotico.

Varför? Det är den musiken som tilltalar mig mest. Det gör mig glad, eftersom det är den typen av spelningar jag uppskattar. Att få möjlighet att komma nära. Att känna musiken från scen och inte bara från högtalarsystemet.

Inte sagt att jag kommer att gå på alla dessa spelningar, men de ligger i min kalender och en påminnelse kommer att pipa till när det närmar sig. Eftersom biljetterna inte kostar mer än 200 kronor (bara en var dyrare) är det inte svårt att ha råd även om beslutet blir spontant.

Inte att förglömma! På mitt kylskåp sitter en biljett till Lalehs konstert i Scandinavium. Det blir min "stora" spelning den här våren och som jag ser fram emot den! Det kommer att bli fantastiskt.

Som utlovat kommer här bilder på resultatet av bordsskruveriet. När bordet väl var färdigmonterat med hylla och allt ville jag självklart fixa allt runt omkring. Ställa rätt sakerna och hänga upp några tavlor. Klockan tickade ju på som hon brukar och helt plötsligt fick jag väldigt bråttom. Tur för mig att jag duschade redan innan frukost idag. Till lunch fick det bli en omelett och mellan tuggorna slängde jag ihop förra inlägget och därefter hastade jag iväg till jobbet.



När hyllan kom på plats blev bordet väldigt litet. Det borde jag förstått, men när jag mätte och kände efter tänkte jag att det skulle funka. Det kommer det säkert att göra. Annars får jag köpa en större skiva när jag har bättre med pengar och så får någon ärva den här.

Huvudtanken är ändå att ha en plats för målarsakerna och att köpa ett ståstaffli. Då behöver jag inte bordsyta för att måla. Bara för att ha alla saker på. Och så ska jag ha symaskinen på bordet ibland, så klart.

Åh! Jag är så nöjd med min lilla hörna. Stor skillnad mot att ha ett helt arbetsrum som jag hade i Värnamo, men det blev faktiskt bättre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Det känns så där pyssligt och inspirerande som jag hade hoppats. Får se om jag känner ro nog att måla i morgon innan jobbet.

Dessbättre blir ju dagarna bara ljusare och ljusare nu så snart kan jag nog måla även efter jobbet. Det kan jag väl göra nu med i och för sig, men jag gillar inte att måla i lampsken. Färgerna ter sig inte likadant som i dagsljus. Jag vill åtminstone börja måla en tavla i dagsljus, sen kan jag fortsätta med skummare sken.

Lägenheten i stort artar sig! Jag har några lådor som ska upp på vinden. Helst vill jag gå igenom dem först och det bävar jag för lite. Så kanske lika bra att slänga upp dem och ta genomgången nästa flytt ...

För att verkligen färdigställa det sista behöver jag förvaring i både hallen och i sovrummet. Innan jag har bestämt mig för vad jag vill ha och till dess jag har råd att skaffa det får några av lådorna stå ouppackade. Så är det bara.

Efter några om och men var det alltså dags. Mitt arbetsbord skulle gå från att vara delar till att bli en helhet. Det första som händer i anvisningspapprena är att jag uppmanas att inte göra detta själv utan att ha någon med mig. Doh!



Vad ska man göra om man är ensam då? Man försöker ändå. Det är inte för inte som en vän kallar mig Kan själv. När jag hade skruvat klart allting förstod jag inte riktigt varför man uppmanades att vara två. Inga konstigheter alls. Skruva på benen på ramen. Skruva på ramen på skivan. Ställ in höjden på benen. Vänd rätt bordet. Klart.



Desto klurigare blev det när jag började med den lilla hyllan som ska sitta på bordet. Trodde jag. Blev mest förvillad av alla skruvar. Insåg snart att man inte behövde vara rymdforskare för att få skruvarna på rätt plats.



En sak jag är väligt glad över är att äga en skruvdragare. Jag fick den av min pappa som inflyttningspresent till mitt första egna boende. Han tyckte väl att man behövde ha en sån. Och nog är det smidigt många gånger. Tjof, tjof så är skruvandet klart.



Slutligen. Så klart. Inte en Ikea-möbel utan att insektsnyckeln åker fram.

Hur resultatet blev? Det får ni se i nästa inlägg. Nu måste jag sticka till jobbet!

Den där suringen på bilden representerar nog den ilska och otillräcklighet jag känt i två dagar. Ilskan kommer ur en blandning av förkylningsutmattning och situationen på jobbet. När hjärnan inte är helt med är det svårt att vara kreativ och lösa tuffa uppdrag.

Innan jobbet körde jag en sväng med bilen för att fixa några saker. Jag brukar skälla på mina medtrafikanter, men jösses vad jag skällde idag! Alla var idioter. Känns som ett ganska bra sätt att avreagera sig på. Ingen hör mig.

Jag vill inte vara den som gnäller, men idag berättade jag om min känsla för min närmsta kollega. Hon förstod precis vad jag menade och höll med om att situationen var väl tuff. Bara det gjorde att det kändes enormt mycket bättre. Dessutom hjälpte hon mig att rota fram några idéer åt mig. Guld värt.

Idag var i alla fall bättre än igår. Det borde innebära att i morgon kommer att vara bättre än idag. Vi säger så.

Jag blir så trött. Ingenting fungerar för mig idag. Suck ... På jobbet var det skittungt. Jag fick ingen reda på någonting, vilket gjorde mig stressad för jag har asmycket att göra. Dessutom sa chefen att jag ska ha ansvaret för det kommande numret. Det är helt fine egentligen, det var bara det att jag kände mig enormt vilsen i min uppgift. Jag har inte fått chans att lära mig så pass mycket ännu att jag kan vara helt drivande. Känner en lätt ångest surra omkring i hela kroppen.

Hur som helst. Min plan för kvällen var att skruva ihop mitt arbetsbord. När jag öppnade kartongen med skivan insåg jag att det var en sak som saknades. Nämligen ramen på vilken man skruvar fast benen. Jag trodde självklart att den skulle finnas med i paketet.

För att få ihop saker och ting för mitt stackars huvud surfade jag in på Ikeas hemsida, men där blev jag inte klokare. Det är tydligt att ramen ska vara med, men ingenstans kan jag välja den.

Jag klickade mig fram för att kontakta Ikea och upptäckte att man kan chata med dem. Intressant. Jag testade. Först fick jag vänta några minuter för jag var nummer tre i ordningen. När det sen var min tur fick jag väldigt snabbt svar på min fråga. Ramen säljs separat. Det är bara om man handlar via nätet som den följer med automatiskt.

Bra då vet jag det åtminstone. Detta innebär att jag nu en tredje gång måste åka till Ikea innan mitt arbetsbord är komplett. Andra gången jag åkte var det för att jag hade fått fel ben.

Inte min dag. Visst. Problemet med bordet hade ju inte med idag att göra egentligen, men det var ju nu jag upptäckte skiten. Jag orkar inte ens bli arg. Känner bara att jag inte vill någonting. Den lilla musten jag hade kvar rann fullständigt ur mig. Blä.

Här är mitt senaste alster i paint och nog det som jag är mest nöjd med. Det absolut roligaste med paint är att det går att spara en variant och sen fortsätta, spara igen, fortsätta och hålla på så i all evighet. Jag var uppe i sex versioner av den här bilden, men bestämde mig för att bara behålla dessa två. De andra hängde inte riktigt samman.

Jag vet en del som säger att det är fusk att måla i datorn. Typ - kan man inte göra det för hand så kan man inte måla. Jag håller inte med. De här bilderna skulle jag kunna göra på duk med färg och pensel. Inte helt desamma för det är svårt att kopiera sig själv, men i princip samma.

Jag ser det mer som olika tekniker. När jag har berättat för folk att jag målar i paint börjar de flesta skratta.
- Jag minns bara att man kan fylla hela pappret med en färg och sen dra några linjer, sa en person i förra veckan till mig.

Många minns säkert paint som det första målarprogrammet man stötte på i en dator. Det är inte direkt finlir man tänker på. Men när jag har visat några av mina bilder har skratten tystnad och bytts till nyfikna frågor om hur jag har gjort. Den reaktionsförändringen är väldigt kul att uppleva.

För nyfikna kan jag berätta att jag har en bärbar dator. Jag använder ingen extern mus utan använder touchplattan och "klickknappen" när jag målar. Om en linje inte blir som jag vill så ångrar jag och gör om den. Ibland gör jag om en linje 15-20 gånger innan jag är nöjd.

Jag kollar väldigt sällan på klockan när jag jobbar, men själva ansiktet kanske tog en timme att göra. I första bilden har jag ett slingrande bladverk till vänster. Men jag ersatte det med det svarta blocket och sen växte staden fram.

Helt klart är att jag har hittat en liten nisch i mitt måleri som jag tycker är riktigt rolig. Ett komplement till mitt övriga måleri. Ännu roligare har det blivit efter alla kommentarer och hejarop jag har fått. Det värmer och peppar mig!



Så här ser det ut när jag målar.



Och så här ser det ut i programmet. Jag börjar nästan alltid med att dra linjen ögonbryn-näsa. Sen bygger jag vidare utifrån den. Just den linjen kan jag dra ett otal gånger innan jag är nöjd och går vidare. Den är viktigast.

Dagen idag har inte varit den bästa. Efter att jag kört min vän till stationen kröp jag ner i soffan och här har jag legat hela dagen. Bland annat har jag kollat på program jag missat i veckan. Mitt bredband är så kass (det kommer att bli bättre) att det är bättre att kolla play i telefonen. Måste säga att jag själv är rätt nöjd med min lilla anordning.

Sen intog värsta migränen min skalle. Den satt så hårt att jag knappt pallade upp för att ta tabletter, men eftersom jag inte ens kunde somna på grund av smärtan blev jag tvungen. Däremot somnade jag efter intag av dubbla tabletter.

Vaknade två timmar senare helt omtumlad, men med mindre smärta i skallen. Känner en viss antydan till feber. Hoppas att allt det här eländet är borta i morgon. Skulle gärna ha en normal arbetsvecka utan sjukdagar. Med tanke på att jag bara jobbar halvtid i mars så har jag inte råd att vara sjuk. Usch.

Jag har haft besök av en god vän i helgen. Vi har inte setts sen i somras. Känns som en evighet sen och vi hade verkligen mycket att prata igenom. Hon kom i fredags eftermiddag och ytterligare en vän anslöt sig till oss för middag hemma hos mig. Vi satt och pratade en bit in i natten. Väldigt gott!

I går gick jag och min vän upp ganska tidigt. Åt frukost i lugn och ro och gav oss sedan ut på en second hand-runda. Första målet var att hitta en liten garageloppis i Masthugget. Jag var där med min syster för en halv evighet sen och dit har jag velat tillbaka.

Det är en man som köper dödsbon, tror jag, och säljer sen prylarna i sin affär som man kommer till genom garaget. (Översta bilden.) Han har inga priser på sina saker utan sätter dem lite godtyckligt beroende på varan och säkert också kunden.

Min vän hittade lampan, men det var jag som köpte den. 50 kronor fick jag betala. Färgmässigt kanske den inte passar perfekt hemma hos mig, men den är så fin att jag inte kunde motstå. Jag har ett litet hörn i vardagsrummet som jag inte vet hur jag på bästa sätt ska nyttja. Det slog mig att jag har en del snygga smålampor. Jag kanske skulle göra som ett litet lamphörn. Tror att det kan bli nice.

Igår besökte vi även Ebbe & Haldis samt Myrorna. Åt sushilunch på stan, handlade mat för kvällen och begav oss hemåt. Kvällen tillbringade vi med Melodifestivalen och vi kunde båda konstatera att det var längesen man var så nöjd med vinnaren.

Nu har vännen lämnat mig och lägenheten känns tom. Det blir förmodligen soffan resten av dagen för min del. Jag har två tidningar att läsa och några tv-program att kolla ikapp. Plus att förkylningen inte ger sig. Både igår och idag har jag rejält ont i halsen. Hostar. Blä. Jag som ett tag trodde att det var en mild förkylning jag fått ...

Hur som helst. En riktigt härlig helg. Vi har pratat, pratat och pratat och skrattat en hejans massa. Jag känner mig alldeles fylld av energi, trots soffläge. Den här helgen kommer att ligga som en liten varm boll i hjärtat länge, länge.

Jag älskar verkligen ansikten. Jag hamnar liksom där hela tiden. När jag målar, när jag fotar, när jag tittar. Uttrycken, formerna och linjerna. Det mjuka och det hårda. Det inre och yttre. Det man ser och det man bara kan ana eller gissa.

Det är längesen jag målade nu och jag börjar längta. Jag samlar på mig inspiration. Bygger upp min inre bank av idéer och bilder. Jag tittar mer och mer på hur andra målar. För att få uppslag och för att bredda mitt tänk om hur man kan göra. Framför allt har jag tittat på andra målares ansikten. Nu senast Carolina Gynnings tavlor som jag gillar mycket.

Än är jag inte helt fri i mitt måleri. Det finns hela tiden en tanke om vad andra ska tänka. Det är så urbota dumt. För det enda det gör med mig är att låsa fast mig. Mitt främsta skäl att måla är verkligen inte för att andra ska gilla det jag gör, men visst, jag skulle ljuga om jag sa att det var oviktigt. Ändå får det aldrig bli en drivkraft. Bekräftelsen.

Ofta tänker jag att jag skulle vilja måla i större format. Jag har haft en tendens att minska och minska. Fram över ska jag nog göra tvärtom. Öka och öka.

Förra veckan skrev jag att jag skulle använda mina förmiddagar för att vara kreativ och att jag skulle börja denna vecka. Det har tyvärr inte blivit mycket av det, eftersom jag har varit dålig. Tids nog ska jag komma igång i alla fall. Å andra sidan håller jag på med mina bilder i paint. Den ovan är ett av de senare alstren. Precis som nu kan jag ligga i soffan med datorn på magen och skissa. Det är också kreativt. Och väldigt, väldigt roligt!

FRÅN THE MARNI AT H&M COLLECTION.

Wow. Den här jackan är verkligen superfin. På torsdag släpps Marni-kollektionen. Synd att den inte släpps i maj. Då är min ekonomi så mycket bättre än vad den är nu. 1 299 kronor kostar den, vilket i sig inte är överdrivet mycket för en jacka, men för en jacka man bara vill ha för att den är vacker och när man inte har råd. Ja, då är det dyrt. Lyllos alla som kommer att köpa den.

Kan hända har jag tur. Som med Madonna-kollektionen. Då lyckades jag att hitta en av de finaste klänningarna på halva-halva-priset ett bra tag senare. Den klänningen har jag kvar än och dessutom har jag burit den på två bröllop.

Nå väl. Jag tänker så här för att inte vara ledsen: Så opraktiskt med så korta ärmar på en jacka! Väldigt unwareable som juryn säger i Projekt Runway.

Jag har aldrig varit någon hejare på att sköta blommor, men jag har trott att det mest berott på en blandning av lathet och bristande engagemang. Nu har jag inom loppet av två veckor mer eller mindre haft ihjäl två blommor trots att jag verkligen ansträngt mig för att sköta dem. När jag köpte krukpåskliljan ovan såg jag verkligen fram emot när alla de där knopparna skulle slå ut. Mitt hem skulle bli ljuvligt vårigt!

Häpp. Det sket sig alltså.

Kan tillägga att jag själv är lika vissen som blomman. Om inte värre. Jag släpade mig iväg till jobbet idag för jag var så illa tvungen. För om jag inte hade varit där hade sakerna inte blivit gjorda, vilket var ett måste, eftersom tidningen ska skickas i morgon förmiddag.

Varenda hålighet i skallen verkar vara fylld och det susar och brusar i mina öron. Då och då drabbas jag av yrsel och jag nyser, fryser och hostar. Om jag inte blir abrupt piggare i morgon så stannar jag hemma. Nu har jag pressat mig i två dagar. Det får räcka. Kroppen pallar inte. Bara en sådan sak att jag fick hjärtklappning av att bowla igår ...

Tänk dig att du gör en supergod jordgubbssoppa. Tänk sen att du gör den ännu godare. Jag menar, varför skulle man låta bli?!

I somras frös jag in några liter jordgubbar för att ha i vinter när suget efter sommarsmaker smyger på. Det har inte blivit av att jag har plockat fram dem även om jag flera gånger haft planer på det. Nu när jag åkt på en kalasförkylning kändes det dock rätt.

Det är väldigt enkelt. Jag la de frysta gubbarna (1 liter) i en kastrull med några deciliter vatten. Kanske tre-fyra. Har man inte jordgubbar i sin egen frys går det säkerligen lika bra att använda dem som ligger i frysen i butiken. Kanske inte lika säkert att det är svenska gubbar.

När det kokande vattnet hade fått jordgubbarna att tina tog jag en visp och vispade tills jordgubbarna var närmast förenade med vattnet. Sen smakade jag av med råsocker. Använd vanligt om du hellre vill det. Jag var ganska sparsam med sockret, eftersom jag ville ha den där syrligheten kvar.

Jag hade för mycket vatten i min soppa i förhållande till jordgubbar så jag toppredde såsen lite grann för att få en krämigare konsistens.

Och för att göra den ännu godare då? Jo, precis som på bilden. Jag tog fram bakverkschokladen ur skafferiet och hackade ner några rutor. Mums! Kanske att jag inte lyckades skrämma iväg förkylningen, men nog blev jag på bättre humör ändå!

Du är en av dem som hängt med längst i mitt liv. Jag minns så väl när jag som elvaåring för första gången fick ta bussen med en kompis för att hälsa på dig. Jag var väldigt blyg på den tiden. Vågade knappt möta dig. Höll mig på betryggande avstånd där jag kunde iaktta dig och lära känna dig på mitt sätt. Du lät mig hållas och tvingade dig inte på mig. Någonstans där började kärleken att gro.

Jag blev äldre. Började högstadiet och besöken blev allt mer täta. Stack direkt efter skolan och kunde ändå hinna hem till middag. Ja, om jag sket i sista lektionen. Du skvallrade aldrig. Vid den här tiden hade vi lärt känna varandra ganska bra även om jag hela tiden kände en viss osäkerhet i ditt sällskap. Kanske därför som det dröjde ända till gymnasiet innan jag första gången vågade sova över.

Det är underligt ändå. Trots alla dessa år som har gått kan jag fortfarande känna den där osäkerheten med dig. Något hos dig gör mig otrygg. Jag har aldrig kunnat lita helt hundra på dig. Jag vet inte vad det är. Du har ett undanglidande och ständigt föränderligt sätt. Samtidigt är jag ju trygg hos dig. Hemma.

När jag var yngre längtade jag efter dig jämt. Den där längtan har hållit i. Om du visste vad det skavde i mig när jag flyttade till Småland. Om du visste hur många tårar jag fällt i tysthet när jag lutat huvudet mot tågfönstrets kalla glas alla de gånger jag lämnat dig efter ett kort besök.

Med tanke på vårt ryckiga förflutna (jag trodde ett tag att det aldrig skulle kunna bli vi) är jag desto lyckligare nu. Jag vet inte vad det är, men när solen skiner över dig tappar jag andan för att du är så vacker. När jag hör ljudet av spårvagnar hamrar mitt hjärta till. Varje gång jag åker över Göta Älv-bron så blir jag kär på nytt.

Jag älskar dig så himla mycket Göteborg och jag är så vidunderligt glad att det äntligen är vi!

Min absoluta bloggfavorit Karin på Karins Konstgrepp har varit så gullig och länkat till ett otal av sina läsare. Det har lett till ett besöksrekord hos Kreativa latsidan. 46 personer har klickat sig vidare från henne till mig. Tack Karin! Välkomna ni nytillkomna! Hoppas att några av er tittar in några gånger till. Lämnar ni en kråka med länk till era sidor hittar jag lättare tillbaka till er.

 

Jag hade en presentbiljett att utnyttja och den räckte till mer än en konsertbiljett och jag upptäckte att Albin Gromer skulle spela i Göteborg. Lätt! Jag slängde ur mig en förfrågan om någon ville hänga på, men jag fick inget napp.

Jahopp! Då går jag väl själv. Och det gjorde jag. Spelningen var i Foajébaren på stadsteatern igår och lokalen skulle öppna 22 och 23 skulle Albin Gromer gå på scen. Jag anlände 22.20 och möttes av lapp på luckan. Insläpp framskjutet en timme.

Mäh! Inte det man vill möta en kylig kväll på stan utan sällskap. Jag gick en promenad ner och tillbaka upp längs Avenyn och strök omkring en stund på Konsum som hade öppet. Sen stod jag och frös en bra stund i kön för att komma in. Jag spanade efter känt folk, men hittade ingen. 

I garderoben erbjöd jag en kontanlös tjej en tjuga, men hon tackade nej. Sen hamnade hon bredvid mig i baren så vi hade sällskap av varandra innan spelningen började. Det var trevligt. Det visade sig att hon var god vän till Albin Gromers flickvän.

Min förväntan inför Gromers platta, som släpptes i slutet av februari, var väldigt hög och jag blev aningens besviken. Inte för att skivan är dålig på något sätt, utan för att den inte lät som jag hade hoppats. Min absoluta favoritlåt är den i klippet nedan. Helt fantastisk! Jag rös i hela kroppen när han spelade den igår. Underbart!

Men albumet som heter Album låter inte helt så. Inte riktigt så suggestiv. Det ligger på Spotify så leta gärna upp det. Även om jag var en aning besviken över plattan så fanns det inga sådana känslor igår. Det var en otroligt bra spelning som tog slut alldeles för fort.

Jag gick i en second hand-affär på Hisingen och slog en signal till syrran. De var på väg ut för att fika och jag körde över bron och mötte upp dem i Linné. Vi köpte smörgåsar och festis på Oliven och slog oss ner på deras uteservering. Med en filt om ryggen var det riktigt skönt att sitta där i solen.

Skruttan var förstås lite avundsjuk på att alla vi tre vuxna hade glasögon och inte hon, men det fick gå ändå.



Efter fikan promenerade vi till den stora lekplatsen i Slottsskogen. Som synes var jag inte klädd för lek direkt. Så länge jag höll mig i solen var det okej, men när vi lämnade lekplatsen var jag ganska frusen. Men vad skönt med uppvikta brallor och skinnjacka!



I lekparken hittade Skruttan en jättefin pinne som hon gärna ville ta med sig hem.



Hennes snälla föräldrar lät henne ta den, men efter en bit slängde hon den åt sidan. Den var ju ganska otymplig ändå ...

Det känns så himla bra med nya jobbet. Jag har fått massa pepp både från kollegor och chefer och jag känner själv att jag gör framsteg och är i det närmaste självgående. En del saker är ganska knepiga och idag gick mycket tid åt att försöka lösa problem med sidfördelning mellan annonser och redaktionellt material. Inte helt lätt.

Kanske svårare också då jag ännu inte har det fulla ansvaret. Det har fortfarande kvinnan jag ska vikariera för. Nu delar vi på tjänsten. Jag jobbar alltså halvtid och kommer så att göra tills hon går hem på heltid. Vilket senast blir från april. Som upplägget är nu jobbar hon 8-12 och jag 13-17. Överlämning kör vi mailledes, vilket fungerar bra hittills.

Den här veckan har förmiddagarna mest försvunnit i ingentinget. Tröttheten har varit för påtaglig. Nackdelen är att dagarna känns lätt meningslösa när allt man gör är att jobba fyra timmar. Visserligen har jag varit social å det grövsta både igår och idag, men jag tänker mer på det kreativa.

Jag har ju alla förutsättningar att både sy och måla massor. Om jag går och lägger mig i bra tid varje kväll och går upp vid åtta istället för att ligga och dra mig framåt tio som jag gjort nu. Då skulle jag ha åtminstone tre timmar varje förmiddag till att vara kreativ.

Bonusarna om jag fick in den rutinen är att jag skulle vara mer nöjd med livet, jag skulle må bättre (att vara kreativ är som meditation och vitamininjektion för själen) och dessutom skulle det bli fler kreativa inslag på bloggen, vilket ju faktiskt är mitt grundsyfte med den.

Så! Vad väntar jag på?! Ja, jag är inte redo att starta i morgon, men på måndag. Då borde jag smyga igång med mitt nya strukturerade liv. Önska mig lycka till!