När jag kom hem från jobbet igår åt jag lunch. Sen blev det ingen mer mat utan bara en kakfika och lite ostbågar. Jag var inte matsugen. Hungrig, men jag hade ingen ork att fixa något och vad jag än funderade ut så var jag inte sugen. Jag vet att det inte är bästa sättet, men jag lät helt enkelt bli att äta.

Magen knorrade när jag gick och la mig och ännu mer när jag vaknade. Efter att ha degat i en och en halv timma tog jag mig upp och fixade kompensationsfrukost. Jag har svårt att få i mig ordentligt på morgonen. Tiden fram till lunch är inte min bästa om man säger så. Det vill till att äta långsamt och ha gott om tid för att få ner en bra frukost.

Det hjälper helt klart att ha en morgontidning att ta till. Ta en tugga. Läsa en artikel. Ta en tugga. Vända blad. Ta en tugga. Ja, ni fattar.

Jag drömde en väldigt intressant dröm i natt. Jag är på intet sätt en löpare. Jag avskyr att springa och har inte sysslat med löpträning på typ sju år. I drömmen skulle jag av någon anledning genomföra ett lopp. Jag vet inte distansen, men jag vet att det var långt. Typ helt galet långt med tanke på hur otränad löpare jag var. Men loppet skulle springas.

Så stack jag iväg. Den första sträckan gick bra. Sen kom jag fram till ett ställe där vägen delade på sig. Ingenting hintade om vilken väg jag skulle ta. Jag sprang en bit åt ena hållet och sen tillbaka för att testa det andra. Förgäves letade jag efter någon markör elller snitsel som skulle visa mig vägen.

Jag valde ena vägen och tänkte att det får bära eller brista. Efter flera sådan här vansinniga vägval kom jag in i ett samhälle. Där frågade jag efter vägen. Tydligen visste jag vart målet var. Här någonstans tog drömmen en ny vändning och jag blev hänvisad till en klubbstuga. Där hängde ett gäng fotbollsgubbar. Det skrålades och sjöngs och alla var glada.

Ganska snart upptäckte jag att alla höll sig i två rum, men att längre in fanns ytterligare ett rum. Det var som om det fanns en oskriven regel. Dit gick man inte. Nyfiken som jag är gick jag dit ändå. Där satt Zlatan Ibrahimovic och Andreas Isaksson i var sin fåtölj. Jag frågade om jag fick komma fram och hälsa på dem och det fick jag. Sen slog jag mig ner och började prata med dem. Strax därefter så vaknade jag.

Mötet med Zlatan och Isaksson förstår jag mig inte på, men den första delen av drömmen var en bra bild av hur jag kände mig på jobbet i början av veckan. Helt vilse och utan förmåga att ta mig dit jag skulle. Ändå var jag tvungen att ta mig dit på något sätt och av egen maskin. Längs en osnitslad bana och utan karta skulle jag ta mig fram. Drömmar är fascinerande helt klart.