Jag älskar verkligen ansikten. Jag hamnar liksom där hela tiden. När jag målar, när jag fotar, när jag tittar. Uttrycken, formerna och linjerna. Det mjuka och det hårda. Det inre och yttre. Det man ser och det man bara kan ana eller gissa.

Det är längesen jag målade nu och jag börjar längta. Jag samlar på mig inspiration. Bygger upp min inre bank av idéer och bilder. Jag tittar mer och mer på hur andra målar. För att få uppslag och för att bredda mitt tänk om hur man kan göra. Framför allt har jag tittat på andra målares ansikten. Nu senast Carolina Gynnings tavlor som jag gillar mycket.

Än är jag inte helt fri i mitt måleri. Det finns hela tiden en tanke om vad andra ska tänka. Det är så urbota dumt. För det enda det gör med mig är att låsa fast mig. Mitt främsta skäl att måla är verkligen inte för att andra ska gilla det jag gör, men visst, jag skulle ljuga om jag sa att det var oviktigt. Ändå får det aldrig bli en drivkraft. Bekräftelsen.

Ofta tänker jag att jag skulle vilja måla i större format. Jag har haft en tendens att minska och minska. Fram över ska jag nog göra tvärtom. Öka och öka.

Förra veckan skrev jag att jag skulle använda mina förmiddagar för att vara kreativ och att jag skulle börja denna vecka. Det har tyvärr inte blivit mycket av det, eftersom jag har varit dålig. Tids nog ska jag komma igång i alla fall. Å andra sidan håller jag på med mina bilder i paint. Den ovan är ett av de senare alstren. Precis som nu kan jag ligga i soffan med datorn på magen och skissa. Det är också kreativt. Och väldigt, väldigt roligt!