Du är en av dem som hängt med längst i mitt liv. Jag minns så väl när jag som elvaåring för första gången fick ta bussen med en kompis för att hälsa på dig. Jag var väldigt blyg på den tiden. Vågade knappt möta dig. Höll mig på betryggande avstånd där jag kunde iaktta dig och lära känna dig på mitt sätt. Du lät mig hållas och tvingade dig inte på mig. Någonstans där började kärleken att gro.

Jag blev äldre. Började högstadiet och besöken blev allt mer täta. Stack direkt efter skolan och kunde ändå hinna hem till middag. Ja, om jag sket i sista lektionen. Du skvallrade aldrig. Vid den här tiden hade vi lärt känna varandra ganska bra även om jag hela tiden kände en viss osäkerhet i ditt sällskap. Kanske därför som det dröjde ända till gymnasiet innan jag första gången vågade sova över.

Det är underligt ändå. Trots alla dessa år som har gått kan jag fortfarande känna den där osäkerheten med dig. Något hos dig gör mig otrygg. Jag har aldrig kunnat lita helt hundra på dig. Jag vet inte vad det är. Du har ett undanglidande och ständigt föränderligt sätt. Samtidigt är jag ju trygg hos dig. Hemma.

När jag var yngre längtade jag efter dig jämt. Den där längtan har hållit i. Om du visste vad det skavde i mig när jag flyttade till Småland. Om du visste hur många tårar jag fällt i tysthet när jag lutat huvudet mot tågfönstrets kalla glas alla de gånger jag lämnat dig efter ett kort besök.

Med tanke på vårt ryckiga förflutna (jag trodde ett tag att det aldrig skulle kunna bli vi) är jag desto lyckligare nu. Jag vet inte vad det är, men när solen skiner över dig tappar jag andan för att du är så vacker. När jag hör ljudet av spårvagnar hamrar mitt hjärta till. Varje gång jag åker över Göta Älv-bron så blir jag kär på nytt.

Jag älskar dig så himla mycket Göteborg och jag är så vidunderligt glad att det äntligen är vi!