Inser att jag inte har några bilder på hur arbetsrummet såg ut innan jag bytte möbler. Det var ju orutinerat av mig. En före-efter hade ju visat den stora skillnaden. Ni som inte sett rummet i verkligheten får helt enkelt tänka er att där de blåklädda stolarna står stod en billyhylla. Så också i övre högra hörnet i bilden. Bordet är på samma gång mitt sybord och mitt målarbord. (Och matsalsbord när det kommer många gäster.)



Så här ser mina nya hyllor ut. Jag älskar dem! Precis som jag vill ha dem. Till höger stod förut det stora klumpiga klädskåpet. Rummet har blivit ljusare och rymligare och dessutom fyller det bättre sitt eget syfte. Allt som inte har med mitt skapande att göra har förvisats. Alla pärmar med "viktiga papper" och annat har fått flytta ut liksom uppslagsböcker och annan facklitteratur. Sånt förvaras numer i vardagsrumshyllorna.

Jag är väldigt förtjust i att det är skåp nedtill där man kan gömma saker som inte är så roliga att se på. Där inne finns till exempel ramar, målarfärg, skisspennor, block och fix. För att inte tala om smålådorna som hänger under hyllorna. Där finns diverse småpryttlar som glitterband, presentsnören och kardborreband.



Framme i hyllorna har jag istället sånt som är både fint att titta på och som sätter igång kreativiteten. I hyllorna till vänster ligger alla mina tyger. Ibland går jag och bara bläddrar bland dem. Rätt vad det är får jag en idé.

För hyllorna med grön bakgrund sitter skjutfönster. I burken uppepå har jag mina dragkedjor. I hyllan på golvet nere till höger, den jag köpte för ett tag sen utan att veta vad jag skulle ha den till, där förvarar jag nu kläder som jag på ett eller annat sätt tänkt sy om.

Kan hända jag även flyttar in en byrå i arbetsrummet. Jag har en i sovrummet som inte riktigt fyller någon funktion där mer än att det ser snyggt ut. Får se hur jag gör. Men byrån hade varit bra att ställa målningar på om inte annat.



Här ser ni vad jag skulle ha skålarna till. Spets! Nästan all spets i skålarna är från min farmor som dog när jag var barn. Resten är sånt jag samlat på mig, oftast från second hand-affärer. Jag har en enorm kärlek för spets, men det är inte helt lätt att använda.

Nu är bara det som ska vara i arbetsrummet där. En konsekvens av det är att jag nu har saker i både vardagsrummet och sovrummet som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. Med andra ord måste röjandet fortsätta annars är det bara som om jag har förflyttat eländet. Jag ska fortsätta en stund till. Det finns lite enerig kvar att gå på.

Mitt mål för Erikshjälpenbesöket idag var skålar. De ska användas till ett specifikt syfte och jag kommer visa vad senare. I mitt huvud skulle det finnas mängder av skålar eller andra glasföremål att ha saker i. Väl på plats var det inte alls så. Visst fanns det mycket skålar och pryttlar i glas, men inte alls sådant som jag kunde tänka mig att köpa.



Den turkos skålen har jag tittat på förut och låtit bli. 45 kronor är ju inte mycket pengar, men när det är second hand värderar man annorlunda. Priset är inte så konstigt för om man vänder på skålan kan man konstatera att den är från Uppsala Ekeby och att det är formgivaren Mari Simmulson som ligger bakom den. Att jag avstått tidigare är för att kvaliteten är si så där. Som om någon glacerat om originalet. Nä, jag blir inte klok på det, men slog alltså till för färgen och storlekens skull.

Glasskålen måste vara handblåst för den är så där charmigt skev utan att ha några gjutningsskarvar. Den var billigare, 15 kronor. Nu är det bäst att jag illa kvickt lämnar soffan och datorn om jag ska få gjort något mer vettigt idag. Sjukt trött, men arbetsrummet behöver bli färdigt så att jag kan ta tag i mina syprojekt jag har i huvudet.

När det blir höst vill jag burra upp mig som en liten rödhake på en kvist. Där vill jag sitta och och bara andas. Hösten borde vara en tid då sommarstressen får se sig besegrad och istället borde ett mer behagligt tempo ta vid. Den lite bohemiska lager på lager-klädsen pockar på min uppmärksamhet och jag rotar igenom mina kläder efter nya kombinationer. Allt för att kläderna ska överensstämma med sinnesstämningen. Lugnt. Varmt.

Gudrun Sjödén är en härlig inspirationskälla för hösten. Tröjan på bilden hade lätt kunnat vara min. Om det inte var för prislappen. Men den fick mig att fundera på vad för tyger jag skulle kunna hitta. Dessutom har jag klurat en hel del på hur jag skulle kunna göra min garderob ännu bättre genom att sy kläder av alla tyger jag redan har.

Min höst har inte varit fullt så vilsam som jag önskar att den skulle vara. I ett par veckor har jag låtit detta faktum tynga ner mig och jag försöker rycka upp mig. Dessvärre har jag haft sömnproblem och det är inte alldeles enkelt att jubla sig igenom dagarna när man bara sovit fyra-fem timmar.

Igår kväll var jag ute och åt med ett gäng kollegor. Jag var hemma strax före 21 och lyckades somna en halvtimme senare. Jag vaknade några gånger under natten, men kunde somna om varje gång. Allt som allt sov jag 9,5 timme och var riktigt utsövd när jag vaknade. Kanske kan det bli vändningen för en sjukt dålig sömnperiod. Jag hoppas det! Därmed torde det också vara vändningen för humör och sinne.

I helgen är jag ledig. Kanske kan det bli lite mönsterskissande i morgon. Hoppas den kreativa lusten finns med mig när jag vaknar!

När jag publicerade mina svartgula ansikten skrev jag att jag skulle visa ett ansikte som är helt annorlunda jämfört med dem. Här är det. Jag har funderat på att göra om. Lägga till. Dra bort. Samtidigt som jag gillar att det är just så enkelt och lite "fel".

Det där med fel i en tavla är något jag börjat gilla allt mer. Ett perspektiv som blir skevt, en linje som bör vara rak är sne eller skugga som inte är helt sanningsenlig i förhållande till ljusfallet. Om inte konsten får vara på sitt eget sätt skulle det ju inte vara konst. Mina lätt abstrakta målningar kan få vara som litteraturens fantasy.

Bara för att det är saga behöver inte allt vara olikt verkligheten även om en del saker är det. Jag är inte den som efterliknar verkligheten. I första hand för att jag inte bestitter den förmågan, i andra hand för att jag för egen del tycker att det är ganska ointressant. Självklart enormt facsinerande när andra kan, men jag vill inte dit. Däremot är det verkliga saker som inspirerar mig och väldigt ofta bilder från ett slags inre landskap.

Någon gång vill jag gå en konstutbildning. Få utvecklas i detaljerna, utifrån min stil. Få in teori i skallen genom praktiskt övande. Men också stärkas i det att alla gör på olika sätt och förhoppningsvis skapa en bättre självkänsla i måleriet.

Idag är det verkligen mörkt och dystert väder. Himlen är ett jämngrått dis och utanför mitt fönster står två nakna björkar och spretar med sina armar. När jag kom in i vardagsrummet var det så mörkt att jag tände lampan. Grejen var den att lampan redan var tänd, men den gjorde bara liten skillnad.

Den senaste tiden har jag varit så oerhört trött. Det har mest att göra med att jag varit förkyld i snart två veckor, men också för att det har hänt massa saker omkring mig som påverkat mig mycket och som lett till energikrävande tankeomvälvningar.

Jag hade en talande dröm för några nätter sedan. Som grävande journalist hade jag kommit något på spåren. Jag intervjuade en gubbe. Ett samtal som ledde mig vidare till nästa gubbe och vidare till ytterligare en. Det var så där spännande att det spritter i hela kroppen och precis innan jag lyckades få till det sista (som att klura ut svaret på en gåta) så slutade drömmen och började om från början.

Helt vansinnigt. Jag tror att jag drömde samma dröm fyra gånger och då vaknade jag ändå emellanåt. Snacka om att ha en hjärna på högvarv. När jag vaknade på morgonen var det som om jag inte sovit alls utan varit ute och sprungit hela natten.

Som sagt en talande dröm för mitt liv. Nyligen stod jag inför ett stort val som skulle påverkat hela min tillvaro, men steget togs inte. Att det inte blev så finns många orsaker till, men jag var beredd att ta det. Skulle ha gjort det om alla pusselbitar hade fallit på plats. Hjärnan tar ut sin rätt att bearbeta, helt enkelt.

Bilden tog jag när jag var ute på älgjakt. Vädret den dagen var som idag. Jämngrått och trist.

Nu är det snabba ryck som gäller. Annars är det lätt att allt jag tänker få gjort inte blir av. Har hittills packat tre kassar. Två med kläder och en med tavelramar, krukor och lite annat. Sen tidigare har jag även en kasse med böcker och filmer som ska iväg. Nu har jag rensat bland väskorna. Tänkte visa dem ifall det är någon som är intresserad av dem.



Axelväska Björn Borg. En sån där bra att ha väska. Jag hittade en biljett från Friidrots-VM i Göteborg 2006 i den. Tydligen har jag inte behövt någon bra att ha-väska sedan dess. Dags att skiljas.



"Smutsrosa" säckig väska från Lindex. Ganska rymlig och jag har använt den mycket, men länge sen nu.



Handväska i skinn köpt i Kina.



Mulberry i skinn. Som synes har ena låset lossnat, men det finns i väskan för den som orkar laga/lämna till lagning.



Syntetisk liten smidig handväska. Köpt på H&M.



Sportig gul handväska med lång rem från La Redoute.



Till sist. Ännu en Björn Borg. Jag hade en tid där jag älskade allt som kom från detta märke. Väskan i tyg, remmen i syntetiskt skinn.

Trots att jag var sjukt trött när jag väl kom hem igår så fick jag röjt ur allting från mina bokhyllor och det stora klädskåpet. Nu ligger det mesta av prylarna i vardagsrummet. Stora högar med tyger, gardiner, burkar och lådor med spetsband, ramar, taveldukar, färger och en herrans massa småpryttlar.

När jag ser allt så här får jag god lust att göra en tuff rensning. Jag kände dirket att alla mina gamla klipsramar för följa med lasset till Erikshjälpen. Hälften av dem är fortfarande inplastade. I arbetsrummet stod även två jättekassar med utrensade kläder. Jag ska gå igenom dem en gång till och se om det finns omgörningspotential i några av plaggen. Resten åker.

Jag har länge tänkt att jag ska röja bland mina väskor. Jag är lite av ett väskfreak, även om jag lugnat ner mig på den fronten, har jag många väskor som aldrig blir använda. Visserligen är några hårt nostalgiskt bundna till mig trots att jag inte använder dem, men några ska jag nog kunna göra mig av med.

Från och till har jag funderat på att försöka sälja alla mina utrensade saker på loppis för att få in några kronor för dem, men nu vet jag ärligt inte om jag pallar det. Mest för att jag inte har något bra ställe att förvara alla saker som jag inte vill ha. Skulle jag ställa ner dem i källarförrådet skulle jag förmodligen glömma av att de finns ...

Kom på att jag måste berätta! Jag och en person till jobbar för att kunna ha en liten utställning i Värnamo i slutet av november. Vi har fått gillande respons från dem vi lämnade förslaget till (som också kan lägga krokben på alltihop om det vill sig illa). Eftersom det inte är spikat än vill jag inte lämna ut mer information än så här. Jag lovar att återkomma så fort det bara går, men för er som är intresserade att komma och kolla kan det vara värt att plita en liten kråka i kalendern den 27 november.

Jag har fyra tavlor som olika personer hintat intresse om att köpa. Om ni läser detta, fundera igen. Tavlorna kommer med stor sannolikhet att vara till salu på utställningen, men ni har första  tjing.

Jag har lite ångest. Efter jobbet idag åkte jag till Erikshjälpen. Egentligen hade jag tänkt att låta bli. Ett par bokhyllor som jag spanat på några gånger var kraftigt prissänkta så jag slog till. Ångesten sitter i. Ändå är det en typ av hyllor som jag länge velat ha och som jag planerat att byta mot mina nuvarande tråkbillysar. Bilder och mer om hyllorna kommer när jag fått hem dem.

Fick syn på den här fåtöljen också. Våldsamt snygg! Grå med en turkos färg i väven. Jag övervägde att köpa den också, men tanken att jag knappt hade råd med bokhyllorna hejdade mig. Nu när jag ser bilden kniper det lite i hjärtat. Den hade gjort sig så bra hos mig. Då kunde jag slänga ut min nuvarande fåtölj. Den jag har lämpar sig visserligen bättre att krypa upp och kura i.

Så klart beställde jag hemkörning på hyllorna och dealade med dem att de ska ta med sig mina billyhyllor samt ett klädskåp när de ändå är här med lastbilen. Och vad innebär det? Att jag har två billyhyllor och ett stort klädskåp att tömma! Hjälp! Dags att sätta fart ...

När jag tänker efter tror jag att den där ångesten över mina möbelköp nog har att göra med att jag handlar på second hand. Man måste bestämma sig i ett ögonblick annars kanske någon annan hinner före. Det finns ingen tid att överlägga. När hyllorna väl är på plats kommer jag att älska dem. Jag är övertygad.

Jag har målat många ansikten det senaste halvåret. Det har blivit lite av ett tema. Min avsikt är inte i första hand att avbilda verkligheten, men det är där jag letar. Jag snokar runt bland profilbilder på nätet för att hitta inspiration. Utgår från ett porträtt, men drar iväg med det åt ett lekfullt och abstrakt håll. Utan att för den skull lämna formen av ett ansikte.

Det som är viktigast är färg och form. Var för sig eller tillsammans. Jag ser det lite som ett pussel. Att plocka isär delarna och sen pussla ihop dem igen. På ett nytt sätt. Skuggan och ljuset är ofta en stor del i det pusslet. Det framkommer i den översta bilden. Den nedre är mest en lek.

Att båda dessa går i gulsvart är mer slump än något jag hade planerat. Förmodligen för att jag målade på dem omlott. Praktiskt för det blir färre färger på paletten att hålla reda på.

Dessa, som mäter 20x20 centimeter, har jag jobbat mycket på. Målat om, målat över och ändrat uttryck. Framöver ska jag visa ett helt annat typ av ansikte. Ett som visserligen är genomarbetat, men som är oändligt mycket enklare i uttrycket.

Jag träffade en konstnär. En buttrig man i 60-årsåldern. Han är erkänd och ses som en av nordens största. Han har varit verksam i många år och fått fina europieska priser.

Under samtalets gång kom vi in på Picasso. Han gillade inte Picasso. Jag älskar Picasso och det var jag inte sen att säga.
- Ja, ja en del är bra, muttrade konstnären.
- Nä allt är inte bra, men det mesta, sa jag.
Då lät han meddela mig att konstnärer minsann tittar på tavlor på ett annat vis, på hur tavlorna är gjorda. Därför kunde han inte gilla Picasso. Slarvigt arbete.

Att det fräste i mig när han satte sig på sina höga hästar lät jag inte visa, men sa att jag också tittar på hur tavlorna är målade och det är just därför jag älskar Picasso. Gubben muttrade bara. Han tog för givet att jag inte hade en aning om vad måleri innebär.

På det stora hela var det ett givande och intresant samtal. Vi talade om mycket mer än Picasso. Men just hans sätt är något som hela mitt väsen värjer sig emot. Därför att det är just det som sätter krokben på min kreativitet. "Det här duger inte."

En kvinna som var med i samtalet visade en bild av konstnärens målning och uttryckte hur kraftfull och fantastisk den var. Jag gillade den också.

Ibland är det så enkelt. En erkänt stor konstnär blir hyllad och höjd till skyarna, men vem vågar hylla en uppstickare? Jag ser inte mig själv som uppstickaren i det här fallet. Inte alls. Det är mer en principsak. Det är lätt att prisa den som redan blivit prisad. Då trampar man inte snett.

Jag har målat idag. En tavla som till stor del består av ett disigt landskap och det enda figurativa är några granar i förgrunden. Jag gillar långt ifrån alla mina tavlor, men den här har något. Men så ljuder den där rösten i skallen. "Den är ingenting. Slarvigt gjord. Inte bearbetad. Ingenting."

Då tappar jag lusten.

Som tur är sitter det en liten fågel på min axel som säger "Forstätt och skit i vad andra säger." Och så säger den: "Han kanske kände som du. Därför var han tvungen att klanka ner på Picasso." Ja, kanske det.

När jag och mamma var inne i Ulricehamn för någon vecka sen fick vi höra ett väldigt skränande från skyn. Vi tittade upp och såg mängder fåglar fara omkring långt upp, till synes helt ostrukturerat. Det lät som tranor, men tranor flyger ju i formation. Vi var lite fundersamma.



När jag zoomade in så mycket min kamera tillåter kunde jag se det. Det var tranor. Man kan inte ta fel på deras långa halsar. Och som sagt: de lät som tranor. Jag har försökt leta på nätet efter information om varför fåglarna håller på så där. Bara kretsar omkring. Men jag hittade inget.

Min älskade kärleksört har blivit lite av en följetong här i bloggen. Denna fantastiska blomma som lyser när hösten är ruggig och grå. Likaväl som den matchar träden som brinner. Den blommar länge också. I flera månader.



När jag planterade den förra vintern växte små tingliga armar ut. Bilden till vänster tog jag i september förra året. Stjälkarna är tunna som spagetti och kanske 15 centimeter långa. I våras planterade jag blomman i en stor hink och där tog den sig verkligen rejält. Bilden till höger är från juni i år.



Jämför tingeltanglet ovan mot det här! Den ser ju ut som den ska! Bortsett från att frosten har varit på den och gjort bladen lite ledsna. Helt ogröna är väl inte mina fingrar även om det inte lyser grönt om den. Kom på för någon dag sedan att jag nog inte vattnat mina inneväxter på två månader. De lever. Det är väl huvudsaken.

Ok jag ska ge er ett trevligt inlägg också. Det handlar om snö, snowboard och skidor. Min bror Edmund och några vänner till honom har en blogg som heter Sunday edit. Där berättar och visar grabbarna vad de håller på med. Fokuset är just de tre s:en jag skrev inledningsvis. Än så länge är det dock inte så mycket snö, men tack vare att ishockeysäsongen är igång finns det snö utanför ishallen. Den tar de tillvara på. Bevisligen behövs det inte särdeles mycket snö för att kunna åka lite. Spana in den här korta filmen för att se hur killarna gör. Jag kan inte annat än att imponeras av deras energi och passion. Ser fram emot fler filmer allt vad vintern lider.

/Stolt syster

Det här inlägget är äckligt, men jag bara måste få det ur mig. Kan dock meddela redan nu att några bilder blir det inte. Jag har nämligen rensat duschavloppet. Det är något av det absolut värsta jag vet tillsammans med ormar och spindlar. I tre-fyra veckor har jag laddat för att klara av att göra det och på den tiden har det blivit allt tätare i rören och vattnet har runnit ut över hela toagolvet när jag har duschat. För att inte tala om odören som fluktar upp från rören. Urk! En del i att jag klippte av mig håret var för att slippa göra dylika rensingar lika ofta. Hår i avlopp är så himlans äckligt!

Eftersom jag har badkar måste först hålet rensat ovanifrån. Därefter måste man sträcka armen in under badkaret för att komma åt själva utloppet. Inte alldeles enkelt. Till slut blev jag så irriterad att jag demonterade hela rörpaketet. Det satt så äckligt mycket klabb i dem att de inte kan ha blivit genomspolade av förra hyresgästen innan avflytt. Svartgröngrå sörja forsade ut i klumpar.

Min strategi var att göra detta på fastande mage för att minimera risken att spy. Det var nog ett bra drag, för när jag ändå höll på beslöt jag mig för att rensa rören under handfatet också. De låg en massa plastkorkar i vattenlåset. De måste kommut upp bakvägen på något sätt för de kan omöjligt ha kommit från handfaten, för där kommer de inte igenom. För övrigt såg det ut ungefär som i rören under badkaret. Sjukt med hår och annat klabb.

När allt var genomspolat och gnubbat var det bara att skruva tillbaka sakerna och jag kunde nöjt konstatera att det gick riktigt bra. Att skruva isär ett vattenlås har jag aldrig gjort innan, men det höll tätt även när jag hade skruvat tillbaka de olika delarna.

Jag tvättade av mina långa plasthandskar spolade rent handfat, badkar och golv. Vattnet rann undan så fint, så fint. Satte mig i soffan. Då kom spyattacken. Som sagt: tur att jag inte ätit något för upp kom bara lite galla. Sen var det över. Nu kan jag var nöjd över mig själv en lång tid fram över. Det känns gött!

Dokumentären Hästmannen har väl knappast undgått någon. Denna märkliga man som levde på ett näst intill omöjligt sätt med sina hästar i den djupa småländska skogen. Filmaren Peter Gerdehag har även gjort Kokvinnorna. Den hade premiär i februari och visades igår på Jönköpings filmfestival och jag var där tillsammans med min kusin. Bara titeln är ju lockande och vi blev inte besvikna.

Filmen kommer att visas i SVT framåt jul. Håll utkik, säger jag bara. Så otroligt värd att se.  Gerdehag har näsa för drömska, idylliska bilder och underliga, men imponerande människor som sticker långt utanför normen. Ovan kan man spana in trailern och nedan kan man läsa en text som jag har kopierat från filmarens hemsida.


"Kokvinnorna är två systrar som närmar sig 80-årsåldern, Britt och Inger. De är uppvuxna på en bondgård i södra Halland, där storasystern Britt fortfarande bor. Systrarna har gått skilda vägar i livet, men är ändå sammanlänkade likt siamesiska tvillingar och länken mellan dem är Britts kor. 

Britt är ogift och lever för sina kor, men har sedan många år en invalidiserande ryggskada. Vård erbjöds och kunde ha gjort henne bättre, men hon avstod bara för att hon inte kunde lämna sina kor.

Systern Inger, som bor några kilometer bort, gifte sig, fick en dotter och drev ett företag ihop med sin man. Trots detta har hon alltid hjälpt sin syster med att handmjölka korna. Med ålderns rätt börjar dock Inger att känna sig trött och läkarna uppmanar henne att sluta med kroppsarbete, för att inte riskera sin hälsa.

Britt tycker tvärtom, att lite kroppsarbete bara är nyttigt. Slutar man att arbeta för tidigt i livet och bryter sina vanor, det är det som är farligt menar hon.

Livet på gården hotas även av myndigheterna som hela tiden har ögonen på Britts kor. Risken är överhängande att hela besättningen ska slaktas ut, om damerna på länsstyrelsen inte är nöjda vid sina kontroller. Systrarnas förmåga att trots allt hålla samman sätts på hårda prov."

Jag är inte en särskilt ilsken eller arg typ. Mina negativa känslor tar sig mer ut i tårar och frustration. När jag var yngre hade jag väldigt svårt för att gråta. Inte ens i min ensamhet grät jag. Tänk om jag blev påkommen! Det är först som vuxen som jag har lärt mig att gråta. Det är inte konstigare än att skratta och skratta det gör jag ju var och varannan dag. Att tårar är ett sådant tabu är konstigt.

Hur som helst. När en motgång kommer reagerar jag oftast med tårar. Tårarna är en inledning på en process. Ibland räcker det så. Det blir inget mer. Ibland sätter gråten igång ett energiflöde i mig och som får mig att vilja göra något handgripligt. För att återvända till inledningen. Jag hör inte till dem som kastar saker, skriker eller smäller i dörrar. (Som barn stampade jag i golvet.)

Allt som oftast ringer jag en vän, men det är inte alltid jag vill dela med en person. Vissa saker vill jag processa på egen hand för att sen dela med vänner. Bearbetningen kan se olika ut. Väldigt ofta letar jag rätt på musik som passar mitt eget inre tonläge och så får allt mala på bäst det vill. Många gånger skriver jag här eller kanske dikter. I vissa fall blir det färg, penslar och tavelduk som får ta emot känslorna. Ibland, ytterst sällan, skriver jag musik.

Att skriva musik är något jag i princip har slutat med. För en åtta-tio år sedan skrev jag massa musik. Här om dagen längtade jag efter att sitta och knåpa med gitarren. Den är ju inte mitt huvudinstrument dessvärre och där är jag väldigt begränsad. Men idag trillade det ner en melodislinga i mitt huvud. Jag plockade till mig gitarren, letade rätt på ackorden och nynnade slingan om och om igen. Sen kom några textstrofer.

Det blev aldrig en hel sång. Det är det som är problemet nu för tiden och därför har jag slutat. Jag märkte dock direkt att den där melodin hade svårt att sätta sig så jag spelade in. Förkylningen sitter i rösten och gör den instabil, men jag tänkte ändå låta er höra. Trots att det känns skitjobbigt. Hundra gånger värre än att visa en tavla eller dikt. Men äh!

Idag hade jag förmånen att få följa med ett lag ut på premiärdagen för älgjakten. Det var ett jobb för tidningen och även en fotograf var med. Vi delade upp oss. Fotografen följde med och satt i ett jakttorn och jag följde med på drev. Ett beslut jag i efterhand är mycket nöjd med. Sjävklart hade även jag en kamera med mig. Jag följde med den här mannen E och han lufsade fram bland stubbar, vattenpölar och sly som om det var plan asfalt. Höga knän var det som gällde.

Drevet bestod av fem man och vi gick en bra bit genom skogen mot raden av jakttorn där jägarna stod redo. Plötsligt hejdade E mig med en lyft hand och så pekade han framåt. Där sprang en ungtjur. Han sa tyst i radion att älgen var på väg mot pass sex. Där stod N redo och bam, bam, bam, bam sa det. Mitt hjärta hamrade. Det var så spännande.



N hade öppen sikt och första skottet tog i lungan på älgen. Som brukligt är efter att man har fällt en älg satte E en grankvist i hatten på N.



Redan när N blev tilldelad sitt pass påmindes det om att det var på det passet han fällde en älg föregående år. Träff två år i rad alltså. Inget han verkade vara missnöjd med. Dock är det nu som det riktiga arbetet börjar.



Älgen ska tömmas på sina inälvor. N får hjälp av R som stått på pass sju. Älgen var en seg rackare och även R fick sätta några skott från sitt håll innan älgen dunsade ner. Jag såg inte händelsen där jag stod, men att älgen traskade runt såg jag.



Kolla röret! Luftröret. Tänk, det måste vara så att vi efterliknat naturen när vi tillverkat saker. Precis så där finns det plaströr som ser ut. Hårt som sjutton också. Jag kände inte på det, men N visade genom att knacka på det.



För att få ut innehållet snittas älgen i buken. Det vill till att inte perforera magsäck, urinblåsa eller tarmar vid ingreppet, eftersom man inte vill ha all den skiten i buken.



Det som väller ut är magsäcken. Enormt stor. OBS värre bild kommer.



Stundvis hade N halva armarna in i älgens buk för att kunna skära loss de senor som inälvorna är fästa vid.



Ett slitsamt, kladdigt och tungt arbete som varje jägare måste kunna göra. "Regeln" är att den som skjuter älgen får tömma den. Inte mer än rätt kan man tycka.



Här är innehållet. Stort som as. Jag var tveksam innan om jag skulle kunna titta på allt det här, men det var som N sa:
- Man får stänga av hjärnan.



Medan N och R jobbade med älgen hämtade E traktorn med kärra och kran.



Älgen lyftes upp med ett griptag om halsen.



Sen skars de ädlare delarna av. Urinet sprutade. Det tömmer man för att inte få det i köttet.



Jo, jag letade medvetet efter några riktigt makabra bilder. Det är svårt att låta bli. Hanteringen blir så grov på något vis. Fast fascinerande. Klart att skytten och de andra var nöjda, men inte på ett överdrivet vis.



Älgen lyftes upp på kärran och kördes till E:s gård där den sedan flåddes och styckades. Då var jag tyvärr inte kvar.

Jag har aldrig varit på älgjakt tidigare trots att min pappa är jägare. Det har aldrig blivit av. Det var intrerssant att se och det här gänget var härliga att följa med. Alldeles efter att N satt skotten i den här älgen hörde vi skott från ett annat torn. Tre stycken. Efter några minuter hördes ytterligare ett skott. E trodde först att det var ett extra dödande skott på älg två, men det visade sig vara ett enda dödande skott på älg tre.

Alltså lyckades jaktlaget fälla de tre vuxna djur de hade tillåtelse till redan på premiärdagens första drev. Kvar var att skjuta fyra kalvar. Vid återsamlingen sa E till de andra att han redan bokat mig för drevet nästa år. Han var övertygad om att jag förde jaktlycka med mig.

Jag blev alldeles lyrisk idag när jag fick höra att Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur. Hurra! kände jag. Och det är inte utan att jag blir tårögd när jag följer olika mediala inslag om händelsen. En kollega sa här om dagen något i stil med att vi är dåliga i Sverige på att hylla våra hjältar. Han syftade på stjärnorna inom idrotten, men jag tycker det gäller över lag. Därför blev jag otroligt glad över att Tranströmer nu prisas för sin gärning. Denna magnifika ordsnidare. Makalös i sitt bildspråk. Han får oss att se och förstå hur orthört vacker vår värld är. Tomas Tranströmer till ära ska jag dela med mig av två favoriter.



En vinternatt

Stormen sätter sin mun till huset
och blåser för att få ton.
Jag sover oroligt, vänder mig, läser
blundande stormens text.

Men barnets ögon är stora i mörkret
och stormen den gnyr för barnet.
Båda tycker om lampor som svänger.
Båda är halvvägs mot språket.

Stormen har barnsliga händer och vingar.
Karavanen skenar mot Lappland.
Och huset känner sin stjärnbild av spikar
som håller väggarna samman.

Natten är stilla över vårt golv
(där alla förklingade steg
vilar som sjunkna löv i en damm)
men därute är natten vild!

Över världen går en mer allvarlig storm.
Den sätter sin mun till vår själ
och blåser för att få ton. Vi räds
att stormen blåser oss tomma.



April och tystnad

Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utan räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.


Måste tillägga att jag blir lika glad varje gång jag ser Tomas Tranströmer tillsammans med hustrun som för hans talan. Två makar som känner varandra utan och innan. Vackert är det!

En av de bästa grejerna med att arbeta som journalist är alla saker man får vara med om och alla människor man träffar. Igår besökte jag ett vattenkraftverk som ligger längs med en smal väg långt in i den småländska skogen.



Dammen låg stundvis spegelblank, solen både förgyllde och värmde.



Anledningen till att jag var på plats var för att en speciell besiktning gjordes där man testade dammluckorna. Tvärtemot vad skylten säger styrdes luckorna den här dagen manuellt.



Långsamt började vattnet att sippra fram.



Till att öka allt mer. I vänsterkanten synes min skugga. Till höger om mig står en besiktningsman.



Själva kraftverket var avstängt vid detta tillfälle.



Ett 15-tal arbetare av olika slag fanns på plats.



Här är mannen som var projektledare. Han berättade bland annat att en sådan här omfattande besiktning bara görs var 15:e år ungefär. Sen görs inspektioner varje år.



Långt bort i bilden står en man som hade läst en annons om dammöppningen. Han var nyfiken och åkte ett antal mil för att närvara. Vi småspråkades. Han var trevlig. En människa som jag förmodligen aldrig skulle ha träffat om det inte var för att jag var ute på just det här jobbet.



Här forsar vattnet ut genom dammluckorna. Se på alla stenar.



Nu är stenarna dolda. Borta. I det dånande virvlet yrde vattnet upp i luften i små, små droppar. Det luktade skog och höst. Så där som vatten ofta luktar. Jordigt. Ljuvligt.

Nydala Kloster ligger en bit utanför Värnamo. Det är en vacker byggnad i en fantastisk omgivning. Klostret grundades redan i mitten av 1100-talet. Arkitekturen har franska förebilder med sina runda fönster. På 1500-talet härjades området av danska trupper och klosterområdet brändes ner. På 1700-talet byggdes kyrktornet i trä. Klostret är häftigt även på insidan och alla som har vägarna förbi borde stanna och ta sig en titt!

Ibland är det som att jag går sönder lite grann inuti över allt som jag längtar efter. Saker som är onåbara för tillfället. Och saken är den att jag hela tiden har nya saker som jag längtar efter. Det kan handla om människor jag vill träffa, platser jag vill se eller projekt jag vill genomföra.

Tålamod har ju aldrig varit min styrka, men jag kanske ändå borde lära mig av mitt eget facit. För hittills i mitt liv har jag tagit mig för och genomfört det jag vill göra. Det kan ta tid och följer inte alla gånger det schemat jag skulle vilja, men jag brukar komma fram.

En annan sak i all den här längtan och tålamodsbristen är min rastlöshet. Den är nog värst. Driver och driver. Jagar ständig förändring och förnyelse. Det är tröttsamt.

Jag läser just nu boken "Jag är både listig och smart" som handlar om Olle Ljungström och det liv han levt fram till nu när han är 50 år. Det mesta i hans liv påminner ingenting om mitt, men så finns det vissa drag. Den där jakten. Ungefär som: när ska livet börja? Fast jag tycker mig leva varje dag, mer att jag inte är där jag vill vara.

Ibland har jag tänkt att det finns för många val i mitt liv och att jag vill leva där jag har än fler. Kanske skulle jag helt enkelt göra som Olle Ljungström gjorde. Tvärtom. Han flydde. Flydde kaoset i Stockholm och bosatte sig i en villa i Gräfsnäs utanför Alingsås.

Sus och dus-människan på landet där ingenting händer. Där blir man inte serverad. Jag har börjat längta allt mer och kanske är det dit jag ska. Inte till Gräfsnäs precis, utan till landet över lag. Till gräsklippning, snöskottning och morotsodling. Där rikedom är som på bilden.

Det är dit jag längtar idag. Och det gör lite grann ont för jag vet att det är ganska långt borta.

Under journalistutbildningen blev det en del pokerspelande. Vi hade en fantast i klassen, en som numer jobbar halvtid som journalist och som resten av tiden (säkert mer än resterande halvtid) livnär sig som pokerspelare. Jag har själv inget tålamod för poker och var sällan med och spelade. Emellanåt var jag dealer för det var ändå trevligt att finnas med i rummet där det enda ljuden stundtals var plockandet med marker eller en lätt dunk i bordet.

Vid det här tillfället valde jag kameran som öga. Eftersom jag inte ville störa med blixten och ljuset var allt annat än tillräckligt valde kameran långa tider. Jag trodde inte att det skulle bli några bra bilder, men efteråt var det de "sämsta" bilderna som var de bästa.

Den långa tiden skapar spökhänder som far över den gröna filten. Den översta bilden får stå som en kontrast till de följande tre.