Jag är inte en särskilt ilsken eller arg typ. Mina negativa känslor tar sig mer ut i tårar och frustration. När jag var yngre hade jag väldigt svårt för att gråta. Inte ens i min ensamhet grät jag. Tänk om jag blev påkommen! Det är först som vuxen som jag har lärt mig att gråta. Det är inte konstigare än att skratta och skratta det gör jag ju var och varannan dag. Att tårar är ett sådant tabu är konstigt.

Hur som helst. När en motgång kommer reagerar jag oftast med tårar. Tårarna är en inledning på en process. Ibland räcker det så. Det blir inget mer. Ibland sätter gråten igång ett energiflöde i mig och som får mig att vilja göra något handgripligt. För att återvända till inledningen. Jag hör inte till dem som kastar saker, skriker eller smäller i dörrar. (Som barn stampade jag i golvet.)

Allt som oftast ringer jag en vän, men det är inte alltid jag vill dela med en person. Vissa saker vill jag processa på egen hand för att sen dela med vänner. Bearbetningen kan se olika ut. Väldigt ofta letar jag rätt på musik som passar mitt eget inre tonläge och så får allt mala på bäst det vill. Många gånger skriver jag här eller kanske dikter. I vissa fall blir det färg, penslar och tavelduk som får ta emot känslorna. Ibland, ytterst sällan, skriver jag musik.

Att skriva musik är något jag i princip har slutat med. För en åtta-tio år sedan skrev jag massa musik. Här om dagen längtade jag efter att sitta och knåpa med gitarren. Den är ju inte mitt huvudinstrument dessvärre och där är jag väldigt begränsad. Men idag trillade det ner en melodislinga i mitt huvud. Jag plockade till mig gitarren, letade rätt på ackorden och nynnade slingan om och om igen. Sen kom några textstrofer.

Det blev aldrig en hel sång. Det är det som är problemet nu för tiden och därför har jag slutat. Jag märkte dock direkt att den där melodin hade svårt att sätta sig så jag spelade in. Förkylningen sitter i rösten och gör den instabil, men jag tänkte ändå låta er höra. Trots att det känns skitjobbigt. Hundra gånger värre än att visa en tavla eller dikt. Men äh!