Tomas Tranströmer

Jag blev alldeles lyrisk idag när jag fick höra att Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur. Hurra! kände jag. Och det är inte utan att jag blir tårögd när jag följer olika mediala inslag om händelsen. En kollega sa här om dagen något i stil med att vi är dåliga i Sverige på att hylla våra hjältar. Han syftade på stjärnorna inom idrotten, men jag tycker det gäller över lag. Därför blev jag otroligt glad över att Tranströmer nu prisas för sin gärning. Denna magnifika ordsnidare. Makalös i sitt bildspråk. Han får oss att se och förstå hur orthört vacker vår värld är. Tomas Tranströmer till ära ska jag dela med mig av två favoriter.



En vinternatt

Stormen sätter sin mun till huset
och blåser för att få ton.
Jag sover oroligt, vänder mig, läser
blundande stormens text.

Men barnets ögon är stora i mörkret
och stormen den gnyr för barnet.
Båda tycker om lampor som svänger.
Båda är halvvägs mot språket.

Stormen har barnsliga händer och vingar.
Karavanen skenar mot Lappland.
Och huset känner sin stjärnbild av spikar
som håller väggarna samman.

Natten är stilla över vårt golv
(där alla förklingade steg
vilar som sjunkna löv i en damm)
men därute är natten vild!

Över världen går en mer allvarlig storm.
Den sätter sin mun till vår själ
och blåser för att få ton. Vi räds
att stormen blåser oss tomma.



April och tystnad

Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utan räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.


Måste tillägga att jag blir lika glad varje gång jag ser Tomas Tranströmer tillsammans med hustrun som för hans talan. Två makar som känner varandra utan och innan. Vackert är det!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0