En av de bästa grejerna med att arbeta som journalist är alla saker man får vara med om och alla människor man träffar. Igår besökte jag ett vattenkraftverk som ligger längs med en smal väg långt in i den småländska skogen.



Dammen låg stundvis spegelblank, solen både förgyllde och värmde.



Anledningen till att jag var på plats var för att en speciell besiktning gjordes där man testade dammluckorna. Tvärtemot vad skylten säger styrdes luckorna den här dagen manuellt.



Långsamt började vattnet att sippra fram.



Till att öka allt mer. I vänsterkanten synes min skugga. Till höger om mig står en besiktningsman.



Själva kraftverket var avstängt vid detta tillfälle.



Ett 15-tal arbetare av olika slag fanns på plats.



Här är mannen som var projektledare. Han berättade bland annat att en sådan här omfattande besiktning bara görs var 15:e år ungefär. Sen görs inspektioner varje år.



Långt bort i bilden står en man som hade läst en annons om dammöppningen. Han var nyfiken och åkte ett antal mil för att närvara. Vi småspråkades. Han var trevlig. En människa som jag förmodligen aldrig skulle ha träffat om det inte var för att jag var ute på just det här jobbet.



Här forsar vattnet ut genom dammluckorna. Se på alla stenar.



Nu är stenarna dolda. Borta. I det dånande virvlet yrde vattnet upp i luften i små, små droppar. Det luktade skog och höst. Så där som vatten ofta luktar. Jordigt. Ljuvligt.