Min kollega H delade med sig av länkarna till klippen nedan i förra veckan. Precis som han hade gjort började jag att lipa när jag såg/hörde dem. Jag vet inte hur många gånger jag har sett klippen nu och jag blir lika berörd varje gång. Det är verkligen fascinerande när en person kan sjunga en text och få en att tro på varje ord som framförs. Det är något unikt. Jag hade en liknande känsla när jag första gången hörde Adele. Låt mig ge er Ella Henderson: 

 

 

Det är också fantastiskt att uppleva responsen från publiken och juryn, men lika mycket hur denna Ella själv tar emot allt som sägs. Hennes ödmjukhet är lika enorm som hennes röst är. Jag lyssnar till klippen nu när jag skriver och tårarna trillar ner för kinderna ännu en gång.

 

Låt nummer två är i ett senare skede i samma tävling.

 

 

Jag tänkte först när jag såg vilken låt hon skulle sjunga: Va? Den? Det är ju ingen bra låt. Men Ella förmedlar något med den som Cher aldrig lyckades göra. Helt magiskt. Jag längtar efter en platta med den här underbara rösten som jag kan lyssna på om och om igen.

 

För ett par veckor sedan bestämde jag och M att vi skulle gå på Bokmässan. Nu när den väl pågick visste jag inte om jag skulle orka ta mig dig, men jag bestämde mig för att försöka. Med tanke på min yrsel och svaghet var det ganska jobbigt, eftersom det var vrålmycket folk. Stundtals kunde man inte röra sig varken fram eller bak. Så här efteråt var det lätt värt och jag bara önskar att jag inte hade varit så hängig. Jag hade gärna stannat kvar lite till.

 

 

Igår efter arbetstid hade vi vår uppflyttningsfest på jobbet. Jag tog några fler bilder än den här, men det blev inga bra bilder och jag tror att mina kollegor uppskattar att jag inte lägger upp dem. Jag mormorfotade nämligen. Mormorfota är att göra som min mormor gör. Hon tar upp kameran och bara klickar utan att riktigt kolla hur bilden kan tänkas bli. Så några knasiga utsnitt och underliga miner blev det.

 

Hur som helst. Det blev en mycket trevlig kväll även om inte alla var med. Efter att vi hängt ett tag på jobbet gick vi vidare till Posthotellet. Framåt 22-tiden hade jag inte ett uns energi kvar i min stackars kropp. Jag har kommit fram till att jag med stor säkerhet har anemi. Alltså blodbrist. Biverkningar på det är förutom migrän även hjärtklappning, svaghet, trötthet, yrsel, svårt med koncentrationen. Jag prickar in samtliga plus en del annat som jag inte vill gå in på.

 

De där symptomen är inte så svåra att förstå om man betänker att blodbrist leder till att man inte får tillräckligt med varken syre eller energi ut i kroppens celler. Nu har jag varit och köpt mig en omgång järntabletter och förhoppningsvis skjuter värdena i höjden. Då kommer jag vara allt annat än trött. Man blir snarare hög. Jag har upplevt det förut.

 

Ja, ja. Det var ett extra varv. Gårkvällen var riktigt trevlig och jag är så glad över att ha fått så fina kollegor.

 

Jag ska inte påstå att jag är på benen idag, men jag är åtminstone bättre. Jag fick med mig jobbdatorn hem igår och sitter i soffan och jobbar. Kanske inte i full speed, men det går framåt. Jag hör till dem som gillar att gå till jobbet och arbeta där, men i lägen som detta är det väldigt skönt att kunna jobba hemma. Hade jag inte haft den möjligheten hade jag inte jobbat alls idag för jag hade inte orkat ta mig iväg. Kroppen är helt matt och skakig.

 

Hur som helst. Jag nämnde en dröm jag hade igår. Jag befann mig i min lägenhet. Det var bara det att ingenting i min lägenhet såg ut som det skulle. Det enda som stämde var att min nyckel fortfarande passade i nyckelhålet. Det testade jag nämligen. Själva lägenheten hade dessutom fått ett nytt läge och låg centralt i någon stad. Till min fasa var ytterdörren bytt och omgärdades av vanligt fönsterglas (se den otroligt vackra illustrationen ovan), vilket gav enorm insyn i hela lägenheten. Dessutom hade grannen fått samma ingång som jag. Med andra ord hade vi plötsligt tillgång till varandras lägenheter. Inte helt ok... Detta var bara några saker som ingick i drömmen.

 

Det mest underliga är egentligen inte drömmen i sig utan det som jag tänkte i drömmen. Jag (huvudkaraktären i drömmen är ju alltid en själv) var totalt övertygad om att det hela bara var en dröm och till och med i drömmen försökte jag tyda vad den handlade om.

 

Snacka om invecklat och om en hjärna på högvarv. Inte ens i drömmen, som är till för att bearbeta olika saker, låter jag hjärnan arbeta ifred utan jag trycker på med ännu mer tankar och försöker tyda drömmen medan den pågår. Konstigt att jag drabbas av värstingmigrän. Liksom - koppla av syster!

 

Att drömma om hus brukar betyda att man drömmer om sig själv, att man är huset man drömmer om. Med tanke på de där fönstren omkring dörren stämmer det ganska väl med en sak i mitt liv. Det finns personer som har en tendens att försöka påverka mig att göra si eller så, saker som säkerligen är bra, men som jag inte vill för att det inte stämmer överens med vem jag är som person. Det här är lite svårt att förklara för det är ganska luddiga saker. Men när någon försöker pracka på mig saker är det som om denne ser in i mitt liv och ser mycket mer än jag egentligen vill visa. Precis som med de där fönstren. Det är en del av tolkningen

 

Den där totalta make over-grejen med lägenheten kan nog handla om att saker och ting kan bli bra och ännu bättre när man ber om hjälp eller låter någon annan ta över. Det är nämligen något som jag har fruktansvärt svårt för. Att be om hjälp (skulle jag behöva göra oftare), att tappa kontroll (det händer knappt) och att bli omhändertagen (jag blir helt förvirrad). Hur gör man?

Jag vaknade med en liten känning i skallen i morse. Det händer ofta och eftersom den var borta när jag tog mig upp så tänkte jag inte mer på det. En stilla isning på promenaden till jobbet. Sen. Jag hade mer eller mindre bara slagit på datorn. Kaboom. Blixtar och dunder och hela paketet. En migrän som inte var av den här världen. Jag plockade genast fram mina tabletter, svalde ner dem med ett stort glas vatten och sjönk ner i vår fåtölj. Där satt jag och höll för ögonen till min kollega kom och släckte lyset. Efter en halvtimme hade toppen av smärtan klingat av, men migränen var långt ifrån borta. En annan kollega skjutsade mig hem. Jag däckade i soffan och när jag vaknade ett par timmar senare fick jag ta tabletter igen. Migränen håller i. Och jag som verkligen måste jobba. Det är sista produktionsveckan och jag har väldigt mycket att göra. Med tanke på den här slagfärdiga attacken mot min hjärna finns det risk att jag inte kommer iväg till jobbet i morgon heller. Jag tog med min dator hem. Får se om jag lyckas få något gjort. Känner bara nu att på de här få minutrarna som jag har skrivit denna text gör det ont i ögonen. Himla skit är det. Nu stänger jag av datorn igen och gömmer mig i mörkret. När jag orkar slå på den ska jag berätta om en dröm jag hade under min migränsömn.

 

Som jag längtat efter Timo Räisänen. Han är en av de bästa liveartister jag vet. Hans kärlek till musiken och publiken är sannerligen genuin och enorm. Hans nya album Endeaver har fått allifrån sura munnar och svala tvåor till jubel och starka fyror. Personen bakom ett av de svalare betygen gnäller över att Timo aldrig går på djupet. Personen som skrev så har nog inte läst de intervjuer där Timo vänder ut och in på sig själv. Där han öppnar rätt in och igenom. Eller på hans äldre musik för den delen.

 

Den senaste tiden har jag lyssnat en hel del på hans gamla material. Jag gillar det mesta, men absoluta favoritplattan är Love will turn you around. Den är allt annat än lättsam. Här finns den där ångestsipprande olyckan som bara kan komma ur egen erfarenhet.

 

 

Den plattan är den tyngsta i samlingen. Inte bara till texterna utan också musikaliskt. Lyssna på "My Valentine" "Michael" och "Sunday" så kanske ni får grepp om vad jag menar. Fullkomligt lysande! Timo Räisänen kan det här med musik. Men även de ännu äldre albumen Lovers are lonely och I'm Indian är fantastiska. Ta låtar som "I'm Indian" "Don't let the devil ruin it all" och "With a mask on". Oj, oj. Det är inte särdeles lättsamt trots att han hävdas göra pop. Vemodspop då.

 

Sen kom coverablumet ...and then there was Timo - en samling B-spår. Jag hörde Timo prata om den där plattan en gång och han förklarade att han inte hade några B-låtar själv, att det var därför han gjorde covers. Och så samlade han dem.

 

Plattan jag har lyssnat minst på är The anatomy of Timo Räisänen. Jag har nog egentligen bara hört singlarna från den: "Numbers" och "Outcast". Jag får väl ta en ordentlig genomkörare nu när jag är igång och lyssnar på honom igen.

 

Nya plattan har jag inte hunnit höra tillräckligt mycket för att tycka något om än. Faktum är att jag har slagit till på ett fysiskt album. Mitt första på väldigt länge. Jag tänkte göra det till en vana - att köpa en platta i månaden. Jag tycker fortfarande att det är roligt att köpa skivor. Framför allt av svenska musiker. Deras skivor vill jag ha.

 

 

Det har hänt en hel del den här veckan. Framför allt på jobbet. Ja, förutom att vi var i Stockholm så har vi roddat om en del i våra lokaler. Vi sitter i en lokal med två våningar. Jag och kollegan P har suttit i ett enskilt rum på vårt första plan, men eftersom det av olika anledningar blivit tomt på ovanvåningen sa vi att vi kunde flytta upp tillsammans med A som jobbar med tidning precis som vi.

 

Sagt och gjort. I går flyttades möbler både upp och ned. Värst var det med skrivborden som vi har. Tre stycken höj- och sänkbara bord. Det väger inte bomull direkt. Som tur var slapp jag bära dem. Men soffa, stolar, pärmar en masse och diverse annat sprang jag med upp och ner.

 

Det här blir bra. Mitt skrivbord är det till höger, P mitt emot och A på kanten.

 

 

 

För mässdeltagarna ingick mat och dryck i biljettpriset. Det fanns tillgång till något ätbart eller drickbart i princip hela tiden. Det gick ingen nöd på folket, om man säger så. Jag fick träffat en hel del av alla dem som jag har kontakt med via mejl och telefon i mitt arbete. Mycket trevligt!

 

 

Mitt och N:s uppdrag var att filma olika händelser och miljöer samt att göra korta intervjuer med mässbesökare. Det blev ett 30-tal intervjuer totalt. Vårt företag samarbetar med mässarangören och det var för dem vi filmade. Det hela blir två kortfilmer för vidare marknadsföring av mässan.

 

 

Jag lyssnade på ett föredrag om utvecklingen i Sundbyberg, Solna och Täby. På rad längst till höger står de tre kommunalråden från respektive kommuner. De står i samma ordning som jag räknade upp kommunerna och har partibeteckning som följer: S, M och M.

 

Snubben från Solna sa bland annat att här bor flest andel medelålders män som är högutbildade och välbetalda. Det är en utmaning att ta hand om dessa, tyckte kommunalrådet. Och tillsammans med Täbysnubben skojade de om att skapa en mörkblå linje ut från city till sina respektive kommuner.

 

Höhö. De flesta i salen skrattade. Mitt hjärta skrumpnade i samma takt. Jag tror för all del att de högutbildade och välbetalda männen klarar sig extremt bra utan kommunens hjälp. Det är väl klart att kommunen vill behålla dessa med tanke på skatteintäkterna, men det är ju knappast dessa män som behöver tas om hand ... Ja, ja.

 

 

Förra lördagen hängde jag med Skruttan hela kvällen eftersom hennes föräldrar och lillasyster var på partaj. Jag vet inte hur många olika karaktärer vi hann med egentligen, men det var riddare, hundar, bebisar och prinsessor.

 

På bilden ovan är vi älvor på väg till dans. Dit tog vi sparkcykeln.

 

Tjänsten jag har nu är ett vikariat och som ni alla vet tar vikariat slut. Det finns oftast en given bortre gräns. För min del är det framåt vårkanten. Jag minns inte om det är mars eller april ut som gäller. Där i krokarna i alla fall. Min tanke är att börja spana efter nytt jobb i det nya årets inledning.

 

Av någon oförklarlig anledning gick jag dock in på ams.se för att scanna läget. Det skulle jag inte ha gjort.

 

I vissa stunder har jag nästan sett fram emot att söka jobb. Onekligen minns jag bara den sällsamma delen av jobbsökandet i förra omgången... Ja, alltså den som ledde till tjänsten jag har idag. Marknaden är inte direkt gödslad med journalistjobb.

 

Så vad skulle jag in på ams.se och göra? Det är en väldigt relevant fråga. Istället för lite roligt var det mest verkligheten som trängde sig på. I Göteborg fanns det totalt 1 927 jobbannonser att bläddra bland. Antal av dessa jag var behörig att söka = noll. Som i inga. Inga alls.

 

Åh vad jag längtar till 2013 och arbetslösheten...

 

Borås Tapeter har skapat en tapetkollektion tillsammans med Ljungbergs Textil där klassiska mönster av Arne Jacobsen, Sven Markelius, Karl Axel Pehrson och Stig Lindberg, fyra av 1950-talets främsta formgivare, har använts. Kollektionen heter Wallpapers by Scandinavian designer.

 

Totalt finns 36 olika tapeter och här visar jag några av mina favoriter. Vill ni se fler mönster får ni kolla på Borås Tapeter. Det är så klart tapetföretaget som äger bilderna jag har publicerat.

 

Den översta till vänster och den nedersta till höger skulle jag verkligen kunna tänka mig att ha hemma. Den senare skulle dessutom passa utomordentligt i mitt vardagsrum, men priset per rulle är 629 kronor så det lär inte bli någon ny tapet hos mig ...

 

Igår vid elvatiden på förmiddagen fick jag ett sms: Tjenare! Är du kaffesugen? Och ja, det är ju vid den tiden man ofta är det. Något kaffe blev det inte men jag min vän J gick på Myrorna och skrattade åt roliga kläder, käkade sushi på Kyoto och sen gick vi till Emmaus. Bilden ovan tog jag för att det såg så härligt ut med alla stövlar.

 

 

Den här urtjusiga fåtöljen var till salu för 650 kronor. Väldigt snygg och den hade passat bra hemma hos mig, men den var inte så skön att sitta i. Jag har inga planer på att köpa någon fåtölj, men om jag gör det ska det vara en som är stor nog att krypa upp i och med högt ryggstöd.

 

 

Men jag hittade och slog till på den här svarta ullkappan. Först kollade jag på en annan. Blev direkt förtjust över det fina skrädderiet och över att den var svensktillverkad. Dock hade den dubbelknäppning, vilket jag tycker är lite bångstyrigt, plus att den var sliten i nacken och kring ärmsluten.

 

Jag hängde tillbaka den och fick syn på en med likadana stickningar längs kragkanterna, drog ut den och upptäckte en jacka av samma märke, samma fina kvalitet, men enkelknäppt och inte alls sliten. Dessutom passade den! Satt som en smäck! En diskret och toppsnygg ullkappa! Jag är så lycklig! 400 kronor fick jag ge för den.

 

 

Inte nog med att den är svensktillverkad. Larella är märkt med emblemet Kunglig hovleverantör. Fina grejer. Eftersom jag är intresserad av design och väldigt nyfiken rent allmänt googlade jag namnet, men fick mest upp traderaannonser.

 

Det är inte helt lätt att hitta bra information om gamla märkeskläder på internet. Till sist fick jag upp Upsala Kappfabrik i ett forum och sökte istället på det och fann att AB Upsala Kappfabrik starade 1904 och lades ner 1970. Huvuddelen i tillverkningen var kappor och dräkter i ull till kvinnor.

 

1924 blev syateljén industri och här tillverkades märkena Larella, Upsala Kapp samt Young lady. Sedermera blev det tre fabriker och i slutet av 50-talet omsatte koncernen 30 miljoner kronor (asmycket!) och hade kring 600 anställda. En sjättedel av tillverkningen gick på export till bland annat Schweitz, England och USA.

 

Mannen som startade bolaget kallades för Kapplasse. Kapplasse är numera en bostadsrättsföreningen i Uppsala. Lägenheterna är inrymda i den gamla fabriken och byggnaderna är till viss del K-märkta.

 

Tänk vad man kan lära sig bara av att från början hitta en välskräddad kappa på second hand!

 

 

 

 

Jag fick syn på en annons och klickade mig vidare till det här. För någon vecka sen skrev jag ju om det här med att vara mer kulturell och att ta vara på och utnyttja det som staden faktiskt erbjuder. Teater hör till sakerna som jag är dålig på att ta mig till. Men jag gillar teater väldigt mycket.

 

Den här föreställningen vill jag definitivt se. Först titeln. Sen underrubriken: Om osynliga människor i en osynlig stad. Där var jag redan fångad. Sen resten av beskrivningen. Det här är sannerligen en föreställning för mig. Om någon vill följa med mig så hojta. Anywho! Jag väntar till lönen med att köpa biljetter. Om ingen vill följa med så går jag själv.

 

 

 

 

Det började så bra och slutade så dåligt. Tvärtemot en romantisk komedi, kan man säga. Jag får komma på ett bättre sätt för de här stackars kakorna... (Och det här blev en bra kontrast till förra gå ner i vikt-inlägget.)

 

Hösten är fantastisk. Framför allt när solen skiner. Idag tog jag en tunn ulltröja över min skjorta och så klart en sjal om halsen. Det är få dagar som jag inte bär sjal. Typ bästa plagget. Det blev byxor idag, men ingen jacka. Det är frihet på något sätt, att slippa de tunga plaggen.

 

 

En rolig sak. För mig. Jag gick upp en del i vikt under förra året. Mest kanske för att jag slutade bry mig om vad jag stoppade i mig, vilket i sin tur berodde på att jag inte var särskilt nöjd med min tillvaro.

 

I våras bestämde jag mig för att tänka om. Utan att ha vägt mig då visste jag att jag hade nått en topp gällande vikten. Minst tio kilo för mycket. (Vilket inte är jättemycket, men det kunde ju lika gärna blivit tio till och tio till och ...) Jag kände det när jag rörde mig och framför allt märkte jag det när jag klädde mig.

 

För några veckor sedan vägde jag mig. Faktum är att jag vägde fem kilo mindre än jag hade väntat mig. Visserligen kan det vara si och så med vågar. De väger olika och kanske inte helt rätt, men nog hade jag tappat några kilo. Det har jag känt.

 

En morgon i våras drog jag på mig jeansen på bilden, men eftersom jag knappt kunde knäppa dem ålade jag ur dem illa kvickt igen. I morse däremot. Som en smäck. Jag behövde inte anstränga mig för att få igen knapparna och jag behövde inte knäppa upp dem när jag satt ner. Skön känsla!

 

Det måste jag säga också att jag inte ser mig som en bantare. Bland annat för att jag inte bryr mig så mycket om själva siffran för antal kilo. Jag bryr mig om hur jag känner mig och hur jag mår. Mitt sätt är långsiktigt och ingen snabbfix.

 

På veckorna har jag skärp till mig och ätit bra och näringsrik mat. Inte en massa onödiga kalorier och på så vis jobbat bort det värsta sötsuget. Jag har försökt (och lyckats) att succesivt minska portionerna. Sen har jag tillåtit mig att äta gott på helgerna. Det kanske har tagit ett halvår att bli av med några kilon, men det har inte heller känts som en uppoffring. Däremot är det fantastiskt när man märker resultat.

 

Det är ju fortfarande omkring fem kilo kvar som ska bort, men den första biten är alltid den tuffaste. Hepp!

 

För ett tag sedan skapade jag en ny kategori i min blogg, men jag har ju inte outat den innan. Mest för att jag inte har hunnit kategorisera om mina inlägg. Många av mina inlägg hör hemma i flera kategorier och tidigare har man bara kunnat ange en. Nu kan man ange flera kategorier för ett och samma inlägg så nu kändes det mer motiverat med en loppismapp.

 

Där kan ni spana in mina prylar och kläder köpta på loppis och second hand. Dock finns där bara inlägg från januari 2011 och framåt. Orkade inte backa tillbaka längre ikväll. Får se om det tar tag i det vid annat tillfälle.

 

Enjoy!

 

Emmaus på Linnégatan är en sån där second hand som jag ofta kikar in i men där jag sällan köper något. Förmodligen för att butiken mest haft kläder och för att jag helst köper prylar. Sist köpte jag ju det fina Kockumsmuggarna här.

 

Då vid förra tillfället hörde jag ett samtal mellan ett butiksbiträde och en kund. Biträdet berättade att man snart skulle ha fler prylar, men också möbler i butiken. Kul! tänkte jag och undrade stilla hur det skulle få plats.

 

Idag hade jag vägen förbi och kunde konstatera att man lagt beslag på lokalen vägg i vägg och öppnat däremellan. Eftersom jag kom dit sex minuter innan stängning så hann jag inte kolla runt hela, men jag hann slänga ett öga på hyllsystemet ovan.

 

Jag gillar nästan allt. Det är utplockade prylar från 50-, 60-, och 70-talen. Alltså mina favoritperioder när det gäller form och design. Det mesta är snyggt, funktionellt och ofta färgrikt. Jag hann inte kika på priserna, men jag skulle gissa att de ligger i överkant på vad jag är beredd att betala, men det lär bli fler besök här nu.

 

Bilden är två år gammal och från en tid då jag experimenterade mig fram till goda recept. Ja, den tiden är väl inte förbi direkt, men det var längesen nu som jag skapade utrymme för att latja i köket. Tyvärr.

 

Nu när det är tid för svenska råvaror som äpplen bör man dock passa på att äta dem. Antingen som de är eller i pajer och kakor. Därför tänker jag rekommendera mitt recept från det här experimentet. Jag får nog ta och göra den där kakan själv. Jag skrev i inlägget då att den var smarrig och jag tror på det ... Recept nedan.

 

 

 

Detta behövs:

 

150 g smält smör (margarin borde bannlysas och är bannlyst i mina recept och i min kyl)

3 dl socker

2 dl vetemjöl

1,5 tsk vaniljsocker

1 krm salt

2 ägg

2 äpplen (ungefär)

kanel

 

Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret och skiva äpplena. Blanda de torra ingredienserna i en bunke. Veva ner det smälta smöret och vänd sist i äggen. Det går utmärkt att blanda med en slickepott.

 

Spänn fast ett bakplåtspapper i en springform, häll i smeten, placera ut äpplebitarna och strö över kanel. I ugnen jag använde då tog det 50 minuter, men mitt tips är att köra tills kakan är still när man skakar försiktigt i formen. Som en paj med äggstanning, ungefär.

 

Några bilder är från sommaren och några är från helgen. Gammalt och nytt alltså. Instagram it is: kreativa_latsidan

 

Ända sedan jag var tonåring har jag velat tatuera mig. Jag har vridit och vänt på den där tanken. "För alltid" är inte att leka med. Vad kan jag tänka mig att ha på min kropp oavsett ålder? Vad kan jag stå för livet ut?

 

Sen ungefär två år tillbaka har de där tankarna intensifierats och jag har till och med kommit fram till vad jag skulle vilja ha för motiv. Och ja, det skulle vara en rödhake. För mig finns det en historia och en betydelse, men den måste jag nödvändigtvis inte dela.

 

Att tatueringstankarna blev mer på allvar för ett par år sedan var för att jag kom i kontakt med en tjej som gick som lärling på en studio. Jag följde hennes arbete genom de bilder hon la upp på nätet. Jag imponerades av hennes jobb. Ändå var det något som höll mig tillbaka. Kanske för att jag inte såg min tatuering bland sakerna hon gjorde. Inte den typen, stilen, känslan jag ville åt.

 

Så här har jag tänkt. Jag vill att den som tatuerar mig ska vara tjej och jag vill uppfatta i både skisser och tatueringar hon gjort tidigare att hon är konstnär. Inte bara en skicklig tatuerare. Alltså, det måste finnas något som griper tag. Som får en att haja till. Det är svårt att förklara, men det kanske handlar om passion och artististk integritet. Dessutom skulle jag vilja att det fanns en personlig anknytning på något sätt.

 

Min väns pojkväns brors flickvän är tatuerare och hon har det där konstnärliga som jag letat efter och dessutom är hon extra förtjust i att teckna och tatuera djur. Bingo!

 

Jag träffade henne i helgen och pratade lite kort om det här med tatueringar och jag bad henne att göra en skiss. Så kanske är det nu det blir av. Det kanske blir en liten rödhake på min arm till slut. Risken/chansen är väl att det inte slutar där ...

 

Det fanns många, många anledningar till varför jag ville flytta tillbaka till Göteborg efter närapå sju år i Småland. En av dessa anledningar är tillgängligheten och utbudet. Utställningar, klubbspelningar, föreställningar, konserter, stadsfester och sånt. Möjlighet att vara mer kulturell helt enkelt. Närmast på schemat står bokmässan.

 

Jag uppskattar väldigt mycket att gå på konstmusem, men jag är urusel på att göra det. För ett tag sedan föddes en tanke om att ta mig till de olika museum och kanske gallerier som finns här i stan. Tänkte att jag kan beta av klassikerna. Det finns några museum som är sammanknutna. Årsavgiften är 40 kronor och då får man gå hur många gånger man vill på dessa.

 

Här om kvällen åt jag kvällsmat på stan med min kusin och då nämnde jag min idé och föga förvånande hade hon gått och grunnat på detsamma. Så nu ska vi bli lite mer kulturella tillsammans.

 

Inför att jag skulle skriva det här inlägget knappade jag in på Göteborgs konstmuseum och kikade på kommande utsällningar och till min stora glädje upptäcker att till våren kommer en utställning med verk av Helene Schjerfbeck. Det är hennes målningar som ni kan se på skärmdumpen ovan. Hon är fantastisk!

 

Jag har skrivit om henne tidigare. Jag älskar hennes porträtt, hennes sätt att se ansiktet hos en människa. Så här står det skrivet på hemsidan om henne och utställningen:

 

"Helene Schjerfbeck (1862–1946), en av Nordens mest folkkära målare, visas under våren och sommaren 2013 i en stor presentation på Göteborgs konstmuseum. Utställningen rymmer ett brett urval av målningar och teckningar: landskap, interiörer, stilleben och några av hennes mest kända självporträtt. Utställningen är ett samarbete med finska nationalmuseet Ateneum, i vars samlingar flera av konstnärens viktigaste verk återfinns."

 

Hurra!

I helgen hälsade jag på syrran och hennes familj. Lillebrorsan tittade också förbi.

 

 

Lillkrabban var lite gnällig. Visade sig att han hade hög feber, stackarn.

 

 

Krabban däremot hade gott om energi som vanligt. Efter lek med lera gick vi över i att måla.

 

Det blev massa olika djur och regnbågar.

 

 

Vi målade mallar till Krabbans ekollon.

 

 

Vi ritade av våra händer och en peng.

 

 

Och så skulle det pussas lite.

 

Lady Gaga alltså. Wow. Hon red in på något som verkligen liknade en häst, men jag tror den var mekanisk.

 

 

Efter det "föddes" hon. Som ni ser ...

 

 

Att hon satsar för lite på inramningen är verkligen ingenting man kan beskylla henne för. Denna fyravåningsborg användes flitigt och kunde både öppnas och stängas när dekoren innanför behövde förändras.

 

 

Hon bytte kreationer nära på mellan varje låt.

 

 

Sceneriet igen. Jag räknade dansarna och jag tror det var totalt tolv stycken.

 

 

Scenen gick ut i en stor ring och fansen som kom tidigt fick platser inom ringen. Vi andra stod utanför. 

 

 

Då och då nyttjade Gaga och dansarna den där ringen så att vi där bak fick se dem extra bra, vilket jag så klart uppskattade. De flesta av mina bilder är ändå ganska inzoomade. Därav grynigheten i dem.

 

 

En bit in i konserten försvann Gaga och alla dansare och en konstig slinga på gitarr hördes. Ingen Gagaslinga om man säger så. Kort därpå ropar Lady Gaga att strömmen har gått i deras scenbygge.

 

 

Hon uppger att hon vill underhålla oss så medan man jobbar för att få tillbaka strömmen skickar Gaga ut mikrofonen i publiken som får ställa frågor till henne.

 

 

Efter cirka tio minuter var strömmen tillbaka i Gagaborgen och showen fortsatte. (Nästan en timme längre än utsatt tid höll hon på.)

 

 

Längst ut i den utstickande scenen hade Gaga en lucka som hon plötsligt dök upp i.

 

 

Jag minns inte vilken låt som gick när hon kom upp.

 

 

Men den övergick i alla fall i "Telephone" som enligt mig var kvällens bästa nummer. Den och "You and I" som jag älskar.

 

 

Foto från storbildsskärmen. Innan ett lite lugnare parti slog sig Lady Gaga ner med två dansare på scenkanten. Fansen fullkomligt överöste henne med presenter. Ni ser Pippidockan som hon fick och på huvudet har hon både en krona och en tiara som fans kastade fram. Även en kedja med ett kors och behån med speglar kastades fram och dessa tog hon på sig och bar under de följande låtarna. Det var här hon körde "You and I".

 

 

Hon spelade en ny låt som förmodligen är med på kommande platta. "Princess die" och då plockade hon upp en tjej i publiken som fick sitta där framme med henne. Det blev väldigt känsloladdat och tårarna rann på mina kinder liksom på tjejen där framme. Dessutom kunde hon vartenda ord i den nya sången. Hard core-fan!

 

 

Fart och fläkt. Hela tiden. Fullt ös. Ett utsålt Globen stod upp nästan hela konserten.

 

 

Ingen Lady Gaga utan kött eller?

 

 

När Lady Gaga och hennes dansare till slut gick av scen fick publiken hålla i länge, länge innan hon kom ut igen. Nästan så vi började misströsta om att få ett extranummer. Jag vände mig och sa till S:

- Men "Edge of glory" och Marry the night" då?

 

Jodå. De två låtarna var extranummer och under "Marry the night" plockade hon upp ytterligare två tjejer på scen. Alla tre försvann i luckan där framme och sen var konserten över.

 

Jag upplever den fortfarande. Tänker på små detaljer som dyker upp. På hennes makalösa röst. Det enorma sceneriet. Dansarna. Lady Gaga denna enorma artist som jag utan problem ställer bredvid andra artister som Madonna och Michael Jackson. Länge leve denna magnifika popdrottning!