Fyra "nya" plattor
Det är så trevligt med begagnat. På CD-centralen kan man köpa både nytt och gammalt och det fanns en tid då jag inte besökte stan utan att gå en vända där inne. Dock är det väldigt längesen. Nu har jag tänkt länge och nog att jag skulle gå dit och efter jobbet gjorde jag slag i sak.
Jag hade lätt kunnat köpa tio skivor, men jag begränsade mig till dessa fyra. Totalt 108 kronor gick de på. Mary J Blige är ju en av mina stora favoriter. Jag har fem skivor sen innan. Nu har jag sju. The Ark-skivan är trevlig att ha i samlingen tillsammans med deras debutalbum. Likaså känns Aerosmiths Get a grip som en given bit i hyllan. Den var het när jag var ung tonåring, men eftersom den gick utanför min musiksmak prioriterade jag inte att köpa den.
Det här blev sannerligen ett kul tillskott! Frågan är hur ofta jag ska låta mig själv gå på CD-centralen och skrota. En gång i månaden kanske. Det går ju inte an att komma hem med fyra nya plattor varje vecka ...
Vafalls? Inga kräftor?
Det blev aldrig några kräftor för mig i år. Hur det gick till vet jag inte. Jag älskar ju skaldjur. Jag köpte inte ens räkor i somras. Något som torde vara ett måste när jag nu är bofast göteborgare, men räkorna var oerhört dyra i år. Några gånger sneglade jag på de där frysta kräftpaketen i mataffären, men de hamnade aldrig i min korg. Skaldjur är som godast när man äter dem i sällskap med andra, men någon skaldjursbaluns orkade jag aldrig ordna. Nä, bättre tag nästa år, hoppas jag.
Minne
Jag såg dig på bussen. Det kunde varit du. 14 år. Slitna baggyjeans och keps. Lurar i öronen. Den rastlösa, flackande blicken. Du skulle ha varit lika gammal som jag nu. Om du hade fått leva så länge. Du blev aldrig mer än tonåring. Ditt hjärta pallade inte mer. Överbelastat av drogerna.
Sofies chokladsnittar
När jag är trött, ledsen, rastlös eller uttråkad brukar bakning vara en bra aktivitet. Det är kreativt och håller tankarna fokuserade på vad jag har för händerna snarare än på de där känslorna. Ni har väl förstått vid det här laget att jag är svag för kakao? Jag försöker jämt och ständigt hitta på nya idéer på kakor med kakao i. Här är dagens experiment, som jag måste ge betyget väl godkänt.
När det är recept där man inte ska smälta smöret är mixern min bästa vän. I med allt och kör igång mixern. Funkar varje gång. Extra bra när man gör chokladbollar för kniven smular ner havregrynen på ett väldigt bra sätt. Det kan bli lätt kaos när man häller på kaffet, men då låter jag bara degen stå kallt ett par timmar innan jag rullar bollarna.
Men åter till mina chokladsnittar. Dela degen i tre och rulla fingertjocka rullar. Lägg dem på plåt med papper och tryck till dem lätt med fingertopparna och in i ugnen på 200 grader. Jag glömde ta tiden, men typ 10-15 minuter.
Skär på diagonalen innan kakremsorna blivit kalla. Dessa kakor blir härligt frasiga, men samtidigt mjuka inuti tack vare sirapen. Är man lagd åt det håller skulle man kunna pensla kakorna med ägg och sen strö över hackade nötter innan man kör in kalaset i ugnen.
Om ni inte kan läsa från foto överst följer receptet här:
100 g smör
1,25 dl strösocker
2 msk ljus sirap
Blanda dessa tre ingredienser för sig om du använder elvisp. I mixern kan man slänga i allt sammans på en gång.
1 tsk bakpulver
0,5 msk vaniljsocker
2,5 dl vetemjöl
3 msk kakao.
Vinternytt
Ett par helt vanliga kängor. Det har jag velat ha länge. I fredags sprang jag bara som hastigast igenom en skoaffär och fick syn på dessa. Jag hann inte prova, kollade bara prislappen. 399 kronor. Jag gillar egentligen inte att köpa skor i syntet, eftersom de sällan håller särskilt länge. Men om dessa bara håller två vintrar så har kängorna kostat mig 200 kronor per år. Det är ju inte så farligt. Värre är det ur slit och släng-perspektivet...men vem vet. Dessa kanske håller jättebra. Hoppas.
Jag hade några minuter på mig när jag rusade genom stan igår. Jag provade den utställda högerskon och den satt bra så jag köpte dem utan att prova paret. Provade senare och de sitter som en smäck. Riktigt sköna. Gillar klacken väldigt mycket. Det känns inte som en klack, men den är nästan fyra centimeter hög. Dessutom är kängorna varmfodrade och vinröda. Kan inte bli annat än succé.
Glädje och tårar
Idag var det släktkalas hos mina föräldrar. Vår familj var där så klart. Vi saknade S och A, annars var alla med plus mammas syskon med respektive, några av deras barn samt mormor och morfar var på plats.
Lillsessan i mitten är min färskaste kusin. Så söt så hjärtat stannar!
Yngsta brorsan fick ett av de största paketen. 22-åringen fick vad han önskade sig - en dammsugare.
Nästyngsta kusinen som just blivit storasyster.
Mamma och pappa fick en resväska och i den låg två "spabiljetter".
När det dök upp en tvåmånaders bebis i sällskapet upplevdes Lillkrabban som en redigt stor kille.
Likaså Lilla fröken.
Stolt morbror fick mysa. Mosters halsband var en leksak som höll uppe spänningen länge, länge.
Inte fel att vara hos pappa.
Man får passa på att kramas och mysa så mycket man bara kan när man väl ses.
Syskonbarnen och lillkusinen roade sig med paddan. En annan uppskattad lek var den att springa runt, runt, runt i huset och jaga varandra.
Det är skönt med släkten. Jag är så glad för den. Vi är vänner. Har bra relationer. Pratade med morfar om det. Vi pratade även om hur han mår. Han är inte så pigg längre. Både han och mormor är härligt och smärtsamt medvetna om sin hälsa och ålder. Morfar höll om mig och beskrev hur han kände sig och sa att han nog inte hade så länge kvar att leva. Han var glad att han hade kunnat komma med på kalaset över huvud taget, men konstaterande sa han till mig:
- Jag kan inte leva för alltid.
- Jag önskar att du kunde det, sa jag.
Då klappade han mig på kinden, försökte le, men det var tårar som trängde fram.
Jag lyckades hålla inne mina tårar, men sen grät jag på toaletten. Tårarna kommer nu igen när jag skriver. Han står mig så nära. Morfar ser mig, känner mig, bär mig på ett sätt som ingen annan gör. Vem ska göra det när han inte finns längre? Ingen.
Stolt över nominering
Idag presenterades de nominerade till Stora journalistpriset. Bland de nominerade hittar man min gamla chef i kategorin årets förnyare. Det är inte utan att jag känner mig stolt! Jag var ju dessutom fortfarande kvar på Värnamo Nyheter när arbetet med nyhetslöpen skedde.
Även om jag tycker att förnyelse handlar om att hänga med framåt är det ändå roligt att nomineringen rör sådant som inte alls handlar om det digitala utan om det kulturella. Jag håller mina tummar för att priset hamnar i Värnamo. Tillsammans med Göteborgs-Posten är dessa två ensamma utanför Stockholm att bli nominerade.
Skärmdumpen är från Journalistens hemsida och hela artikeln (och artiklar om arbetet bakom nomineringen) finns att läsa här.
Vi slänger och slänger
Saker som tål att tänkas på och som gör mig både upprörd och rädd: Ungefär en tredjedel av all mat som produceras i världen går till spillo. Detta belastar både samhällsekonomin och klimatet. Att problemet är störst i höginkomstländerna är inte svårt att gissa till sig. Fatta det: en tredjedel av all mat går till spillo! Matsvinnet i de rika länderna sker dessutom främst i konsumentleden.
Jag var och lyssnade på två personer som pratade om containerdykning. Alltså att man tar mat som butiker har slängt. Bland annat berättade de att de hittade perfekt mogna persikor, medan persikorna som kom in i butiken var stenhårda. Om jag är ärlig måste jag själv erkänna att jag inte väljer den mjukaste tomaten eller de kantstötta äpplena. Av två skäl: jag vill att min färska mat håller så länge som möjligt hemma samt att jag ju betalar samma pris för de fina och de mindra fina äpplena. Klart jag väljer de finaste.
Om man omvandlar den där tredjedelen till andra siffror så är det 1,3 miljarder ton varje år. Det årliga matsvinnet i Sverige har samma miljöbelastning som 700 000 bilar.
EU har satt upp som mål att halvera matsvinnet till 2025. I mina öron låter det som en omöjlighet, men jag hoppas innerligt. Vi människor måste bli smartare på många sätt. Vi behöver fundera över hur vi äter och vad vi äter. Till exempel är produktion av kött och ris enormt vattenkrävande.
Det är inte bara mat vi slösar på. Svenskarna förbrukar 130 000 ton textilier per år. Det har skett en ökning med 40 procent på tolv år. Knappt en fjärdedel lämnas till klädinsamlingar. Det mesta slängs eller bränns upp. Produktionen av bomull har nått sin peak. Den går knappt att öka trots högre efterfrågan. Ur ett klimatperspektiv är bomull inte helt vänligt att producera med tanke på att det kräver enorma mängder vatten och bekämpningsmedel.
När jag tänker på hur mycket kläder och mat vi slänger blir jag arg. Bara i min stad finns det många, många människor som inte har ordentligt att äta eller klä sig med. Tänk vad man skulle kunna åstadkomma om allt togs tillvara. Jag vet att det finns organisationer som gör en del, men det är inte tillräckligt.
Ok. Jag fick en tanke nu. Tänk om man kunde starta en verksamhet där man i samarbete med butiker tog tillvara maten de tänker slänga och så öppnar man en restaurang där all mat tillagas av denna "skräpmat". Luncher för 20 kronor. Öppet för vem som helst. Verksamheten ska inte vara vinstdrivande utan självbärande.
Jag ska också berätta att jag slänger mat. Jag avskyr det och mår dåligt när jag gör det. Mitt dåliga samvete kokar i kroppen. Mest handlar det om färska råvaror som jag inte hunnit använda av någon anledning. Men det kan vara andra saker också. Jag fick hälla ut nästan en hel burk med blåbärssylt för att den hade möglat. Att den möglade berodde förmodligen på att jag valde att köpa en ekologisk utan massa tillsatser. Typiskt, när den första tanken var att välja rätt och så blev det fel ändå.
Nä, skärpning Sverige. Nu måste vi börja tänka.
Garderob blir till
Efter några om och men bestämde jag mig till slut för att köpa en garderob till hallen. Från början valde jag mellan hyllsystem, byråer och diverse andra funktioner. Min snälla lillebror hjälpte mig att montera skiten. Han är lugn och metodisk och så länge jag gör som han säger samarbetar vi jättebra. Haha.
Först kollade jag på garderober från Ikea, men bara själva stommen skulle kosta 1 100 kronor och därtill skulle man köpa allt man ville ha i.
Av en händelse fick jag syn på att Jysk hade garderober och jag hittade den här som endast kostade 650 kronor. Då ingick klädstång, hyllor och lådor. En dubbelgarderob med plats för hängande kläder i ena delen och liggande kläder i den andra. Perfekt.
Den kanske inte är av bästa kvalitet, men hej, det är en funktionsduglig garderob. Mer begär jag inte.
Den står nu placerad där jag hittills haft flyttlådor på hög (bakom mig alltså). Nu blockerar lådorna städskåpet, men inom en snar framtid ska de bäras upp på vinden. Jag måste bara samla tillräckligt med energi och mod. Vinden är ju skitläskig!
Stort tack till kära lillebror för hjälpen. Ovärdeligt! Och tack till han fästmö som höll oss sällskap och som tog bilderna till detta inlägg.
Musikterapi
När jag hade kommit hem och ätit igår slog jag på datorn i vanlig ordning. Efter att ha knappat in på mina olika sidor på webben blev jag så himla trött och surret från datorn störde mig kopiöst mycket. Jag loggade ut och stängde av. Släckte lampan i taket och hämtade min gitarr.
Låg på rygg i soffan i totalt mörker och plinkade och sjöng. Vid sju slog jag på tv:n. Då är det nyhetstimman i SVT1 och den brukar jag försöka se. Åtminstone första halvtimman som delas av kulturnyheterna och de regionala nyheterna. Längre än så kollade jag inte igår.
Jag plockade fram mina lurar och kopplade in dem i telefonen. I en timma låg jag och lyssnade på massa bra musik och sen gick jag och la mig. Lyssnade en stund till och sen somnade jag. Bra terapi det där. Mörkt rum och musik som fullkomligt väller in i skallen.
Det hann nog bli nio timmars sömn i natt. Jag vaknade några gånger, men lyckades somna om. Ändå var det skitsvårt att komma upp i morse. Jag missade två tv-program igår som jag hade velat se. Får se dem när jag kommer hem idag och sen ska jag nog lägga mig minst lika tidigt som igår. Den här tröttheten som har kommit över mig måste bort. Vila och sova är enda medicinen för det.
Tillbaka till 90-talet
Den här bruttan och hennes två kollektivsambos bjöd in till fest med 90-talstema. M klädde sig i en fantastisk byxdress som verkligen gör skäl för namnet one piece.
L hade hittat en kråsskjorta och hatt. Klockrent. Själv var jag lite lat och körde på en Kurt Cobain-klädsel, men anamade en spretig frisyr, lila läppstift och smycken som jag faktiskt hade på 90-talet. (Tumringen syns inte på bilden.)
Gruppfoto.
Spotifylistan var över 16 timmar lång tror jag och det fanns ett gedigert utbud av maffiga danslåtar. Vad sägs om Snap, E-type, Back street boys, Corona, Ace of Base och Five?
Medan större parten av festen ägnade sig åt fuldans...
...valde en del av festen att umgås med sin telefon.
Jag glömde min kamera på festen och fick hämta den dagen efter. Dessa tre bilder var några av skörden jag fick med på köpet hem. Vackra dagen efter-bilder helt enkelt.
Grym fest, gött folk!
Lördagsbesök
Igår fick jag besök av syrran och hennes familj.
Krabban och jag stavade namn med hjälp av klistriga bokstäver.
Krabban klättrade omkring bäst han kunde mest hela tiden. Lillebror som inte är lika rörlig än fick nöja sig med famnar och mattan på golvet.
Vi hann med att hoppa i sängen också, men där var inte kameran med.
Innan familjen for hem stack syrran och jag en snabbis till Stoff & Stil i Bäckebol. Det blev bara en rulle garn för min del. Inte för att jag ska sticka eller virka. Däremot tror jag garnet passar fint som omslagssnöre till presenter.
Kläder till behövande barn
Mitt hjärta blöder så när jag tänker på att vintern är på väg och att det finns människor i min stad som inte har tillräckligt med kläder eller kanske inte ens ett hem att stänga in sig i under blöta, kyliga vinternätter. Det finns organisationer som försöker att hjälpa till och det är väl det.
Värst av alla fall med utsatta människor är när det finns barn inblandat. Då gråter jag på riktigt. Fy farao! Räddningsmissionen har gått ut med ett upprop och ber om blöjor, barnvagnar, välling och varma barnkläder. Läget är akut.
Så här skriver de själva på sin hemsida:
"Enorma behov och utmaningar möter oss i ett helt nystartat arbete bland romer i vår stad. Våra medarbetare Märtha, Ion och Mona-Lisa arbetar sedan några veckor tillbaka med att söka upp romer och kartlägga deras situation här i Göteborg. Och den är många gånger förfärlig.
Vi har också öppet hus en gång i veckan där vi försöker möta de mest akuta behoven. Vi möter barnfamiljer som bor i tält med små spädbarn. En ensamstående mamma som försörjer fyra barn genom att samla pantburkar. En liten bebis som har gomspalt, men där man inte kan få läkarvård."
Har du bidrag att lämna kan detta göras på Räddningsmissionens kafé på Vasagatan 14, öppet måndag-tisdag och torsdag-fredag kl 9.00-12.00. Man kan även lämna saker på Andra Långgatan 29, 3 tr, öppet vardagar 8.00-16.00.
"Enorma behov och utmaningar möter oss i ett helt nystartat arbete bland romer i vår stad. Våra medarbetare Märtha, Ion och Mona-Lisa arbetar sedan några veckor tillbaka med att söka upp romer och kartlägga deras situation här i Göteborg. Och den är många gånger förfärlig.
Vi har också öppet hus en gång i veckan där vi försöker möta de mest akuta behoven. Vi möter barnfamiljer som bor i tält med små spädbarn. En ensamstående mamma som försörjer fyra barn genom att samla pantburkar. En liten bebis som har gomspalt, men där man inte kan få läkarvård."
Har du bidrag att lämna kan detta göras på Räddningsmissionens kafé på Vasagatan 14, öppet måndag-tisdag och torsdag-fredag kl 9.00-12.00. Man kan även lämna saker på Andra Långgatan 29, 3 tr, öppet vardagar 8.00-16.00.
Tyvärr har jag själv inga barnkläder att ge, men ni som har, släng dem inte utan lämna dem hit!
Arvsrätt och anhörigvård
Jag ska försöka att inte tjata hål i huvudet på er med mitt skrivprojekt, men jag vill bara dela några tankar. Självklart snurrar ju mina karaktärer omkring som i en tumlare i skallen på mig.
Igår när jag inte kunde sova klurade jag ut en dialog mellan två personer. Den dialogen kommer att vara avgörande för den relationen. Alltså en ganska viktig dialog. Lika mycket i vad som sägs och vad som inte sägs. Jag har en tydlig bild av hur jag vill att det ska framstå och för att inte glömma låg jag och knappade in allt i telefonen.
I samma veva kom jag underfund med vad huvudkaraktären ska få för jobb. Jag var så himla nöjd när idéen damp ner. Jag klurade även på ett sorgligare avsnitt i boken och då började jag grina.
Angående bilderna ovan. Berättelsen utspelar sig i Göteborg. Alltför få böcker gör det, tycker jag. Därför har jag också låtit den göteborgska miljön bli en del av boken på ett tydligt sätt. Jag namnger gator och spårvagnslinjer. Butiker och kaféer ligger där de ligger i verkligheten även om jag kanske inte namnger just dem.
Det kommer krävas en del research fram över. Bland annat skulle jag behöva tala med någon yrkeskunnig inom arvsrätt, men också anhörigvård/personlig assistans. Har ni tips på behjälpliga inom dessa områden får ni gärna höra av er!
Utdrag ur boken
Boken jag skriver har en huvudkaraktär som heter Lina. Omkring henne finns några minst lika viktiga karaktärer som kommer växa fram allt eftersom i boken. Bland annat morfar Ebbe (och avlidna mormor Linnea på ett hörn), mamma Ingegärd samt nyfunna vännen Ingrid. Just nu är det dock Linas fyra år äldre bror Mårten som tar form. Jag tänkte att jag faktiskt skulle bjuda på ett stycke. Det är ju ryckt ur sitt sammanhang lite grann, men det är mest för att ge er en bild av vad jag håller på med. Detta känns nervöst, men här har ni:
Det hade gått fyra dagar sedan Mårten och Ingrid hade träffats hemma hos Lina. Fyra dagar och Mårten hade inte kunnat få henne ur sina tankar. Han hade spanat efter henne på stan och varken jobbet eller pokern kunde få honom att koncentrera sig ordentligt. Gång på gång kom han på sig själv med att gå och småflina. Herregud, tänkte han för sig själv, vad har den där kvinnan gjort med mig? Han sprang in på Hemköp på Linnégatan och snodde åt sig en chokladask. Han kände att han borde ha något med sig till sin morfar. Tur hade han också för det var ingen kö till kassan. Han kunde inte minnas när han senaste hade träffat Ebbe. Det måste ha varit på Linneas begravning. När var det då? Fem, sex år sedan? Fyra? Mårten mindes inte. Han hade aldrig varit mycket för det familjära. Det fanns aldrig särskilt mycket familj att hålla ihop. Lina och Mårten hade varsin farsa som ingen av dem hade sett röken av och deras morsa Ingegärd hade aldrig varit mycket att räkna med. Hon hade haft nog av sig själv och alla karlar hon ständigt träffade.
Lina hade redan som barn tytt sig till Ebbe och Linnea medan Mårten mer ersatt det där med vänner. Vännerna var hans familj. När han var yngre hade han velat klippa blodsbanden helt och bara vara sin egen. Han lämnade Lina ensam med Ingegärd så fort han hade blivit myndig. Sedan dess hade han klarat sig själv. Ingegärd hade gjort några tafatta försök att hålla kontakten med honom, men han hade avvisat henne varje gång. Sen upphörde hon att försöka. Lina hade valt en annan väg. Även om hennes relation till Ingegärd var minst lika ansträngd hade hon aldrig klippt av helt. Lina hade bott kvar hemma något halvår efter gymnasiet. Hon hade fått jobb i en butik och fick tag i ett litet rum hos en gammal tant i Örgryte.
Mårten kunde ibland avundas Lina för att hon alltid hade lyckats att skapa sin egen trygghet, sitt eget hem. Själv hade han kuskat omkring med en väska över axeln och sovit på vänners soffor. I vissa perioder hade han till och med sovit i trapphus. Något som han sällan eller aldrig nämnde för någon. Han ville inte ha medlidande. Vilka stereotyper de var han och Lina. Hon var mjuk och varm och han var kall och stötte folk ifrån sig. Fast det där var inte riktigt sant. Han visste att han egentligen var mjuk och framför allt väldigt kärleksfull. Mer än en gång hade han fått ta hand om sina vänner när de druckit eller drogat för mycket. När deras svarta ångest hade hållit dem i ett hårt grepp hade han suttit med dem, torkat deras svett ur ansiktet. Om han tänkte efter hade han tagit hand om alla andra hela sitt liv. Kanske var det därför han hade blivit så överväldigande förtjust i Ingrid. För att han visste att hon inte behövde bli omhändertagen och att hon lika gärna skulle kunna ta hand om honom.
Före och efter
Före: Sjalarna svämmar över den lilla lådan.
Efter: Alla får plats och den rosa färgen poppar till bland allt blågrönt.
Före: Kläder som ska sys om eller lagas ligger och skräpar i en hög.
Efter: Gömda i en låda ser det mindre "oroligt" ut uppe på hyllan. (Och mer hemligt. Jag gillar hemligt.)
Det där var några av dagens förvaringsförändringar. Jag köpte även en stor påse försedd med dragkedja att förvara täcken och kuddar i. Det blev suverränt. Innan har jag inte haft någon bra plats för sånt. I den nya påsen ligger de skyddade och är nu instuvade under mina galghängda kläder i garderoben.
På den platsen hade jag tidigare skor som inte användes för tillfället. Dessa har istället hamnat i en låda som jag klätt i snyggt papper och placerat ovanpå garderoben i hallen. Förut stod mina skridskor där uppe, en sjal låg slängd där och lite annat bös. Nu ligger sommarskor och skridskor i den fina lådan. Känns som om skorna hör bättre hemma i en låda i hallen än i garderoben i sovrummet. Som stagt: Stuvar om, packar in, viker ihop, sorterar...
Shopping i Bäckebol
Det är livsfarligt att befinna sig i en butik som Stoff & stil. Det finns så många fina och roliga tyger. Jag och M var där idag. Hon lyckades hålla sig själv hyfsat i styr, men det lyckades inte jag. Visserligen köpte jag bara ett tyg mer än vad jag hade planerat.
Jag har en svart trikåkjol som jag använder väldigt mycket därför har jag tänkt att sy fler så jag får större variation. De tre tygerna till höger har jag tänkt ska bli kjolar. Det djurmönstrade tyget hade jag spanat in på nätet, men trodde inte att kvaliteten skulle vara bra till kjol, men det var det. Jag hade hoppats hitta ett petrolfärgat tyg och gärna ett vinrött. Det blev ett grönt istället och det duger lika bra.
Tyget till vänster är en blandning mellan akryl och ull. Tyget är tunt och luftigt och väldigt skönt. Det fanns i flera färger och jag hade bestämt mig för en ljunglila färg, men precis när jag skulle låta klippa upp mina tyger fick jag syn på det blå och blev alldeles till mig. Det är min absoluta favoritblå. Svårt att beskriva den, men en blandning mellan lavendelblå och åskblå. Passar finfint till mina ögon. Vad jag ska ha tyget till vet jag inte. Kanske en klänning eller tröja. Jag köpte i alla fall två meter. Huvudsaken är att det blir kjolar av åtminstone två av tygen. Tygerna gick på 300 kronor. Får jag ut fyra användbara plagg på det - superbilliga kläder i så fall!
Det blev en sväng på Ikea också. Där fanns det här roliga tyget. För den som inte tål gran.
Jag skrev detta på facebook igår och det sammanfattar min tillvaro just nu: "Packar upp, stuvar om, packar ner, skruvar upp, sorterar, minns, skrattar, fäller en tår, hänger upp, viker ihop, lägger in, pustar."
Allt det här grejandet och omstuvandet har lett till att jag behöver lite nya förvaringslösningar. Det var mitt främsta mål med att åka till Ikea. Fyra tygboxar blev det. Bland annat två till alla mina sjalar som fullständigt svämmar över den lilla låda de nu ligger i.
Jag passade på att köpa nya skärbrädor och ett bestickställ som jag länge tänkt göra. Det blev några ljus också. Det är ju den tiden nu. Jag tänder ljus varje dag. Allra helst på morgonen. Det är så mysigt att komma upp och tända ljus innan man tänder lamporna.
Nu vet jag att det funkar bra att åka buss till Bäckebol också. Så länge man inte köper mer än man kan bära...
Sommaren i city 1990
Nästa lördag ska jag på fest med 90-talstema. Faktum är att jag ganska enkelt kan fixa den givna looken utifrån min egen garderob. Svarta Dr Martens, trasiga ljusa jeans, en vit t-shirt, en grå kofta och slutligen ett blonderat hår med utväxt. Check!
Men 90-talet är ju mer än grunge. Även om just grunge är min favoritstil från det årtiondet. Kläderna på bilden är ju sånt jag använder. Så egentligen är det ju roligare att gå utanför den där zonen. Jag ska ger ett bildsvep genom delar av mitt 90-tal. När jag ser de här bilderna blir jag alldels varm. Så många fina människor som har passerat i mitt liv. Några finns kvar. Några inte.
Om jag tänker tillbaka skulle jag säga att jag klädde mig väldigt mycket i skjorta. När jag tittar på bilder märker jag att det är mer än skjorta. Det är krage. Gärna en kragtröja under något annat. Som här. En piké under en t-shirt. Den fina (?) pagen är klippt och skuren för en tolvåring på 90-talet.
Stora tishor var hett. Gärna över cykelbyxor och med USA-sockar. Jag har på mig en röd hellyhansen och mina sockar har jag, hör och häpna, batikat själv!
Färg fans det gott om och det fick gärna vara stort och säckigt.
Långa kjolar och skjorta under klänning funkade fint.
Blusar över lag. Gärna vita. Mina systrar var fruktansvärt kaxiga. Då också...
Kläderna skulle ju vara stora. För mig var sällan stort tillräckligt stort. Jag köpte ofta herrkläder och på lappen i nacken kunde det finnas både ett och två x. Och som sagt krage.
Av småbrorsornas kläder kanske man inte ska läsa ut för mycket.
Även morsan hade krage och tröja på det.
Som sagt. Krage. På brorsan också. Ser också att jag har på mig mina gröna manchesterbyxor som jag sydde i syslöjden. Mäkta stolt! Jag älskade dem. Manchesterbyxor över lag var något jag verkligen gillade. Hade nog fyra-fem stycken som mest. Alla i olika färger. Jag vet många som avskyr manchseter, men för min del får det gärna bli modernt igen.
Färg. Kornblått var hett. Alla killar hade kornblå skjortor. Helst till svarta jeans. Grönt och orange förekom också mycket.
Jag anar västar, stora jeansjackor, bombarjacka, typ buffaloskor och skjortor, skjortor, skjortor.
Det är jag som har mörk blommig kjol. Kombon till höger var en vanlig syn. Något av det snyggaste då. Blommig kjol och en matchande topp, gärna i klatchig färg.
En av favoriterna.
Grabbarna.
Brudarna.
Det är alltså inte jag till höger utan min syster.
Ok, blixten gör mig inte rättvisa, men jag var (och är) blek om vintrarna. Här syns jag i en herrskjorta. Nu börjar 90-talet gå mot sitt slut och det extrema slätas ut.
Avslutningsvis en bild på mig och en av mina gymnasievänner och trogna bloggläsare. Till vänster en vän från samma klass som jag återsåg i somras efter tio-elva år. (Den där randiga tröjan har jag förresten kvar. Herrtröja så klart.)
Vad jag ska klä mig i på den där festen har tyvärr inte klarnat. Det kanske får bli en extra vända till någon second hand-affär.
En smula av kulturnatta
Efter jobbet igår mötte jag upp med bland annat de här två trevliga girlsen. Först käk på ett ställe i Vasastan.
Därefter var det in i kulturnatta som gällde. Första stopp blev denna elddans utan eld i Hagaparken som vi faktiskt blev något besvikna på. Kunde dock se i GP idag att de faktiskt hade dansat med eld, bara det att vi missade just det momentet.
Vi kikade på bilder i ett fönster.
Det var väldigt mysigt att vandra genom Haga och jag fick en liten julkänsla av mörkret, kylan och mysbelysningen som letade sig ut på gatan.
Ett skrivmaskinsperformance måste man ju bara gå på. Dessvärre hade vi taskig tajming även här och fick mest höra på psykadeliska ljudsvängningar och inget knapprande från de gamla eldrivna skrivmaskinerna.
På det där stället fanns i alla fall massa roliga smycken och konstverk att kika på.
Stegen gick vidare till Emmaus som kulturnatta till ära hade plockat fram kulturtantskläder i form av bland andra Gudrun Sjödén och Marimekko. Jag hittade en fantastisk sjal och en praktisk varm, skön tröja. Den senare en Gudrun, den förstnämnda av okänt ursprung.
I Hagabion hölls en mängd olika korta föredrag och vi lyssnade på en halvtimmes snack om containerdykning. Något som jag med glädje uppmanar alla att syssla med, men som jag förmodligen själv aldrig skulle göra. För feg och för ja...feg helt enkelt.
Containerdykning (dumpster diving) innebär att man tar sig in i containrar utanför framför allt livsmedelsbutiker och tar tillvara på mat som butiken slänger. Det är enorma mängder mat som slängs som är perfekt. De två som berättade om detta tog tillvara så mycket mat att de inte kunde göra åt allting själva utan hade börjat öppna sitt hem för att ge bort maten.
På bara några månader hade det blivit så stort att de var tvungna att stänga sin hemdörr igen och nu söker de efter en lokal för att kunna driva verksamheten i större skala. Detta är ju förbjudet och de har råkat på både polis, väktare och personal under sina dykningar, men hittills är det ingen som drivit något ärende mot dem. Däremot hade de många gånger upplevt att de blev uppmuntrade. Dock bröt de sig aldrig in på inhängnade områden eller i låsta containrar.
Efter de 30 minuterna där (som gick fort, fort) åkte vi hem till mig för kvällsfika. Sen satt vi och nästan somnade i min soffa. Fredagar har en tendens att bli sånna till slut. Trötta som få.
Det går framåt igen
Jag har tidigare berättat att jag återigen givit mig på att skriva en bok. Då liksom nu känner jag att det är enormt pretantiöst att berätta en sådan sak, men det är så roligt att jag inte kan låta bli. Att detta projekt, liksom de många tidigare, kanske aldrig blir klart är jag noga med att säga. För så är det. Bara en sådan sak att jag inte har skrivit på "boken" sedan i maj talar sitt tydliga språk.
Igår plockade jag upp tråden igen och finner det precis lika lustfyllt som sist att skriva. Det bara forsar fram ur fingrarna. Visst tar det stopp då och då. Ett stopp kan bero på flera olika saker. Till exempel om jag helt plötsligt låter en karaktär ta en vändning som jag själv inte förutspått. Då måste jag tänka igenom vad det innebär och hur de andra karaktärerna ska reagera på det.
Just nu klurar jag på det här med dialog. Jag använder väldigt mycket dialog. Dels för att relationen mellan de olika personerna är det viktiga och dels för att jag helt enkelt gillar att skriva dialog. Samtidigt har jag alltid inbillat mig att för mycket dialog blir tungläst. Jag tror att jag måste lägga in mer karaktär i dialogerna också så att varje person utkristalliseras som sin egen.
En annan grej är att huvudkaraktären har många likheter med mig. Kanske beror det på bristande fantasi. Eller helt enkelt på att jag skriver om den verklighet jag kan bäst. Sånt jag själv har upplevt. MEN det är på intet vis en självbiografisk bok. Inte alls. Om man skulle säga att mitt liv är ett pussel och boken ett annat pussel så har jag lånat några bitar ur mitt liv, men jag har även lånat bitar ur andras liv.
Vi har en timmes lunch på jobbet. Jag hade ätit klart efter 20 minuter. Resterande 40 satte jag mig och skrev. Över 4 000 tecken blev det och nu har jag totalt skrivit 36 000 tecken. Antal tecken ger bara en bild till andra som också skriver. Om jag säger att de 36 000 tecken, som jag känner mig så stolt över att ha plitat ner, kanske är runt 6 procent av en bok. Då förstår ni att jag har långt kvar.
Den om rödbetan
Ska du hem och blogga undrade en kollega när jag sa hejdå för att gå hem. Nja, svarade jag. Jag har ju redan bloggat idag och har inget nytt planerat. Men, jag har svårt att hålla mig ifrån. För några dagar sedan köpte jag färska rödbetar. Det åt jag väldigt mycket i början av året och tröttnade, men nu fick jag sug igen.
Det blev ugnsbakade rödbetor med morötter och fänkål. Fänkål är en stor favorit. Om inte annat luktar det fantastiskt när den tillagas. På med olja, flingsalt och svartpeppar. Rödbetorna tar ganska lång tid i ugnen. Jag orkade inte vänta tills det vara helt mjuka för jag var så hungrig.
Det här rotsakerna är till och med fina i slasken.
Rödbetsblandningen åt jag med en stekt laxfilé och en kall sås på creme fraiche kryddad med salt, svartpeppar och massa chilipeppar. Underbart gott!
Veckans dagar
Förut i mitt liv när jag har jobbat oregelbundet har jag inte tänkt så mycket på veckans dagar. De flöt liksom samman. Det är först nu när jag jobbar måndag till fredag som ett mönster har uppvisat dig.
Måndag: Även om jag kan känna mig aningens seg på morgonen så hänger helgens pepp kvar. Humöret är oftast bra. Detta är arbetsveckans absolut snabbaste dag. Fikarasten vid tio är knappt avklarad innan det är lunch.
Tisdag: Veckans i särklass sämsta dag. Eventuell dålig sömn från helgen gör sig påmind och det är dessutom extremt (!) långt till kommande helg. Tisdagar kletar fram som en slemmig mördarsnigel ingen tycker om.
Onsdag: Ganska menlös dag. Mellanmjölk. Sverige. Lagom. Typ så. Bär tanken om att det snart är torsdag.
Torsdag: När jag vaknar och kommer på att det är torsdag känner jag mig alltid lika nöjd. Bara en jobbdag kvar till fredag! Dagen liknar i övrigt onsdagar. Ganska ordinär.
Fredag: Äntligen fredag! Ja, mer behöver knappast bli sagt. Kort arbetsdag och helg på det. Nu när jag jobbar måndag-fredag har jag börjat uppskatta after work väldigt mycket. Det är så trevligt att ses med vänner och äta en bit god mat.
Lördag: Helgens i särklass mest aktiva dag. Om det är fint väder vill jag gärna ut på stan. Strosa omkring och besöka second hand-butiker. Kanske träffa någon för fika eller lunch. Efter en sådan dag är det rätt skönt att komma hem och bara hänga i soffan. Tvärtom brukar det bli om jag ska iväg på kvällen. Då håller jag mig hemma under dagen.
Söndag: Detta är den mest kravlösa dagen på hela veckan. Jag känner aldrig dåligt samvete om jag bestämmer mig för att ligga i soffan och kolla på film hela dagen. Framåt eftermiddagen börjar slut på helgen-ångesten göra dig påmind.
Måndag: Och så börjar det om i samma karusell igen.
För att det inte ska misstolkas: Jag tycker om mitt jobb. Det här mönstret har inte så mycket med det att göra. Det är mest något att hänga upp dagarna på. Att skapa rutin. Stackars hatade tisdag måste liksom finnas för att en annan dag ska få full uppskattning. Risken är annars att alla dagar hade känts som onsdag och det hade ju verkligen inte varit någon hit.
Ännu en tom låda
Jag svängde förbi Holmens marknad på väg hem för att leta efter krokar, men hittade inga. Däremot sprang jag på den här söta porslinsburken. Eller söt och söt. Mer fulsnygg. Tänkte att den skulle passa i stringhyllan i köket och till de gröna stolarna. Jag avvaktade dock, eftersom den kostade 155 kronor. En JLE, men det var lite väl mycket pengar ändå.
Kungsgatan måste vara en av de fulaste gatorna i Göteborg. Den är så olevande. Inte för att jag vet hur det skulle sett annorlunda ut egentligen, men det ser för illa tråkigt ut i alla fall. Jo, jag vet. Träd. Tänk några småväxta träd eller buskar pö om pö i den där mittrännan. Det hade minsann livat upp betongen.
Indiska var mitt mål så klart. Jag köpte bland annat den vita kroken i mitten. Jag övervägde att skruva upp krokarna redan när jag kom hem, men jag valde bort det för ...
... att packa upp, sortera och placera mina cd-skivor. Det tog myket längre tid än jag hade trott, men nu är de på plats och inväntar nya plattor att samsas med. Medan jag fortfarande bodde i Gråbo var jag väldigt duktig på att köpa skivor, men sen när jag blev student sket det sig. Någon enstaka har det blivit, men inte alls på den gamla nivån då jag köpte flera i veckan. Nu är det som ett stort glapp i min lilla samling. Förhoppningsvis kan jag åtgärda det på sikt.
Skönt, skönt. Ännu en flyttlåda tömd!
Det hänger på kroken
Jag har ingen plats att stuva undan mina handväskor på så nu ligger de flesta i en flyttlåda som står i hallen. Eftersom jag vill beta undan den där högen med lådor har jag försökt att komma på bra och kreativa lösningar för förvaring. Jag har en lösning jag funderar på. I hallen har jag ganska mycket väggyta som jag inte nyttjar. Där tänkte jag sätta upp massa krokar. Först tänkte jag köpa en lång planka och skruva upp och sen i sin tur skruva upp krokarna på den, men nu lurar jag på om det inte blir schysstare att skruva upp krokarna lite hipp som happ på väggen. Krokar som dessutom gärna får variera både vad gäller form och färg.
Jag surfade in på indiska.com och hittade krokarna ovan. Jag gillar dem. Det får nog bli en vända till en butik senare idag. Kan hända det finns ett annat utbud i butik jämfört med webben. Utbudet borde ju vara större i butiken.
Jag ska se över mina kläder ett ordentligt varv också. Det vore så skönt om jag kunde få undan klädstången i sovrummet. Det samlar så mycket extra damm av att ha kläderna framme. Tänk om jag kunde få plats i garderoberna med alla kläder! Det kanske kan gä. Om jag verkligen anstränger mig.
Om jag lyckas med det har jag egentligen bara ett förvaringsbekymmer kvar sen - mina taveldukar. Å andra sidan. Om jag har ordning på allt annat kanske det kan vara ok att ha taveldukarna ställda i rader bredvid och under arbetsbordet. Eller så får jag hänga upp dem alla på väggarna i vardagsrummet. Både färdiga, icke påbörjade och gamla i ett enda sammelsurium. Hmm...det får jag klura lite till på.
Hyllorna är uppe!
Det var inte konstigt att jag inte fick upp hyllorna på egen hand. Till och med pappa fick klura ett par varv extra innan det blev ordning på torpet. Väggarna är lite knepiga. En hylla i köket och en hylla i sovrummet är nu äntligen på plats! Så skönt. I sovrummet har jag tänkt att ställa upp alla mina cd-skivor. Jag vill gärna ha dem tillgängliga. Plus att jag har ett gäng nyköpta skivor som varit alldeles vilsna i min lägenhet, eftersom jag inte har någon given plats att ha dem.
Lampan hängde jag faktiskt upp igår. Genom att skruva av bottenplattan som är av glas blev den bra mycket lättare. Det jag inte hade tänkt på var att lampan var anpassad till att hänga över ett soffbord. Alltså, kedjan var väldigt lång så jag fick plocka ner den igen. Pappa hjälpte mig att korta av kedjan så nu är lampan på plats. Det är inte så lätt att fota en lysande lampa i mörker, men ni får ta mig på orden att det blev bra, precis så fint som jag hade hoppats.
Jag riktigt längtar att få plocka upp mina skivor nu och att planera för vad jag ska ha i hyllan i köket. Det har jag nämligen inte bestämt än. Det är samma känsla som att vara nyinflyttat. Ni vet, då det fortfarande är kul att fixa. Etapp för etapp kanske den här lägenheten blir "klar" lagom till att jag hittar en ny lya och måste packa ihop igen ...
Innehållsrik söndag
Eftersom jag gick och la mig tidigt igår vaknade jag färdigsoven och utvilad 7.30 i morse. Istället för att ligga och dra hoppade jag upp för att ta itu med min hemskt röriga lägenhet. Bland annat röjde jag bland skorna och ställde undan alla ballerinaskor och sandaler. (Dagens bilder är under all kritik, men what ever. Det är bara illustrationer och inte tänkta som några mästerverk dirket.)
Jag bakade också. Äpplekaka och kladdkaka och mellan varven sprang jag fram och tillbaka mellan mina rum för att hämta eller lämna något. Vid ett tillfälle sprang jag rakt in med låret i en öppen skåpsdörr. Orden som kom ut var inte vackra. Det gjorde fruktansvärt ont och den där rodnaden är som ett stort svullnat blåmärke med den där röda randen rakt igenom.
När jag hade bakat och röjt började jag skruva och borra. Nu skulle väl äntligen mina stringhyllor komma upp. Jag började i sovrummet. Att återberätta hela proceduren skulle förmodligen få er att somna. Det är vad den gjorde med mig i alla fall. Hyllorna kom inte upp, men allt mäck slog ut mig. Det blev en powernap innan jag dammade och dammsög.
När städet var avklarat gick jag till Backaplan för att storhandla på Coop. Jag fick syn på Rusta och gjorde en lov dit. Jag fotade stakarna mest för att det såg så roligt ut. Nästan så jag blir snurrig när jag ser dem.
Den här lilla hyllbyrån gillade jag. Jag faller ju för allt som är praktiskt. Tänkte att jag kanske skulle skaffa en sån till hallen istället för en garderob. Ja, ja. Jag får fundera några varv. Hyllan är för pluttinuttig för mig egentligen, men den är billig...
Två pocket för 99 kronor. Mina ögon föll på Gardells bok Om Jesus. Den har jag länge velat läsa. Och som alltid när jag köper en mer seriös bok är det som om jag måste kompensera med en oseriös. Hollywood Girls Club platsar i den senare kategorin.
På Coop handlade jag mat så klart, men även en del smått och gott som krokar och silikon (för väggbruk) samt den här chockrosa korgen. Jag behövde en liten korg för mina ögonskuggor och puder. Annars dräller de bara omkring.
Jag hängde upp duken som jag köpte på loppisen i Gråbo. Det ser bättre ut i verkligheten även om det där också liknar ett altare... Jag har velat dölja den där väggen, eftersom det är två stora rejäla skruvhål i den. De där hålen brukar jag allt som oftast förväxla med feta, svarta spindlar. Huh!
Jag får middagsgäster i morgon. Maten jag ska bjuda på är sådan att det lämpar sig med bröd till så jag slängde ihop fyra kakor. En halv åt jag till kvällsmat. Min mage tackar mig inte, men det var underbart gott!
Hade jag fått upp mina stringhyllor hade jag också kunnat tömma ett par av lådorna som döljer sig bakom skynket, men så blev det icke. Till min stora besvikelse. Nya tag under veckan eller nästa helg.
Ja, det här var en sammanfattning av min omfångsrika dag. Jag har fått gjort så himla mycket. Fixat mängder med småsaker som samlats på hög. Sånt där som inte blir av; byta batteri i brandvarnaren, köpa och sätta upp krok för diskborsten, röja bland skorna, stryka dukar... Jag hann inte med allt, men kan ändå njuta till max av det som ändå blev. Vilken bra söndag jag haft. Ligger här nu i soffan, har tänt ljus och bara tonar ner. Snart är det läggdags och jag är skittrött. Gäsp!
På vandring i Göteborg
Jag älskar städer. Och arkitektur. Jag gillar att titta på hur man har gjort och att fundera över varför vissa hus ser ut som det gör. Ibland ser man spår av olika tider i en och samma huskropp. Sånna här saker ser jag mycket lättare när jag är utomlands. När jag var yngre tänkte jag till och med naivt att detta inte fanns i Göteborg. Men det är ju inte sant. Jag har många gånger tänkt att jag ska gå runt på gator och i områden som jag vanligtvis inte rör mig i. Att välja en sidogata istället för den förväntade. Jag tog en sådan tur. Här står jag vid Viktoriabron och blickar mot Rosenlundsbron.
Trädstammar. Så vackert. Det jag egentligen fastnade vid här är den lilla ljusa bostaden på det mörka trädet i mitten.
Det var nog någon som sov här i natt. Det här är verkligen ingen bostad. Usch. Det gör ont i mitt hjärta att människor lever så. Utanför. Utomhus.
Detta måste vara ett topphem för en fågel eller för någon annan som kan ta sig upp och in.
Mmm. Trädstammar.
Ja, så kommer vi till det jag pratade om inledningsvis. Kolla på bården upptill. Fantastisk.
Den här typen av väggar är jag också enormt förtjust i. Återfinns på Pusterviksgatan.
Bara något som fångade mitt öga. Tidningen är levererad.
Energibolagets skorsten som sträcker sig en bra bit upp i skyn.
Tänk att ha båtplats ända inne i stan. Måste vara lite som att ha busshållplatsen precis utanför. Som jag har.
Duvorna har krupit ihop på Pressbyråns tak vid Järntorget.
Utanför Myrorna. Är hundarna ovänner?
Kranarna finns kvar idag även om de inte är lika många som förr i tiden och Göteborgs hamn är den största i landet. För mig är kranarna lika mycket Göteborg som Poseidon, gasklockan, Liseberg och läppstiftet.
Ute i god tid eller väldigt sena möjligtvis.
Du får vara med, men inte du. Dig murar vi igen.
Det här husets övre våningar liknar en kyrka. Jag skulle mer än gärna se hur bostäderna ser ut i det rundade tornet. Huset ligger i hörnet av Stora Badhusgatan och Surbrunnsgatan.
Sånt här ser man en del av och är något som får mig att fundera. Varför ser husen ut så här? Har de blivit avkapade? Tänkte man bygga vidare, men utan att det blev av? Sett från Stora Badhusgatan.
Hygglig terass!
Oj här var det ett berg. Vi bygger på och runt istället för spränga bort. (Bra val.) Roligt att se så många olika hus i en och samma klump.
Utefter en gata finns ett flertal järnplattor. Det ser ut som treor på dem, men jag skulle gissa att det har varit någon typ av krok? Jag har inte en aning.
Trappa över berget till Kungshöjd. Där jag för övrigt en tid i mitt liv oerhört gärna ville bo. Hade väl inte tackat nej till möjligheten nu heller, men det är nog inte särdeles billigt.
Något som fascinerar mig är där man kan se en väldigt blandad bebyggelse, där gamla tiders stad med villor möter den nya tidens stad med höga lägenhetshus. Nu har jag lämnat city för Hisingen och Vågmästareplatsen.
Som avslutning får ni min favoritbild från den här rundan. Skator alltså. Så snygga! Och jag är grymt nöjd över vinkeln som gav en schysst komposition.
Rena rånet
Detta halsband köpte jag för 40 kronor på Ebbe & Haldis. Det är egentligen för kort för min smak, men jag tyckte det var så fint att jag inte kunde låta bli att köpa det. Får väl hitta någon som vill ha det eller spara det tills jag kommit på andra tankar.
Alltså sånna här. Jag har aldrig tyckt om dem. Aldrig förstått grejen. Det är nästan så att jag skäms över att jag köpte den, men den stod i ett fönster på loppisen i Gråbo och liksom ropade efter mig. Jag ba: Ja, ja vad ska ni ha för den. 40 sa säljare. 30 sa jag och 30 det blev. Jag gillar den. Typ 80 cm hög och 40 bred.
Den här Bodumpresson för enpersonsbruk fick jag för en tia. Perfekt!
Detta är en jättestor duk som jag inte har bord stora nog till, men jag tänkte att den kanske kan vara snygg att hänga upp på väggen. Det var så fin färg och så fin kvalitet på den. Och så elefanter då. 50 kronor.
Bäst av allt var nog ändå den här lampan. Jag älskar att köpa lampor! Dessutom kunde jag köpa den med gott samvete, eftersom jag inte har någon lampa i sovrummet. Både mitt sällskap och säljaren reagerade över att jag skulle ha den i sovrummet, med tanke på hur vansinnigt tung den är. Vågar du ha den över sängen?!
Men själva uttaget till lampan är mer mitt i rummet och hamnar i höjd med mina fötter och det vore nog inte särksilt farligt om lampan ramlade ner på dem.
Nu till det riktigt sjuka. Jag hann bara börja kolla på lampan när säljaren (en jag är bekant med) lutar sig fram och säger: 40 kronor.
40 kronor!
Haha! Jag var tvungen att köpa den. Hur skulle jag kunna låta bli för en så simpel summa? På två av de andra prylarna prutade jag, men inte här. Kändes redan som ett rån. Jag har kollat på liknande lampor här i stan och 500-600 kan man få hosta upp.
Dammig och eländigt matt är den, men efter lite puts och dammsugning kommer den att stråla. Som ni säkert förstår är jag mer än nöjd med mina köp. Nu ska jag bara göra slag i sak och få upp både tavla och duk på väggarna och lampan i taket. Fast den kan jag nog behöva hjälp med. Tur att pappa kommer och hälsar på mig på måndag ...
Loppisrunda
Som jag berättat tidigare var det dags för den årliga loppisen i Gråbo. Det är Missionskyrkan som anordnar den. Jag och min vän J var på plats redan en halvtimma innan öppning och vi var inte ensamma.
J fyndade först. En supersnygg skinnväska för blott 50 kronor. Den hade inte jag varit ledsen för heller...
Bakom borden var det många kända ansikten för min del. Jätteroligt! Och framför borden var de full aktion. Det blev snabbt trångt i gångarna. Jag köpte fyra saker för totalt 130 kronor, men vad tänker jag visa i ett senare inlägg.
Efter turen till Gråbo gav jag mig ut på stan. Helt makalöst gott väder. Solen värmde och himlen var knallblå. (Fast just på den här bilden ser jag stora moln över himlen...)
Det blev ett besök på Ebbe & Haldis. Jag köpte ett halsband och även det visar jag i ett separat inlägg.
Jag promenerade över vattnet till Järntorget för ett besök på Myrorna där de här söta tekopparna fanns. Jag är väldigt förtjust i gamla tekoppar, men eftersom de är så opraktiska köper jag aldrig några. De är ofta både låga och vida så teet svalnar alldeles för fort i dem.
Det finns enorma mängder kläder på Myrorna och ändå minns jag inte senast jag köpte något här, men det är kul att kolla.
Jag mötte upp syrran och Lillskruttan för lunch på favoritsushistället Kyoto.
Jag vill också vara med på bild med en så go tjej.
Avslutningsvis gick jag ett varv på Emmaus. Där fanns det också finna tekoppar, men samma problem här. Sjukt mycket folk där förresten. Bättre på vardagarna. Nu kom man knappt fram och sånt pallar jag inte.
Saker jag får vara med om
Det stod Sofie på skjortan ...
I bigrafen Palladiums gamla lokaler öppnade ett antal butiker för en vecka sen. Bland annat COS som är ingår i H&M-koncernen. Bättre kvalitet (tror jag), mer elegant, härligare material (mycket ull, siden och bomull, mindre syntet) och dyrare. Så kan man väl sammanfatta det hela.
Trots att det mesta gick i grått, vitt och svart blev jag väldigt pepp på kläderna som jag faktiskt inte sett tidigare. Massa fina klänningar och oversize-plagg som jag gillade. Jag plockade ihop fyra plagg att prova.
Först en bild på min egen outfit. Svart trikåkjol, beige klänning och oversize-tisha ovanpå det = gött! Ja, sen är det jacka, skor, sjal och strumpor och det där också så klart.
Här är en av klänningarna jag provade som var i en jättefin ullkvalitet. Tror den kostade tusenlappen. Om man bara kollade framifrån så satt den i princip perfekt. Superskön. Men som vanligt ställde min svank och rumpa till det och lämnade ett ickesmickrande, utböljande tomrum i höjd med ländryggen. Trist. Den hade varit perfekt i vinter. Varm och skön. Eftersom jag sitter så mycket still på jobbet behöver jag snygga, varma kläder.
Jag provade två klänningar till, men de satt riktigt illa. Bättre ställt var det med den här skjortan. Stor i livet, men ändå snäv i ärmen. Precis som jag vill ha det, men som det sällan är. De flesta storskjortor är kolossalt vida i ärmarna också.
Färgen är mörkt grå och den kostade 600 kronor tror jag. Jag slog till. Den kommer att bli väl använd i vinter. Kanske svårt att ha en kofta över med tanke på vidden, men jag får väl ha en långärmad topp inunder. Det borde funka.
Eftersom jag shoppade på COS höll jag mig ifrån att gå in i de andra butikerna. Däremot gick jag till IN-EX och köpte två taveldukar. Jag har ju bestämt att köpa minst en i månaden, men eftersom jag har så tomt på dukar hemma köpte jag två. I morgon ska jag på stor loppis. Jag får nästan hoppas att jag inte hittar något för nu får det vara slut på gladshopping den här månaden!
Sol och utsikt
I morse riktigt brann himlen när jag var på väg till jobbet. Det var ganska varmt (alltså varmt är inte rätt ord men...skönt) och att få sällskap av en sån här soluppgång är inte fel.
När jag var nästan framme vid jobbet kröp solen över kanten. Så vackert!
I den här byggnaden sitter jag och jobbar. Fönstrena i redaktionens rum är där som pilarna pekar. (Om nu någon inte förstod det.) Om någon hade stått där jag står och fotar hade jag förmodligen sett personen från min plats. Jag sitter i det vänstra fönstret med blicken åt det här hållet.
Dåliga relationer, och bra
Klevshult. Redslared. Tyresö. Eling. Fjällared. Fyllinge. Strandkullen. Kungälv. Murcia. Malmö. Östäng. Backgården. Banarp. Ramberg. Sjövik. Kalifornien. Bjuv. Nathans backe.
Något som jag har insett med åren är att människor som tenderar att vara manipulativa dras till mig. Och jag till dem. Det gäller både killar och tjejer, vänner och kärlekar. Kombinationen blir alltid destruktiv. För mig i alla fall. Manipulativa människor vill ju ha saker på sitt sätt och har ett väldigt stort behov av att få med en på samma tåg. Det kan gälla både aktiviteter och tankegångar.
Om jag blickar bakåt i tiden så finns det ett antal personer av det här slaget i min omgivning. Relationerna börjar oftast bra och intensivt. Som de flesta andra gillar jag uppmärksamhet kring min person och dessa personer har ett sätt att ge uppmärksamhet som blir begärlig. Man vill ha mer. Det är personens sätt att snärja.
När man minst anar det försvinner personen ifrån en och man börjar längta och sakna. Som sagt. Den där uppmärksamheten är verkligen begärlig. Personen dyker upp igen och lyckan är gjord och så där håller det på. Det är nu det börjar bli destruktivt. Man kan nog likna det vid en förälskelse. I negativ bemärkelse.
Om en sådan här sak sker bara vid ett fåtal tillfällen är det svårt att dra några slutsatser eller lärdomar, men nu har det hänt mig så många gånger i livet att jag börjar lära mig ett och annat. Bland annat detta:
1. Lita på magkänslan. Om instinkten inledningsvis säger "Passa dig för den där" så passa dig för den där.
2. Det spelar ingen roll hur stor glädjen över relationen är om glädjen hela tiden överskuggas av det negativa. Med andra ord - inte värt det.
3. Om relationen "tvingar" dig att gå över dina egna gränser håll dig vaksam allternativt backa helt.
Nu låter det här väldigt allvarligt kanske så därför måste jag säga att jag inte har råkat värre ut än att jag har kunnat resa mig och borsta av dammet ganska snabbt igen. Det här handlar mest om att jag har dragit lärdom av min historia och applicerar kunskapen i min nutid.
Jag kom att tänka på det här sakerna när jag inte kunde somna igår. Tankarna ledde sen vidare till något som gjorde mig så himla glad. Jag har nämligen så många fantastiska vänner där relationen är balanserad och positiv. I vissa perioder tar den ene mer utrymme och behöver mer stöttning. I andra perioder är det tvärtom.
Med riktiga vänner är det ok att vara lite knasig emellanåt och det är ok att ha åsiktsskiljaktigheter. Så länge man respekterar varandra funkar det. Det finns inga konstigheter. För mig handlar det också om förtroende. Att jag genuint känner mig omtyckt och inte behöver prestera för att bli det. Då kan jag vara och uttrycka mig utan att behöva tänka mig för på samma sätt, även om det så klart är viktigt att vara lyhörd och närvarande och inte bara klumpa på.
Orterna under kartan (som är en tapet från Björklund och Wingqvist) får, utan någon inbördes ordning, symbolisera dessa guldklimpar till vänner. Alla kanske inte finns aktivt i mitt liv nu, men har ändå betytt mycket på vägen. Kan hända att jag har missat någon, men som sagt det får vara symboliskt. Och apropå ortsnamnen...visst är de fina!
Fixa silvret
För många årsen snappade jag upp ett knep för att få oxiderade silversmycken att glänsa igen. Idag när jag rotade bland mina örhängen och halsband hittade jag en hel del som blivit svart.
Knepet är att klä en djup tallrik eller skål med aluminiumfolie, lägg i silversmyckena och pudra över bakpulver. Ja, bakpulver!
Koka upp vatten och häll över så att det täcker smyckena. Bilden är skitdålig, men som ni ser börjar bakpulvret att bubbla och fräsa. Det upphör ganska fort. Efter ett tag börjar oxideringen att släppa och ser ut som en brunaktig tunn sörja i vattnet.
Töm ut vattnet och upprepa proceduren om inte allt svart lossnat. Jag fick göra två gånger.
Synd att jag aldrig tog en före bild. Det borde jag ha gjort för att visa effekten. En av ringarna, den lilla kulan och en av kedjorna var väldigt svarta och ni ser hur fint allt blänker nu! Skölj av smyckena och torka av dem med en handduk.
Att albumlyssna på musik
Jag har ju bestämt mig för att köpa minst en skiva i månaden. Det har redan blivit tre. Dessa två; Laleh - Sjung och Adele - 21 samt Timo Räisänen - Endeavor. Så i princip behöver jag ju inte köpa någon mer innan december. Alla tre är nu rippade till datorn och överlagda i telefonen.
Det där med att ha en bit resväg till och från jobbet är bra, eftersom det har inneburit att jag har börjat lyssna på musik igen. Lite som jag gjorde förut, lyssna på album. Spotifylistor i all ära, men det är något visst med att lyssna på ett helt album. Att lyssna på en artist i taget.
Laleh och Adele köpte jag över internet. Intressant att se att skivorna packades i en låda för typ åtta plattor... Bra i alla fall att paketet gick in i brevinkastet så jag slapp att ge mig ut i det göteborgska skyfallet för att hämta paketet någon annanstans.
Sakteliga bättre
Sakteliga börjar energin återkomma. Fem dagar med dunderkur av järn börjar ge besked. Nu vet jag ju inte hur lågt jag har varit, men jag gissar att varje enhet uppåt gör skillnad. Det känns så i alla fall. Jag har fortfarande svårt att fokusera, jag får fortfarande hjärtklappning och jag får fortfarande yrsel och känner mig svag. Men jag känner mig mer alert. Som om hjärnan är påslagen igen och som livet börjat klarna.
Tråkig/rolig info: en kvinna (som jag) behöver få i sig 10-18 mg järn om dagen beroende på var i cykeln hon befinner sig. Eftersom kroppen bara tillgodser sig mellan 5 och 10 procent av allt järn man får i sig via kosten måste man få i sig mer än rekommenderat dagligt intag. Därför är det inte konstigt att tabletterna ger mig en daglig dos på 100 mg järn. Men det låter våldsamt mycket.
Jag är sån som i typ alla lägen söker information på nätet. Så också nu. Bland annat har jag lärt mig att järn är ett gift för kroppen. I för stor mängd. En tvååring dör om den får i sig 3 000 mg järn under en dag. Intressant fakta som samtidigt leder i väg mina tankar till tillfället när man insåg detta. Usch! Överdosering kan leda till förgiftning, eftersom metallen då avsöndras i lever, mjälte, buksportskörtlar, hjärta och leder. För lite järn kan förutom blodbrist även leda till kronisk gikt, leverbesvär och cancer.
Jag tror att jag måste fortsätta att äta tabletter. Det är inte första gången jag dyker neråt på det här viset, men jag kanske bara behöver ta tablett en eller två gånger i veckan. För att vara ärlig är biverkningarna så där kul...
