Sakteliga börjar energin återkomma. Fem dagar med dunderkur av järn börjar ge besked. Nu vet jag ju inte hur lågt jag har varit, men jag gissar att varje enhet uppåt gör skillnad. Det känns så i alla fall. Jag har fortfarande svårt att fokusera, jag får fortfarande hjärtklappning och jag får fortfarande yrsel och känner mig svag. Men jag känner mig mer alert. Som om hjärnan är påslagen igen och som livet börjat klarna.

 

Tråkig/rolig info: en kvinna (som jag) behöver få i sig 10-18 mg järn om dagen beroende på var i cykeln hon befinner sig. Eftersom kroppen bara tillgodser sig mellan 5 och 10 procent av allt järn man får i sig via kosten måste man få i sig mer än rekommenderat dagligt intag. Därför är det inte konstigt att tabletterna ger mig en daglig dos på 100 mg järn. Men det låter våldsamt mycket.

 

Jag är sån som i typ alla lägen söker information på nätet. Så också nu. Bland annat har jag lärt mig att järn är ett gift för kroppen. I för stor mängd. En tvååring dör om den får i sig 3 000 mg järn under en dag. Intressant fakta som samtidigt leder i väg mina tankar till tillfället när man insåg detta. Usch! Överdosering kan leda till förgiftning, eftersom metallen då avsöndras i lever, mjälte, buksportskörtlar, hjärta och leder. För lite järn kan förutom blodbrist även leda till kronisk gikt, leverbesvär och cancer.

 

Jag tror att jag måste fortsätta att äta tabletter. Det är inte första gången jag dyker neråt på det här viset, men jag kanske bara behöver ta tablett en eller två gånger i veckan. För att vara ärlig är biverkningarna så där kul...