Det är skönt med släkten. Jag är så glad för den. Vi är vänner. Har bra relationer. Pratade med morfar om det. Vi pratade även om hur han mår. Han är inte så pigg längre. Både han och mormor är härligt och smärtsamt medvetna om sin hälsa och ålder. Morfar höll om mig och beskrev hur han kände sig och sa att han nog inte hade så länge kvar att leva. Han var glad att han hade kunnat komma med på kalaset över huvud taget, men konstaterande sa han till mig:

- Jag kan inte leva för alltid.

- Jag önskar att du kunde det, sa jag.

Då klappade han mig på kinden, försökte le, men det var tårar som trängde fram.

Jag lyckades hålla inne mina tårar, men sen grät jag på toaletten. Tårarna kommer nu igen när jag skriver. Han står mig så nära. Morfar ser mig, känner mig, bär mig på ett sätt som ingen annan gör. Vem ska göra det när han inte finns längre? Ingen.