Saker jag önskade mig

I morgon börjar jag mitt nya jobb. Det ser jag fram emot mycket. Självklart tjänsten i sig, men jag ser fram emot att lära känna verksamheten och kollegorna. Jag kommer ju inte lära känna alla. Det är nämligen omkring 350 fastanställda, 150 timanställda och cirka 120 volontärer. Men förhoppningsvis kommer jag att lära känna de flesta som sitter i samma hus som jag. Jag skulle tippa att det handlar om 30-40 personer någonting.
 
Om jag backar bandet en bit så har det funnits saker jag har önskat mig och jag tänkte rada upp dem här:
 
- arbeta i en icke vinstdrivande verksamhet
- sitta nära Järntorget
- arbeta med något som känns meningsfullt
- jobba med kommunikation (information, sociala medier mm)
- låta mitt sociala engagemang bli praktisk handling (om än så indirekt)
- arbeta på Stadsmissionen
- ha ett arbete där jag möter människor (andra än kollegor)
- arbeta kreativt och problemlösande
- arbeta med tidning/skriva artiklar/fota
- bygga relationer
- arbeta i team
- nå en viss lön innan en viss ålder
 
Antal punkter på listan som stämmer in på mitt nya jobb: ALLA!
 
Det brukar sägas att man ska vara försiktig med vad man önskar sig för att man kan få det. Det sägs som en varning för att man kanske inte till fullo förstår konsekvensen av sitt önskande då det kan tillkomma massa negativa följder. Jag skulle vilja säga att vi måste våga drömma mer. Vad vill du ha? Vart vill du nå? Hur ska du komma dit? Hur många steg är det dit och hur lång tid är du beredd att vänta? Gör en plan. Börja gå. För vet du...man kan få precis det man önskar.
 
Jag vet ännu inte vad allt detta kommer att innebära för mig, men jag vet att jag får det jag vill ha. Jag vet också att jag har tagit mig dit av egen kraft, på egna meriter. För att jag har vågat drömma, jag har haft en plan, jag har tagit strategiska beslut och jag har vågat chansa. Den vetskapen i sig ger en häftig kraft och kick för självförtroendet.
 
Nu är jag så pepp på att börja mitt nya jobb!
 
 

Lägga pussel

Ordet kommer från latin och betyder åskåda, se på eller betrakta. Som synonymer anges: Ingivelse, fingertoppskänsla, föraning och instinktiv uppfattning. Jag syftar så klart på intuition och ordet beskrivs som en förmåga att bilda en omedelbar uppfattning eller göra en omdelebar bedömning utan att (medvetet) har tillgång till alla fakta. Intuition ställs ofta som motpart till logik, men det i sig tycker jag verkar ologiskt.
 
Som jag ser det handlar intuition om att lägga pussel med de få och ickekompletta bitar av information man för tillfället har tillgång till. Utifrån denna knapphändiga information drar man en slutsats. Det kanske kan verka ologiskt, men är ofta högst logiskt.
 
Jag har en god intuiativ förmåga. Till viss del har det nog med kreativiteten att göra. Hjärnan snurrar igång kvickt och försöker skapa en bild. Samtidigt är jag bra på att uppfatta subtila signaler. Små ord. Sånt som inte sägs, men sånt som känns. Blickar. Kroppsspråk. Jag minns även gammal information.
 
Det är väl med de subtila signalerna som det ickelogiska kommer in, men jag vill ändå hävda att slutsumman är logisk. Nå väl, min tanke är inte att bekräfta att intuition är logisk. Mest bara resonera kring den för att jag tycker intuition är vansinnigt intressant och för att den många gånger är ett betydande hjälpmedel för mig.
 
Med hjälp av min intution har jag många gånger "förustpått" utgången av enskilda situationer. Både positiva och negativa. Det jag hänger upp mig på just nu är vad som händer efter den där plötsliga ingivelsen, när man instinktivt vet svaret på en fråga utan att ha faktan.
 
I måndags fick jag genom intuitionen svar på en fråga. Svaret var negativt för mig. Små, små signaler från olika håll skapade summan som blev svaret. Det var ganska tydligt. Därefter har det pågått en process. Jag ser alla de där pusselbitarna av information framför mig och jag försöker gång på gång stuva om dem för att komma fram till en annan slutsats. En positiv slutsats.
 
Jag vet inte varför min hjärna gör så här. Jag försöker få den att låta bli. För efter 33 år med mig själv vet jag att den första känslan och ingivelsen oftast är den korrekta. Jag vet av erfarenhet att de gånger då jag försökt lägga om pusslet blir det svåra onödigt utdraget. Ni vet som med plåster. Mitt försök att lägga om pusslet blir som att dra långsamt, långsamt. Istället för att dra fort och bli av med det.
 
Nå väl. Det enda som brukar hjälpa mot den här segdragna processen är att gå till källan och utkräva svaret baserat på fakta. I detta fall är det inte helt enkelt. Likväl är det här med intuition intressant och något jag funderat ganska mycket på de senaste månaderna, eftersom jag har flera tydliga situationer där min intuition haft rätt. Fullständigt rätt.
 
 

Det blev ett träd

 
För ovanlighetens skull var jag tillräckligt mycket kvar i den vanliga världen samtidigt som jag målade att jag kom ihåg att fota då och då under processen. En vän till mig föreslog att jag skulle filma över axeln när jag målar, men jag tror inte att jag skulle vilja det. Kanske mest för att jag inte själv vill bli filmad. Mellan de två sista bilderna är det bara bakgrunden som är annorlunda, även om det ser ut som trädkronan ändrar sig mycket. Den förändringen beror på att jag fotat sista bilden i ett annat ljus.
 
 
Det är något med mig och träd. Granar har ju länge funnits med, men detta träd är nu med mig för tredje gången när det kommer till akrylmålningar. När jag funderar ett varv till har träden funnits med mig även tidigare när jag mest målade akvarell. Återstår att se om trädet dyker upp även fram över. Jag har fått många positiva reaktioner på mina trädbilder och det är roligt!
 
Man kan ju undra vad det är för typ av träd jag har målat. Jag kan meddela att jag har inte försökt att efterlikna något specifikt träd utan tror nog snarare att detta är min illusion av hur ett träd ser ut. Det är det som är det sköna med måleri. Det finns liksom inga rätt och fel. Ett träd kan se ut hur som helst. Så här ser mitt träd ut.

Priser och utställningspepp

 
Så här ser mitt arbetsbord ut nu. Nere till höger står en grundmålad duk som jag ska ta itu med idag. Det finns ett problem bara. Jag har inte bestämt mig för vilka färger jag ska jobba med. Antingen ska jag fortsätta med de gulröda eller så ska det bli grönt. Jag ska känna mig för lite till.
 
Den stora tavlan som ligger på bordet färdigställde jag i måndags. Den har tagit sin tid. Jag gjorde den halvklar och sen stod den på vänt ett par dagar för jag kunde inte bestämma mig för hur jag skulle gå vidare. När jag tog mig an den igen släppte jag bara spärrarna. Att släppa spärrarna är bästa sättet att måla på. Det är mitt sätt att måla på. Att försvinna i stunden, i en värld av färger.
 
På tisdag är det april. Det innebär att vi går in i månaden då jag ska ha min utställning! Jag är omåttligt pepp inför den! Jag har ingen aning om hur många som kan tänkas komma, men det kan nog bli en del. Jag måste ta mig ett snack med grannarna. Det kan ju bli en del spring i trapphuset. Jag får bjuda in grannarna, helt enkelt.
 
Det är ganska många som frågar mig om priser på mina tavlor. Jag sätter pris utifrån storlek. Det är mest rimligt. Jag skulle inte kunna sätta efter arbetade timmar eller efter vad jag känner för tavlorna. Storlek är det mest definitiva.
 
Detta är mina vanligaste mått och priser:
20x60 - 500 kronor
40x50 - 900 kronor
50x50 - 1 100 kronor
30x100 - 1 100 kronor
60x60 - 1 200 kronor
50x70 - 1 200 kronor
 
 

Så svarade ni

 
Jag ställde frågan angående min tavla om ni tyckte att den skulle vara stående eller liggande. En övervägande majoritet tyckte absolut att tavlan ska vara liggande. Precis som jag trodde. Bara två personer samt jag själv tycker att den ska vara stående. Att ha den liggande är det givna, men faktum är att jag målade den stående och stående blir den inte lika övertydlig. För mig blir den mer fantasifull stående. Mer dynamisk.
 
Men, eftersom så många tyckte att den skulle vara liggande har jag bestämt mig för att signera den på utsidan, ställa ut den stående, men meddela eventuell köpare att den får göra som den själv behagar.
 
Tack till alla som svarade! Och tack för alla glada tillrop!
 

Allt jag lärde mig

 
I förmiddags satte jag mig på bussen och åkte till Sjövik. När jag gick längs den här vägen kom ett rådjur plötsligt upp på vägen en bit framför mig. Djuret stannade upp, liksom jag, så stod vi där och tittade på varandra en lång stund. Det var så fint! En bonus med att komma till Sjövik är att alla man möter längs sin promenad hejar på en. Det gillar jag!
 
 
Jag skulle till Sjöviksgården och hälsa på en vän. Här har jag jobbat inte mindre än sju säsonger av mitt liv så det är en speciell känsla att återvända. 
 
 
Gården är med i ett projekt och kommer att bjuda in till retrokafé fram över och därför håller man nu på att inreda en del av gården i 50-talsstil. Bland annat har man köpt in denna fantastiska soffgrupp. Så snygg!
 
 
Fin!
 
 
Bland allt det gamla fanns en Värnamo Nyheter från 1969! (Jag har ju jobbat på den tidningen i flera år!)
 
 
Där fanns även en broschyr från Liseberg.
 
Det är som sagt speciellt att komma till gården igen. Minnet av alla dem jag jobbat med fladdrar förbi. Djupa samtal, oskyldiga bus och tanken på vad mycket jag lärde mig där. Ansvar (redan som 18-åring fick jag ta fullt ansvar i köket och leda arbetet på mina pass), teamwork, kommunikation, service och att skitgörat är en del av det roliga. Men jag lärde mig också mycket annat. Personlig utveckling tack vare goda samtal med både chefer och kollegor. Lönen var usel, men det var i princip aldrig tråkigt att jobba. Det kunde vara jobbigt, men inte tråkigt. Den här gården har jag mycket att tacka för.

Liggande eller stående

Jag la ut två bilder på samma tavla på facebooksidan Sofie Eriksson - Kreativa latsidan. Egentligen är det samma bild som jag bara vridit 90 grader. Jag ställde även frågan om tavlan ska vara liggande eller stående. Jag målade den på ett vis, men sen blev jag osäker. För mig är den mest dynamisk på ett håll, men mer självklar på ett annat. Vad säger ni bloggläsare?
 
 
Liggande?
 
 
 
 
 
Eller stående?
 
 

Vi spretar, tavlorna och jag

 
Jag tyckte att jag hade hittat en ny linje i mina blå och gröna tavlor jag målade i februari, men det liksom bara fortsätter. Det började med att jag målade över en gammal tavla. Den blev svartvit med små, små gula och röda element. (Den är svårfotad på grund av sitt långsmala format så den får man se om man kommer till min vernissage.) Den stack ut och det fortsatte i en annan mindre tavla med svart botten. Även den är en egen genre. Något nytt för mig. Så kom den eldiga jag visade här om dagen och nu denna. En svartvitblå.
 
Jag märker ju att det spretar. Det känns som något dåligt. Spretigt. Jag minns när jag visade några av mina målningar för en gallerist. Hennes omdöme var just det "Det spretar." Hon uppmanade mig att måla en serie och komma in och visa den för henne. Jag gjorde aldrig det. Kände nog att jag aldrig kommer komma in på ett galleri. Inte ens ett galleri för amatörer.
 
Det där med spretigheten är något som hängt med mig längre tillbaks än så. Min bästa vän från tonårstiden och jag brukade skoja om det där. Att jag spretade och inte riktigt passade in i det välkammande, tillrättalagda sammanhang som både han och jag levde i.
 
Så kanske det är så. Jag spretar. Mitt måleri spretar. Vad är det som säger att det skulle vara fel? Egentligen. Enda "problemet" är väl just vid en vernissage, när tavlorna hänger tillsammans, och inte riktigt matchar varandra. Mitt måleri måste vara lustfyllt. Det är när jag försöker styra det med hjärnan som jag fastnar. Och jag kan garantera att tavlorna som kommit till sedan februari är målade med lust och glädje. Det är så jag vill ha det.

Modeteckningar på Röhsska

 
På Röhsska visas just nu Mats Gustafson Fashion Figures Faces. Vill du uppleva suverän skicklighet i akvarell så passa på att gå dit. Utställning är tillgänlig fram till maj. Så här skriver Röhsska:
 
Under våren presenterar museet en separatutställning med den svenske modeillustratören Mats Gustafson som under flera decennier rönt internationell uppmärksamhet för sina modeteckningar, utförda i akvarell, tusch och pastell. Modescenen, med sina snabba växlingar och hunger efter nya uttryck, fångas skickligt och med eftertanke i Mats Gustafson bilder. Mats Gustafson, som är född i Mjölby 1951, är sedan 1980 bosatt i New York. Han har medmverkat i en rad internationella utställningar och är verksam över hela världen.
 
 
Jag var där med syrran och Skruttan. Varje gång jag går på utställning tänker jag att jag borde gå oftare. Det är väldigt givande och inspirerande. Tänk jag avskydde museum under skoltiden, men nu kan jag verkligen njuta av det.
 
 
Om inte annat kan man njuta av den vackra byggnaden som Röhsska inryms i.
 
 
Vi gick ett snabbvarv på övervåningen också. En tidsresa i nutida designhistora. Väldigt fascinerande!
 
 
Sedan mötte vi upp svågern och Lilla fröken för lunch.
 
 
Vi gick i några affärer också.
 
 
Med tanke på solen kan man tänka sig att det var skönt ute, men fy farao vilken kall och snål vind. Det verkade dock inte bekomma tjejerna så värst mycket...
 
 
 

Måla med kniv

 
Jag har testat en ny målarteknik igen. Alltså ny för mig. Jag har målat med kniv eller spatel eller vad man kallar det. Det är väldigt roligt och jag njöt i fulla drag när jag höll på.
 
 
Jag höll på i flera timmar och var helt lost. Mitt i någonstans pausade jag för att ta en bild. Det är ofta roligt att kunna se tillbaka på processen. Ibland följer jag den med många bilder, men för den här gången blev det bara en.
 
 
Jag använde penslar också. En för varje färg och för att peta i detaljer. Sen använde jag kniven igen för att färdigställa målningen.
 
 
Så här blev resultatet. Jag smög ut den på Instagram och Facebook redan igår, men jag har finfixat och signerat den idag. Signering innebär att den är klar. Efter att signaturen kommit på får jag inte göra mer. Det är min egen regel. Jag visste inte riktigt vilket håll den här skulle vara på för när jag målade snurrade jag runt duken hela tiden, men jag bestämde mig för att ha den så här.
 
Just nu håller jag på med fyra målningar parallellt. Alltså fyra utöver den som nu är klar. Av dessa är tre gamla målningar som jag målat över och bara en är ny från grunden. Jag visar allt eftersom. Kanske inte allt, men det mesta. Jag vill ju ha några surpriser kvar till vernissagen. Apropå den! Ni har väl inte missat mitt event jag skapat på Facebook? Klicka här för att komma dit.
 
 

Att förså (inte förstå) konst

 
En sak som irriterar mig är folk som säger följande om konst: Nä, sånt förstår jag mig inte på.
 
Till viss del kan jag förstå den inställningen. Jag har både i jobbet och privat sett utställningar och inte "fattat" ett skit. En konstintendent som står framför en i princip enfärgad, röd tavla och pratar sig varm om än det ena och än det andra som tavlan innehåller. Själv står man som ett fån och försöker se om det åtminstone finns några nyanser i det röda, bara något, som tilltalar en gnutta.
 
Den absolut tråkigaste vernissagen jag varit på var en snubbe som målade med fotografisk precision. Jo, det var imponerande, men samtidigt totalt själlöst. Det fanns ingenting kvar till betraktaren. Inget som öppnade min fantasi eller mina känslor. Hans målningar hade varit bättre som just fotografier. Fångade ögonblick.
 
Det har också hänt att jag stått framför målningar och varit ordlös. Hakan har trillat ner till knäna i hänförelse för färgkombinationer, former, motiv eller tekniker som konstnären levererat. Både fullständigt abstrakta motiv och föreställande. Konst kan dra i minnen man glömt att man hade eller väcka en fantastisk ljuv känsla som inte går att förklara.
 
Den bredden är den största tjusningen med konst. Från det som inte tilltalar ett smack till det som golvar en totalt. Och därför blir jag så arg när folk säger att de inte förstår sig på konst. Och jag blir arg för att det finns något elitistiskt i konst som säger att den är till för dem som förstår.
 
Så här säger jag om mitt eget måleri: Se på mina målningar. Gillar du dem? Kul! Gillar du dem inte? Helt ok. Tavlor är som människor. Vissa gillar man mycket, andra är helt ok, någon blir man blixtförälskad i och de allra flesta bara passerar omärkbart förbi. Man kan inte gilla alla.
 
Ibland har jag haft en tydlig tanke när jag målat. För mig är inte det viktigaste att betraktaren ska hitta denna tanke och på så vis "förstå" tavlan. Jag vill att det ska handla om egna associationer. Som min bror sa vid ett tillfälle för några år sedan. "Du har målat så mycket rymden i dina senaste tavlor." Jag hade inte sett det själv, men det var vad han såg och det gjorde mig överlycklig! Vilken underbar förknippning och tolkning.
 
Man måste inte gilla eller uppskatta konst, men att med en axelryckning avfärda all konst genom att säga att man inte förstår sig på den gör mig ledsen. Tänk så här: Det finns inget att förstå, inga rätt och fel, det handlar om din egen upplevelse, din fantasi och vad som händer i dig när du tittar på en tavla. Är det helt tomt, ja, då var nog just den tavlan inget för dig.
 
Bilden är en skärmdump efter googlingen "konst".
 
 
 

Fixardag

 
Före.
 
 
Efter.
 
Idag har jag varit igång hela dagen. Kanske inte i någon våldsam hastighet, men igång. Jag har, som synes ovan, möblerat om i mina köksskåp. Jag behövde få plats med mina nya champagneglas. Resultatet blev bra tycker jag. Några saker fick flytta över i ett annat skåp och några ting fick flytta hit.
 
Jag har även tvättat, strukit, rensat och stuvat om bland kläderna i garderoben. En kasse med utslitna kläder har hamnat i soporna. Två kassar ska jag dumpa i någon insamlingsbox. Det hann jag inte med idag. Sex kassar med glas, metall, papper och kartong har jag burit iväg till återvinningscentralen. Jag har sorterat ett halvårs "viktiga papper" som jag samlat på hög och nu satt in i respektive pärm.
 
Alla de där sakerna har hängt över mig ett tag och jag har skjutit på dem, trots att mitt nya motto är att inte skjuta upp saker som kan göras på en gång. Det är så skönt när det är gjort! Det ger mig ro och det brukar väcka skaparlusten. Jag skrev igår att jag lovade mig själv att måla i morgon. Jag visste då att jag skulle behöva en sådan här fixardag först. Nu känner jag mig tillfreds och kommer med gott samvete kunna måla i morgon. Sweet!
 
 

Laglösa rutiner

Nu känner jag mig rätt färdig med att vara ledig. Jag är inne i sjunde veckan och jag ska även ha en åttonde. Visst är det en lyx att faktiskt få vara ledig mellan två jobb! Det har varit väldigt skönt och behövligt. I vanlig ordning har jag dock utnyttjat tiden alldeles för dåligt, men jag tänker att det är så det ska vara. Att välja att inte göra en massa saker är nog bättre än att vara sysslolös utan att ha valt det.
 
Jag visste att jag skulle landa i detta. Att ledigheten skulle vara härlig till en viss gräns. Att jag skulle längta efter att få vara produktiv igen. Att träffa människor daligen. Jag älskar att vara ensam, men nu har jag haft för mycket ensamhet. Jag längtar efter att få jobba och jag ser väldigt mycket fram emot att få lära känna mina nya kollegor.
 
Faktum är att jag även längtar efter att ha rutiner igen. Jag har satt mina ur spel. Till en början var jag duktig, men ju längre tid jag har varit ledig desto värre har det blivit och nu kan man nog kalla mina rutiner totalt laglösa. Jag ser till och med fram emot att börja fixa matlådor igen.
 
Tyvärr har jag knappt målat sen förra helgen då jag hade min utställning. Det brukar bli en tillbakagång för min del efter sådana här grejer. Saken är den att jag behöver måla som bara den inför nästa utställning. Dit är det knappt sex veckor kvar och fyra av de veckorna är jag på ett nytt jobb som kommer ta mitt mesta fokus.
 
Nå väl. Jag ska inte pressa mig för mycket. Det får bli vad det blir. Tack och lov är det inte idéerna som tryter. Huvudet vimlar av dem. Problemet är min disciplin. Avsaknaden av rutin. Jag ska ändra på det. På torsdag ska jag måla. Det lovar jag mig själv.
 
 

Bästa lampan!

 
Idag blev det en promenad till stan i det vackra vädret. Huvudmålet var att luncha med min vän och före detta kollega E, men sen hade jag några ärenden att uträtta också.
 
 
Ny hänglåsbild. Jo, jag känner till det där med att låsa samman kärleken och kasta nyckeln i vattnet och det kanske är den grejen man gjort här, men detta är ju inte enda stället jag sett hänglås på. Jag ska spana vidare.
 
 
Stället vi lunchade på är ganska nytt, liksom övriga kontorshuset. Här har man skapat riktigt schyssta kringmiljöer där man kan sätta sig med en kopp kaffe eller för att ha ett informellt möte. Mycket snyggt!
 
 
När jag ändå var i krokarna kring Gullbergsvass smet jag så klart in på Holmens marknad och det visade sig vara ett lyckokast! Den blå kupan såg jag en exakt kopia på i Värnamo i helgen. 20 kronor billigare, men jag var inte säker på färgen. Nu när den dök upp igen kändes det som om jag skulle ha den. Så nu har jag den.
 
Halsbandet var evighetslångt och kostade 10 kronor. Plast.
 
Lampan. Åh, lampan! Jag har inte riktigt koll på hur många lampor liknande denna jag har nu, men denna är helt klart bäst.
 
Väskan är mossgrön. Typ 25x25 cm. Jag blev störtförtjust i den. Tänk vad trevligt vi ska ha ihop!

Saker kreativa människor gör

 
Den 3 mars publicerades en intressant artikel på huffingtonpost.com. Artikeln finns i sin helhet här. Artikeln handlar om kreativitet och utgår från forskning som gjorts på området och där man har kommit fram till 18 saker som högkreativa människor gör som andra inte gör. För mig som är kreativ är det svårt att förstå att man inte är kreativ. Jag känner nog väldigt få människor som är icke-kreativa. Eller så är det för att kreativitet är "inne" och något som alla vill vara och som alla arbetsgivare efterfrågar, vilket skapar något som kanske liknar kreativitet hos alla. Jag vet inte. Hur som helst. Jag tänkte försöka översätta och återge de 18 sakerna som högkreativa människor gör. Om ni undrar ifall jag känner igen mig i dessa punkter så kan jag meddela att första gången jag läste artikeln kändes det som om någon hade tagit sig in i min hjärna.
 
Inledningvis finns en sammanfattning som kan översättas ungefär så här: Enligt neurovetenskapen är kreativiteten mer komplicerad än man tidigare uppfattat och kan inte delas upp i tanken om höger- och vänsterorienterad hjärna (höger=rationell och analytisk, vänster=kreativ och känslomässig). Kreativt tänkande innebär att en rad kognitiva processer, nervbanor och känslor är inblandade och bilden för hur kreativiteten fungerar är ännu inte helt klar. Psykologiskt sätt är det svårt att sätta fingret på kreativa personlighetstyper för att de är komplexa, paradoxala och tenderar att undvika vanor och rutiner.
Forskning pekar på att kreativitet innebär möten mellan en mängd egenskaper, beteenden och sociala influenser i en och samma person. Psykologen Scott Barry Kaufman menar att det till och med kan vara svårt för den kreativa att känna sig själv pga komplexiteten.
"...Imaginative people have messier minds." (Fantasifulla människor har stökigare sinne.)
 
 
De kursvia raderna är min reflektion.
 
1 De dagdrömmer
Dagdrömmeri kan hjälpa den kreativa processen och många vet av erfarenhet att de bästa idéerna är tagna som ur det blå när våra sinnen är "någon annanstans". En undersökning från 2012 visar att dagdrömmandet pågår under ett engagerat hjärntillstånd. Det kan leda till plötsliga insikter då dagdrömmandet relaterar till förmågan att minnas information som hjärnan mer eller mindre passivt har tagit in. Dagdrömmeri är förknippat med samma hjärnprocesser som kreativitet och fantasi.
     Jösses ja! Jag dagdrömmer en masse. Och nästan hela tiden svävar tankarna iväg. I morse fantiserade jag om att jag var i Paris och jag höll en lång och rolig konversation med en bagare på franska. Med mig hade jag så klart fantastiskt sällskap, en person jag tycker mycket om.
 
2 De observerar allt
Kreativa ser möjligheter överallt och tar hela tiden in information som sedan kan bli bränsle för kreativa uttryck.
     Det är inte underligt att jag har svårt att sova ibland. Min hjärna tar ständigt in intryck som måste bearbetas. Natten verkar vara ett bra tillfälle...
 
3 De arbetar den tid som passar individuellt
Många stora artister uppger att de är som mest produktiva, kreativa, fokuserade under en viss tid på dygnet. Det kan vara tidiga morgnar eller sena nätter. Högkreativa personer är medvetna om denna inbyggda kreativa klocka och anpassar ofta sin arbetsstruktur efter det.
     Jag är anställd och arbetar "vanliga" tider, men om min kreativitet hade fått bestämma skulle arbetstiden förmodligen vara mellan 20 och 02 på kvällen och natten. Då är jag som mest kreativ.
 
 
4 De avsätter tid för ensamhet
Artister och kreatörer ses ofta som en stereotyp för ensamvargar. Ensamhet kan vara nyckeln för att nå bäst arbetsresultat. Scott Barry Kaufman kopplar samman den valda ensamheten med dagdrömmeri - att en måste ha egentid för att kunna låta tankarna vandra fritt.
"Du måste komma i kontakt med din inre monolog för att kunna uttrycka den. Det är svårt att hitta sin inre kreativa röst om du inte kommer i kontakt med dig själv och reflekterar över vem du är."
     Jag älskar att vara ensam och har behov att vara det. Mina storasystrar tyckte jag var konstig när jag som barn stängde in mig på mitt rum för att få vara ifred med mina tankar.
 
5 De vänder negativt till positivt
Många av de mest ikoniska sångerna har skrivits ur stor smärta och sorg. Kreativa människor kan använda svårigheter som katalysator till något bra. Svårigheter och motgångar får dem att vilja se på saker ur ett nytt perspektiv, att vända motgången till något positivt.
Scott Barry Kaufman: "Den bild personen hade om världen eller en viss plats krossas, vilket får dem att ta sig ut i periferin för att se saker med ett nytt ljus och det är väldigt uppmuntrande för kreativieten."
     Min bästa målning, som också blev starten för mitt egna uttryck, kom till efter att jag hade drabbats av en stor sorg.
 
6 De söker nya erfarenheter
Kreativa människor älskar att utsätta sig för nya erfarenheter, känslor och sinnestillstånd. Den öppenheten är viktig för den kreativa produktionen.
Scott Barry Kaufman: "Öppenheten för erfarenheter är genomgående centralinstrumentet för den kreativa prestationen. Det öppna sinnet innehåller flera aspekter som alla är relaterade till varandra; intellektuell nyfikenhet, spänningssökande, öppenhet för känslor, öppenhet för fantasi. Tillsammans utgör de en enhet för kognitiv och beteendemässig utforskning av världen. Den yttre så väl som den inre."
     Det här är så mycket jag. Just det här att utsätta sig för nya saker. Det kan vara skrämmande, men samtidigt kickar det igång massa positiva saker i mig. 
 
 
7 De misslyckar sig fram
Framgångsrika kreatörer lär sig att inte ta misslyckanden personligt. I en kreativ process är misslyckandet mer eller mindre ett måste för att utvecklas. Steven Kotler har skrivit en artikel om det kreativeta geniet Einsteins: "Kreativa misslyckas och de riktigt bra misslyckas ofta."
     Över lag är jag nog bra på att inte ta saker personligt när det gäller arbeten jag gör. Jag kan ställa mig saklig till kritik. Jag tror knappt jag ser misslyckanden som misslyckanden utan som något som driver mig framåt. En chans att börja om och göra bättre.
 
8 De ställer de stora frågorna
Kreativa människor är omättligt nyfikna. De lever livet undersökande och upprätthåller nyfikenheten genom hela livet. De ser på omvärlden och vill veta hur och varför saker är som de är.
     Nyfiken är ju i princip mitt andra ord efter kreativ när jag ska beskriva mig själv. Må jag aldrig förlora upptäckarlusten!
 
9 De är människoobservatörer
Högkreativa människor är observanta av naturen. De älskar att iaktta andra människor och kan generera några av sina bästa idéer ur detta beteende.
     Att sitta ensam på centralstationen eller ett fik och studera människor, sociala mönster. Det är fascinerande och tyvärr något jag gör för sällan. Det går dock lika bra att observera på jobbet eller på vagnen eller vilket sällskap en än befinner sig i.
 
10 De tar risker
I det kreativa arbetet ingår risktagande och många kreativa typer blomstrar när de tar risker i sitt liv.
     Kreativa typer blomstrar när de tar risker i sitt liv. Ja, det är väl där jag har befunnit mig den senaste tiden.
 
 
11 De ser hela livet som en möjlighet att uttrycka sig
Nietzsche trodde att ens liv och världen skulle ses som ett konstverk. Kreativa typer är mer benägna än andra att se världen på detta sätt.
Scott Barry Kaufman: "Kreativativitet är inget annat än ett individuellt uttryck för dina behov och önskemål och ditt unikum."
     Jag uttrycker mig i ord, musik, måleri, foto, bakning, matlagning, konversationer...här är jag!!
 
12 De följer sin passion
Kreativa människor tenderar att motivera sig själva. Det vill säga att de handlar utifrån en inre önskan snarare än en önskan som ger extern belöning eller erkännande. Forskning visar att bara tanken på dessa inneboende skäl i sig ökar kreativiteten och viljan att genomföra en viss aktivitet.
     Jag skulle säga att det är både ock. Både den inre drivkraften och den yttre bekräftelsen, men det är sant. Jag målar främst för mitt eget välbehag och behov.
 
13 De har utifrån-perspektiv
Scott Barry Kaufman hävdar att ett syfte med att dagdrömma är att hjälpa oss att komma ur våra egna begränsade perspektiv och utforska andra sätt att tänka, vilket kan vara en viktig tillgång för den kreativa processen. Med hjälp av fantasin kan man föreställa sig sin egen framtid, men även vad andra tänker - alltså att sätta sig in i någon annas perspektiv.
     Jag kan bli trött på mig själv för att jag i mitt huvud alltid försöker tänka ut vad en annan människa tänker och känner. I samtal med andra kan det vara bra då som en form av empati, men inte när jag gör det för mig själv. Vem kan läsa andras tankar?
 
 
14 De tappar uppfattning om tid
Att vara inne i ett flow är ett mentalt tillstånd då en person överskrider sin medvetna tanke och når en förhöjd koncentration, men också ett lugn. I detta tillstånd är en praktiskt taget immun mot andra interna och externa påtryckningar så som tid. För att få flow måste man känna engagemang för sin uppgift.
     Haha! Jag tappar tiden och glömmer att äta. Jag blir väldigt mycket som Alfons "Ska bara...".
 
15 De omger sig med skönhet
Kreativa tenderar att ha god smak och som ett resultat av det tycker de om att omge sig med skönhet.
     Jag vill inte förhäva mig och säga att jag har bra smak (jo), men jag tycker att mina möbler och prylar är vackra. Det är därför jag köpt den.
 
16 De kopplar ihop saker
Om det finns en sak som skiljer mycket kreativa människor från andra är det förmågan att se möjligheter där andra inte gör det, förmågan att koppla samman olika saker som andra inte ser har ett samband.
Steve Jobs: " Creativity is just connecting things. When you ask creative people how they did something, they feel a little guilty because they didn't really do it, they just saw something. It seemed obvious to them after a while. That's because they were able to connect experiences they've had an synthesize new things."
     Ordet intuition nämns inte här, men jag tänker att det till viss del handlar om det. För mig är inte intuition något magiskt sinne utan förmågan att lägga ihop olika information till en hel bild som ger svar på frågor. Och ja, jag ser möjligheter i det mesta.
 
17 De bryter mönster
Kreatörer gillar att bryta mönster, uppleva nya saker och undviker allt som gör livet enformigt eller vardagligt. Enligt Scott Barry Kaufman har kreativa mer mångfald av erfarenheter.
     Om allt rullar på i samma spår för länge får jag panik. Minns en vår när jag var på Värnamo Nyheter. Allt hade gått på rutin ganska länge på jobbet och jag bara väntade på något som skulle förändra sig. Inget hände. Förutom att jag blev sjuk och låg hemma med feber. Då fick jag ett ryck och möblerade om hela min lägenhet. Fortfarande med feber... Den förändringen funkade och efter det kände jag mig lugn igen.
 
 
18 De avsätter tid för mindfulness
Kreativa typer förstår värdet av ett tydligt och fokuserat sinne, eftersom deras arbete är beroende av det. Forskning visar att mindfulness kan öka hjärnkapaciteten och främja kreativt tänkande.
     Jag gillar inte ordet mindfulness. Känns lite humbug så där, men jag greppar innebörden. Nuet. Jag är nog aldrig så mycket i nuet som när jag målar eller utöver någon annan kreativ aktivitet. Det är nästan som heligt.
 
Ja! Detta var ett riktigt mastodontinlägg och det kanske inte är alla som läser hela vägen hit. Dessa punkter var inget nytt för mig. Jag känner mig själv väl, men det är skönt att ibland få vetenskaplig bekräftelse på hur en fungerar som kreativ person. Kände du också igen dig?
 
OBS! Bilderna har inget högre syfte än att ge ögat annat än text att vila på.
 
 

Vila och njuta lyckan

 
I fredags eftermiddag packade jag in mig och mina tavlor i en lånad bil och körde mot Värnamo för en helg med goda vänner. Helgen inkluderade visning av mina målningar. Fredagen bjöd på riktigt ruskväder och jag körde i ösregn och mörker. Sämsta tänkbara körvädret.
 
 
Desto skönare att vakna upp på lördagen till det här vädret och på den här härliga gården. Nu har jag varit där så många gånger att det börjar kännas som hemma. Nästa gång jag ska dit vaknas det bröllop!!
 
 
Eftersom jag var i Värnamo var jag helt enkelt bara tvungen att åka till Erikshjälpen. Tyvärr träffade jag ingen jag kände varken bland kunderna eller bland personalen. Däremot sprang jag på en hejans massa trevliga lampor som jag hade kunnat köpa allihop, men jag lät bli denna trearmade skönheten.
 
 
Jag lät även bli den här parlampan i glas, mässing och teak.
 
 
Den här däremot kunde jag inte låta bli. Ni ser ju! Vilken skönhet! Nu ska min 20-talsreplika från 70-talet bytas ut mot en lampa som passar bättre till min övriga inredning. Jag är lite kär i den! 200 kronor gick den på. Det är ett bra pris. Jag köpte även en klänning som var väldigt fin. Jag har inte provat den än och har därmed heller ingen bild på den, men det kanske jag återkommer med.
 
 
Eftersom vi inte ville slå hål hur som helst i väggarna så nyttjade jag istället hyllor och skänkar och kamminer att ställa och hänga mina målningar på.
 
 
Storslaget! Min egen favoritmålning på pampigaste platsen. Detta är tavlan jag aldrig någonsin kommer att sälja.
 
 
Att tillbringa en hel helg med dessa. Glädje! Bakom dem syns några av mina målningar.
 
 
Jag tog två bilder när jag tyckte att det var mycket folk för att kolla på kläder och konst. Det här är inget hur det såg ut en stund senare. Det var så trångt att det knappt gick att ta sig fram.
 
Jag hade låga förväntningar gällande eventuell försäljning av mina tavlor. Jag visste att de allra flesta kom för klädernas skull, men jag sålde fyra tavlor och har fått en reservation. Det känns väldigt roligt! Två av mina före detta kollegor kom dit. B hann jag inte prata så hemskt länge med, men P stannade nog en timma och vi hann fika och prata igenom det senaste. Jag är väldigt glad att just dessa två kom. Det betydde mycket för mig.
 
I övrigt var den största behållningen att bara få vara i denna fantastiska miljö med min vän och hennes familj. Stort tack till E som bjöd in mig och som ordnade hela den här tillställningen!
 
 
Jag kom iväg tidigare än jag trodde från Värnamo och svängde in hos mina föräldrar i Ulricehamn. Där befann sig även mina systersöner så jag hann krama på dem också. Efter lunch och prat om framtidsplaner drog jag vidare. Hem och packa ur bilen och iväg till Kungälv för att lämna den åter. Tack J för lånet!
 
 
Jag tog bussen tillbaka till Göteborg och fick en halvtimma över innan jag skulle åka vidare. Jag insåg att jag hunnit bli hungrig igen så det blev sushimiddag.
 
 
När jag hoppade av vid Redbergsplatsen var det så här vackert! En ser inte det på bilden, men i verkligheten syntes Hisingen och en av kranarna. Det gjorde mig glad.
 
 
Målet för kvällen var en piano- och orgelkonsert i St Pauli kyrka. Jag har svårt att sätta ord på det, men det var överväldigande. Med orgeln bakom ryggen, uppe på läktaren, och flygeln framför fylldes hela kyrkorummet av denna stora och mäktiga musik som musikerna levererade. Snacka om att översköljas av musiken! Jag tänkte när jag satt där: Tänk om man kunde fotografera musiken för att kunna förmedla den vidare. Ni får ta mig på orden istället. Konserten pågick en timma, men jag hade nog kunnat sitta där hela natten och lyssna. Fantastiskt! Tack!
 
 
I väntan på vagnen hem kom en man och började prata med mig. Han berättade att han just varit på en otrolig konsert och vi konstaterade att vi hade varit på samma. Vi delade våra tankar och känslor. Det var roligt. Båda så uppfyllda av musiken.
 
Angående bilden. Jag tyckte det var roligt att någon gjort ett hål i busskurens glas för att låsa fast det med ett hänglås. Detaljerna.
 
Jag var otroligt trött när jag kom och sov elva timmar i natt och gick inte upp förrän efter 14. Idag gör jag ingenting. Ikväll är det kör. Det får räcka. Vilken lyx! Att bara kunna vila och njuta av lyckan som rusar omkring i kroppen.
 
 

Utställning Hindsekinds Gård, Värnamo

I morgon visar jag mina målningar i samband med en klädvisning i Värnamo, Småland. Det är 2,5 år sedan jag senast visade mina tavlor så jag har längtat efter det här tillfället. För någorlunda nytillkomna bloggläsare kan jag berätta att jag bodde i Värnamo 3,5 år och arbetade där i nästan 5 år totalt, som journalist på Värnamo Nyheter. Så det blir ett kärt återseende!
 
Nedan följer de tavlor jag kommer att visa och eventuellt sälja. Jag vill bara påpeka att tavlor ska ses live. Det är väldigt svårt att ta bra bilder av dem och mina bilder här är rent kassa. Jag får inte till ett bra ljus i min lägenhet och vissa tavlor går inte att använda blixt på. Ni får hålla till godo med det som bjuds! Titel, storlek samt pris visas under varje målning.
 
 
Sedd - 30x30 - 400 kronor
 
 
Glimt - 20x20 - 300 kronor
 
 
Skugga - 40x50 - Privat
 
 
Värme - 50x50 - 1 100 kronor
 
 
Spricka - 50x50 - 1 100 kronor
 
 
Effekt - 50x50 - 1 100 kronor
 
 
Sträcka sig - 40x50 - 900 kronor
 
 
Spira - 20x60 - 500 kronor
 
 
Skir - 50x70 - 1 200 kronor
 
 
Yta - 60x60 - 1 200 kronor
 
 
Bostadsmarknad - 30x100 - Reserverad
 
 
Sorgen - 60x88 - Privat
 
 

Borttappad och återfunnen

 
Omständigheter kan verkligen påverka en människa. Göra henne till någon annan än den hon sannerligen är. Det behöver inte krävas en extrem situation. Det kan exempelvis räcka med ständig föränderlighet som skapar osäkerhet för en person som behöver stabilitet och trygghet. Inför sådant är det lätt att förlora sig, tappa sina tongivande sidor, bli matt.
 
Det är inte alltid enkelt att se förändringen när man är mitt i den. För egen del märker jag den nu när jag är omgärdad av så otroligt positiva känslor och händelser. Jag vill inte lägga skuld på den situation jag omgivit mig med. Det handlar lika myket om att jag har varit på fel plats. De två senaste åren har fått mig att dra in vissa sidor och egenskaper. Jag tänker att det är ungefär som när en kropp blir ordentligt nedkyld. Cirkulationen avtar i armar och ben och koncentreras till hjärna och bål. Livsuppehållande funktioner.
 
 
Jag märker det nu när mina pausade funktioner återvänder. Jag bubblar. Jag är energisk. Jag känner mig vrålstark och är säker på mig själv. Jag längtar efter utmaningar istället för att backa för dem. Jag säger rakt och tydligt vad jag vill istället för att tyst acceptera. Jag skjuter iväg som tulpaner när de kommer i vatten. Som om det inte fanns någon bortre hejd.
 
En vän sa till mig i vintras att jag såg allting negativt. Allting. Att det omöjligt kunde vara så illa. Det fick mig att fundera. Framför allt vad omständigheterna hade gjort mig till. Negativ? Jag? Jag som brukar vara så glad och sprudlande. Jag insåg att vännen hade rätt och det kändes som sorg. Jag saknade mig. Jag saknade de sidor som karaktäriserar min person. Den jag vill vara och känner mig som.
 
Att få den tiden för mig själv som jag har nu är viktig. Något som få kan unna sig. Två månader ledigt. Jag har haft svårt att sova för att tankarna har malt så mycket. Bland annat på grund av anställningsprocessen, men det ligger mycket annat i det också. Vissa nätter har jag bara sovit fyra-fem timmar.
 
 
Jag promenerar mycket, har träningsvärk för att jag kör styrka också, umgås med människor jag tycker om, målar och äter när jag blir hungrig eller när jag kommer på att jag borde äta. Vissa dagar har jag inte kontakt med en enda människa. Andra dagar hänger jag på sociala medier eller i telefon hela tiden. Det har blivit många lata morgnar med frukost vid lunchtid. Och musik. Jag badar i musik. Återupptäcker. Nyupptäcker. Andas.
 
Jag börjar hitta mig. Jag ska göra vad jag kan för att inte tappa bort mig igen.
 
 

Att nå sina drömmar

 
I nedre botten av det gula tegelhuset kommer jag att sitta måndag till fredag varje vecka från och med 31 mars.
 
 
Jag har fått ett nytt jobb nämligen! Som kommunikatör på Stadsmissionen. Det är en drömtjänst för mig. Låt mig bjuda på en bakåtblick.
 
När jag var omkring 20 år sökte jag jobb. Bland alla andra fanns ett som stack ut. Habiliteringsassistent på Stadsmissionen. Jag förstod att det vore meningslöst för mig att söka en sådan tjänst, men blev väldigt nyfiken och läste ändå på om organisationen. Jag tänkte att där skulle jag vilja jobba, men jag insåg att jag skulle inte få det utan att ha ett yrke att komma med. Jag släppte det.
 
Då och då under årens lopp har tanken på Stadsmissionen återvänt och jag minns när jag upptäckte deras tidning och insåg att det var en kommunikatör och inte journalist som gjorde den... Förra våren och särskilt under sommaren funderade jag ganska mycket på min jobbsituation. Jag var inte helt nöjd. Jag var inte där jag ville vara. På ett bröllop pratade jag med en bekant och sa att jag skulle vilja jobba i en verksamhet där pengar inte var den främsta drivkraften. Snarare medlet för att nå målet. Gärna en verksamhet som arbetade med människors väl.
 
Jag sökte två jobb under hösten som lutade åt det hållet, men inte helt klockrena nu sett med facit i hand. Jag blev inte ens kallad på intervju. Som ni redan vet sa jag upp mig i julas. Jag kom till en punkt där det inte fungerade för mig längre. Det var många olika saker som spelade in när jag tog beslutet och jag kände tydligt att jag gjorde rätt, trots att jag inte hade något jobb som väntade.
 
Två veckor senare slogs jag av en tanke. Det var som en blixt från en klarblå himmel. Jag skrev kort om den tanken här. Dock skrev jag inte ut hela tanken då. Vissa saker måste man hålla inom en mindre krets av människor. Tanken som for genom min skalle var denna: Det kanske är nu som jag ska in på Stadsmissionen eller någon liknande verksamhet!
 
Dagen därpå berättade jag om denna tanke för en vän och hennes reaktion: Men! Stadsmissionen söker ju en kommunikatör nu!
 
Det var som om mitt hjärta stannade och hakan föll i golvet. Jag trodde vännen skämtade med mig. Hur kunde det vara möjligt? Senare samma dag hörde en annan vän av sig och tipsade om samma tjänst. Ja, ja, ja! Jag ska söka!
 
Efter att jag skickat min ansökan gick det nästan fyra veckor utan att jag hörde något så jag hade i princip gett upp, men så fick jag ett telefonsamtal och sedan var processen igång. Ju mer jag fick veta om tjänsten desto mer ville jag ha den. Man kan aldrig veta något om framtiden, men jag kände oerhört starkt hela tiden att detta var min tjänst. Varför skulle den annars komma ut just efter att jag sagt upp mig? Varför?
 
Igår kväll ringde min nya chef och erbjöd mig tjänsten. Jag tjoade av lycka och tackade ja på stående fot. Idag träffades vi och skrev kontrakt. Jag fick precis den lön jag ville ha och jag får börja det datumet jag i förväg hade tänkt mig. Under de två timmarna jag var där idag hann jag träffa flera av mina nya kollegor och jag känner mig superpepp på att börja arbeta i den här organisationen. Jag är stolt över att få bli en del av Stadsmissionens arbete.
 
 
Jag känner mig ganska förundrad. Trots att mitt liv ofta ter sig på just det här sättet. Som om banan är snitslad fram mot målet. För att jag så tydligt själv vet vart jag vill. Man kan faktiskt nå sina drömmer. Även de drömmar man inte styr över själv. Man kan få sitt drömjobb. Det gäller att våga drömma, att ta stora förändrande beslut. Och att ibland våga tala om drömmarna så att andra kan hjälpa en på vägen när det behövs.
 
Jag vill passa på att skicka ett tack till alla som följt mig på den här resan. Som peppat mig från det att jag sagt upp mig till nu när jag är i hamn med en ny tjänst. Jag känner mig upprymd av glädjen från er. Det är som att fylla år fast ännu bättre! Jag hoppas att jag får ge tillbaka av den värmen till er! Tack!

Min frisyr är politik

 
Med anledningen av den här krönikan kände jag att jag ville dela mina tankar kring det här med hår. Långt hår. Kort hår. Att vara kvinna och hela tiden få höra vad andra anser om ens hår och vad det skapar för signaler. Jag har haft alla varianter. Långt, kort, ljust, mörkt, spikrakt (innan puberteten), lockigt (efter puberteten)... Bilderna ovan är från när jag senast hade långt. Min egen färg och mina egna lockar.
 
 
Redan som barn hade jag varierande längd på mitt hår. Jag fick höra att jag hade änglahår. Så ljust och fint! Jag gillade inte att höra det. 
 
 
När jag gick i sexan hade jag riktigt långt hår, men klippte av det till den här frisyren. Kort, rakad nacke med en sned page och lugg. Det var många som uttryckte ledsamhet över att jag hade klippt av mitt långa hår.
 
 
Under hela min tonårstid hade jag mer eller mindre kort hår. Det kunde bli en kort page ibland när jag hade sparat lite, men efter ett tag åkte det av igen. Jag har alltid identifierat mig som någon med kort hår. Att ha långt har varit undantaget. Som kvinna förväntas det vara tvärtom. Den korta frisyren är en tillfällig sinnesförvirring som man genast ska ångra för att låta håret växa ut igen.
 
 
Så här ser jag ut idag. 6 mm snagg runt om och en hög bakåtblåst lugg. Jag får ofta komplimanger för mitt korta hår. Framför allt av kvinnor. Män? Inte så ofta. När jag berättar att jag haft långt hår och visar en gammal bild tycker män oftast att jag ska ha den frisyren istället. När jag är på krogen händer det att män kommer fram, tittar på min långa kropp och mitt korta hår och frågor om jag är lesbisk.
 
Det är jag inte, men det är tydligen vad mitt utseende signalerar. Är inte det underligt? Att ha kort hår är i den här patriarkala världen ett politiskt ställningstagande. Att ställa sig utanför normen. Trots att det aldrig var min avsikt.
 
I och med krönikan jag länkade till ovan uppstod en diskussion på twitter. Här följer några citat från olika personer:
"sedan jag klippte av håret har obehagliga blickar från män i princip försvunnit. känner mig friare från den manliga blicken"
"Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag använt långt blont hår för att kamouflera min ganska "manliga" personlighet."
"Jag rakade av mig håret som 16-åring. Många tyckte synd på det långa håret som försvann, men jag fick bättre bemötande! Togs mer på allvar, blev nog sedd som kort men tuff ist för kort, söt och blyg. Och ingen patriarkal bekräftelse alls!"
 
Jag har kort hår för att jag trivs med det. Jag känner mig mycket snyggare i kort hår. Plus att mitt hår är väldigt tjockt och svårbemästrat. Även om jag nu fönar mitt hår varje dag tog det mig oerhört mycket längre tid att fixa när det var långt. Tänk på vintern. Jag var tvungen att planera mitt duschade minutiöst. Skulle det hinna torka? På sommaren var det som att bära en ullmössa.
 
Fördelarna. Ja, det finns sådana. Jag upplever att jag ofta möts som en jämlike av män och att jag tas på allvar i yrkeslivet. Jag är en person som man lyssnar på och jag blir respekterad. Det är sällan jag utsätts för sexuella trakasserier från okända män på krogen. Jag tror inte det enbart beror på håret, men håret i kombination med min personlighet. Som om håret betonar mina "maskulina" sidor.
 
Jag har ingen vettig slutsats att komma till mer än detta: Jag önskar så oerthört mycket att vi skulle få vara som vi vill vara utan att bli bedömda och dömda, att vi alla skulle vara likar i den mening att vi har samma värde. Även om bemötandet från män är en fördel för min egen skull gör det mig bedrövad. Alla borde bemötas som likar och med samma respekt oavsett kön, läggning, ursprung, social status, religion, frisyr och så vidare.

Kusinträff i miniformat

 
Idag har jag haft besök av min kusin och hennes lilla skrutt.
 
 
På samma gång var även min bror och ytterligare en kusin här. Kusinerna är dessutom systrar.
 
 
När maten var avklarad hängde vi alla på golvet. Det är ett rätt gött läge. Alla på samma nivå som ökar möjligheten till spontangos.
 
 
Den här rackarn var också med, så klart!
 
Således en riktigt bra söndag, trots en enorm trötthet. Gårdagen tillbringade jag med en vän och dennes vänner. Vi startade redan vid 14 för att en timme senare gå på ett praktiskt undervisningspass om skratt. Som terapi. Det var...annorlunda. En kvinna som hållt på med detta i 25 år berättade om alla positiva effekter som kommer med att man skrattar. Minskad stress, spänningar som släpper, man blir smartare med mera.
 
 
Efter den inledande teorin fick vi göra en massa skrattövningar. Det började lite trevande, men sen skrattade vi rätt bra allihop. Fast jag måste säga att det kändes till viss del märkligt att bara skratta, men fake it till you make it, sa instruktören. Sen om just detta kommer innebära mer skratt i min tillvaro är jag tveksam till. Å andra sidan har jag mycket skratt i livet redan som det är. Jag älskar ju att skratta!
 
När terapipasset var över gick vi hem till värden, lagade mat och bara hade det gött resten av kvällen. Bra helg!
 
 

Fredagshäng

 
I fredags hämtade jag de här två från förskolan. Att det pissregnade hejdade dem inte från att vilja leka sig hela vägen hem. Helt ok för moster också.
 
 
Det var idel glada miner från dem och massa busiga upptåg. Lilla fröken ställde sig bland annat och slickade på ett fönster. På insidan satt en kvinna och två män framför sina datorer. De fick sig ett riktigt gott skratt. Så även vi.
 
 
Den uppmuntran satte fart på kreativiteten. Sen skulle varje stolpe kramas och slickas och varje människa innanför ett fönster få sig en vink. Det tog en bra stund att komma hem. En promenad som kanske skulle tagit en kvart tog snarare 45 minuter.
 
 
Väl hemma skulle jag fixa middag och tjejerna plockade fram ritgrejerna.
 
 
Efter maten kom en godisskål fram. Att ta en godis och att ta en näve godis är ungefär samma sak för vissa.
 
 
När lillasyster sedan skulle nattas fick jag och Skruttan en stund för oss själva. Vi kröp ihop i soffan, lekte med varsin mobil och snackade lite. När så det var läggdags även för henne fick jag och min syster tid att prata. Det blev ganska mycket jobbprat då vi båda står inför nya utmaningar på olika sätt. Bra eftermiddag. Bra kväll.

RSS 2.0