Jag har fått ett nytt jobb nämligen! Som kommunikatör på Stadsmissionen. Det är en drömtjänst för mig. Låt mig bjuda på en bakåtblick.

 

När jag var omkring 20 år sökte jag jobb. Bland alla andra fanns ett som stack ut. Habiliteringsassistent på Stadsmissionen. Jag förstod att det vore meningslöst för mig att söka en sådan tjänst, men blev väldigt nyfiken och läste ändå på om organisationen. Jag tänkte att där skulle jag vilja jobba, men jag insåg att jag skulle inte få det utan att ha ett yrke att komma med. Jag släppte det.

 

Då och då under årens lopp har tanken på Stadsmissionen återvänt och jag minns när jag upptäckte deras tidning och insåg att det var en kommunikatör och inte journalist som gjorde den... Förra våren och särskilt under sommaren funderade jag ganska mycket på min jobbsituation. Jag var inte helt nöjd. Jag var inte där jag ville vara. På ett bröllop pratade jag med en bekant och sa att jag skulle vilja jobba i en verksamhet där pengar inte var den främsta drivkraften. Snarare medlet för att nå målet. Gärna en verksamhet som arbetade med människors väl.

 

Jag sökte två jobb under hösten som lutade åt det hållet, men inte helt klockrena nu sett med facit i hand. Jag blev inte ens kallad på intervju. Som ni redan vet sa jag upp mig i julas. Jag kom till en punkt där det inte fungerade för mig längre. Det var många olika saker som spelade in när jag tog beslutet och jag kände tydligt att jag gjorde rätt, trots att jag inte hade något jobb som väntade.

 

Två veckor senare slogs jag av en tanke. Det var som en blixt från en klarblå himmel. Jag skrev kort om den tanken här. Dock skrev jag inte ut hela tanken då. Vissa saker måste man hålla inom en mindre krets av människor. Tanken som for genom min skalle var denna: Det kanske är nu som jag ska in på Stadsmissionen eller någon liknande verksamhet!

 

Dagen därpå berättade jag om denna tanke för en vän och hennes reaktion: Men! Stadsmissionen söker ju en kommunikatör nu!

 

Det var som om mitt hjärta stannade och hakan föll i golvet. Jag trodde vännen skämtade med mig. Hur kunde det vara möjligt? Senare samma dag hörde en annan vän av sig och tipsade om samma tjänst. Ja, ja, ja! Jag ska söka!

 

Efter att jag skickat min ansökan gick det nästan fyra veckor utan att jag hörde något så jag hade i princip gett upp, men så fick jag ett telefonsamtal och sedan var processen igång. Ju mer jag fick veta om tjänsten desto mer ville jag ha den. Man kan aldrig veta något om framtiden, men jag kände oerhört starkt hela tiden att detta var min tjänst. Varför skulle den annars komma ut just efter att jag sagt upp mig? Varför?

 

Igår kväll ringde min nya chef och erbjöd mig tjänsten. Jag tjoade av lycka och tackade ja på stående fot. Idag träffades vi och skrev kontrakt. Jag fick precis den lön jag ville ha och jag får börja det datumet jag i förväg hade tänkt mig. Under de två timmarna jag var där idag hann jag träffa flera av mina nya kollegor och jag känner mig superpepp på att börja arbeta i den här organisationen. Jag är stolt över att få bli en del av Stadsmissionens arbete.

 

Jag känner mig ganska förundrad. Trots att mitt liv ofta ter sig på just det här sättet. Som om banan är snitslad fram mot målet. För att jag så tydligt själv vet vart jag vill. Man kan faktiskt nå sina drömmer. Även de drömmar man inte styr över själv. Man kan få sitt drömjobb. Det gäller att våga drömma, att ta stora förändrande beslut. Och att ibland våga tala om drömmarna så att andra kan hjälpa en på vägen när det behövs.

 

Jag vill passa på att skicka ett tack till alla som följt mig på den här resan. Som peppat mig från det att jag sagt upp mig till nu när jag är i hamn med en ny tjänst. Jag känner mig upprymd av glädjen från er. Det är som att fylla år fast ännu bättre! Jag hoppas att jag får ge tillbaka av den värmen till er! Tack!