Jag känner mig skev idag. Är hemma från jobbet. Efter att jag sjukanmält mig i morse somnade jag om och sov till elva. Tolv timmars sömn totalt. Har legat under filten på soffan hela dagen och gjort inget. Förvirring i systemet. Den vita krokiga hägern är en lustig filur. Jag känner samhörighet idag.

Idag blev jag plötsligt 815 kronor rikare. I min nuvarande ekonomiska situation är det riktigt mycket pengar. Till exempel är det två veckors mat, tio luncher ute eller två tur & retur Göteborg.

I somras köpte jag nya glasögon. Till att börja med hade jag tänkt att betala dem kontant, men när jag fick erbjudande om räntefri delbetalning på ett halvår nappade jag. Varje månad har jag alltså fått en faktura och fick en den här månaden också. Först läste jag som att jag var färdigbetalad, men vid noggrannare läsning skulle jag nog betala en sista gång.

När jag nu satte mig med mina räkningar blev jag osäker och loggade in på kontot och där står det tydligt och klart: saldo 0 kronor. Jag hade räknat med att betala 815 kronor även denna månad, men slipper. Ibland krävs det inte så mycket för att göra mig glad!

Jag hittade några teckningar. Minns jag hade en period där jag teckande mycket växter. Varje gång jag hittar nya skisser i min bildsamling blir jag sugen på att komma igång. För någon vecka sedan gjorde jag ett försök. Det är svårt när man inser att man inte är lika bra som man har varit. Blä. Snacka om att tappa lusten och kreativiteten bara där...

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta av lycka. Två klänningar, var och en fantastisk på sitt eget vis. Den röda med mängder av tyg, lätt, luftig och transparent med en enkel knäppning över ena axeln upp mot halsen. Den blå med flera snygga detaljer, mer figurnära och väldigt feminin. Klänningarna blev mina för 110 kronor tillsammans. Erikshjälpen, så klart.

I lördags slog jag till på den finaste teakhyllan jag hittills sett. Och jag har sett en hel del. Jag vet inte hur många hyllor jag synat och sen lämnat för att det har varit något som inte stämt, men hela tiden har jag velat ha teakbokhyllor. Helst har jag velat hitta två i par så jag kan hiva ut mina Billyhyllor i arbetsrummet.

När jag köpte den här visste jag inte ens var i mitt hem jag skulle placera den, men den var så fin att jag inte kunde lämna den. Idag kom leverensen. Två goa gubbar bar upp och in den till mig.



Alltså kolla vilket hantverk! Elegant, rent och praktiskt på en och samma gång. För mig slår 50- och 60-talsdesignen allt. Detaljerna är viktiga, men sällan är de utan funktion.



Snygga pluggar som håller hyllorna uppe. Under lådorna finns dessa urgröpta skåror som inte syns, men som underlättar vid öppnandet av lådorna med lutande frontar. Med denna design behövs inga handtag eller knoppar. Allt för att slimma formen.

Nu har hyllan hamnat bredvid tv:n. Enda stället som funkar om jag inte flyttar min stringhylla och det pallar jag inte. Dessvärre får jag istället flytta om mina tavlor som jag nyligen hängt upp, men det kanske blir bättre.

När jag fyllde år förra veckan fick jag ju ett presentkort på Erikshjälpen av mina kollegor. Eftersom det var en hyfsat rejäl summa ville jag köpa en sak för hela summan för att sen komma ihåg att denna fick jag av mina kollegor. Saken var bara den att jag inte hade något behov av stora saker. Trodde jag! Så tack kära kollegor för den här fantastiska hyllan!

Självklart är det P3:s förtjänst att jag fått nys om den här snubben. Förutom att hans låtar spelas i radio så uppträdde han också på P3 Guld. Inför galan kollade jag upp honom och upptäckte att han var den där artisten som jag inte fått grepp om genom radion, men vars låt jag gillade. För mig är det här musik som växer för varje lyssning och jag har stora förhoppningar på hans album som kommer i dagarna. Jag hade fått för mig att det var idag, men jag hittar inga recensioner. Än mindre har vi fått plattan för recension till tidningen. Lyssna och njut!

Jag satt med datorn i knät och läste matrecensioner från diverse lyxkrogar i Göteborg. Det är verkligen en terminologi som på många sätt för mig är okänd. Trots det måste jag säga att det vattnas i munnen på mig och jag önskar att jag tyckte om att äta kött och jag önskar att jag kunde äta allt. Bort alla matallergier. Men när man läser saker som "lövtunna skivor stekt komage" så tappar jag liksom den önskan igen.

Nå väl. Från lyxkrog till mitt söndagssega kök. Jag blev sjukt sugen på amerikanska pannkakor.



Recept:

5 dl vetemjöl
4 tsk bakpulver
1 tsk salt
2 msk strösocker
4 msk smält smör
5 dl mjölk
2 ägg

Blanda de torra ingrediensera först och vispa sen ihop med resten. Klicka i smör i stekpannan och klicka ut smeten. Jag använde ett decilitermått för att få pannkakorna i ungefär samma storlek. Ät direkt med lönnsirap, socker eller grädde och sylt. Detta är ju inte den mest näringsrika och GI-aktiga "maten" men tusan vad gott det är!



Pannkakorna ska vara lite tjocka och bakpulvret gör att det håller en viss höjd. Stek inte på för hög värme, eftersom det tar en stund för dem att bakas. Vänd när det börjar bubbla i dem.

De två fantastiska plaggen ovan inköptes på loppisen i Gnosjö igår. 25 respektive 30 kronor. Blusarna hängde bland diverse färglösa kläder och skrek på mig. Jag behövde bara titta på dem för att veta att de passade, men jag provade ändå. Den blå med streck har en fin glans och fick bli gårkällens festplagg. Jag kände mig urtjusig med den, svart kjol, ankelboots, stora silverringar i öronen och hög tofs på sidan av huvudet. Allt för att hylla 80-talet jag föddes i.

Jag hade bokat bord på Harrys för att fira födelsedagen med kollegorna. Det blev en riktigt härlig kväll. Tyvärr blev det bortfall på två personer, men en person dök överraskande upp till min stora glädje! Vi hade, enligt mitt önskemål vid bokningen, fått bord avsides i lokalen så där kunde man utan problem sitta och snacka trots att trubadurer och dansgolv och dunkamusik anföll från alla håll.

Jag kom i säng kvart över tre och tänkte att jag nog skulle sova en bra bit in på förmiddagen, men vaknade tio över åtta redan och kunde inte sova mer. Flera gånger i natt har jag vaknat när klockan i vardagsrummet slagit. Det var förväntat. Tids nog kommer jag inte att höra den. Den slår ett slag vid halv timma och ska så vitt jag förstår slå så många slag som heltimman är, men det är lite si och så med den saken. Den verkar själv välja antal slag. Kanske går att justera på något sätt...

Scarfen nedan såg jag redan för ett par veckor sedan på Erikshjälpen, men köpte den inte då. Dock slog jag till på den igår när den ändå hängde kvar. Den är så där härligt skarp i sina färger. 20 kronor.

Se vilken fin låda jag fick i födelsedagspresent av vännen S! Jag vet ännu inte vad jag ska ha i den, men jag vill ha den framme, synligt någonstans. Ska nog komma på något finurligt att lägga i.

Första gången jag såg den här klockan på loppisen i Gnosjö tror jag att den kostade 600 kronor. Jag blev enormt förtjust, men tyckte att den var alldeles för dyr för min plånbok. Det var med sorg i hjärtat som jag lämnade den.

Efter den sedvanliga turen på Erikshjälpen åkte jag och vännen S till Gnosjö och jag hade gått i hela butiken och kände mig klar att åka. En odefinierad tanke fick mig att gå in i rummet med klockor och teknikprylar. Klockan fanns kvar! Det satt inte mindre än fyra prislappar på varandra. Den hade blivit sänkt i omgångar och jag köpte den för 175 kronor.

Jag älskar ljudet av tiden. När jag var runt tio-elva år började min fascination för klockor. Jag fick nys om att man kunde köpa urverk för 20-30 kronor och jag åkte till en butik i Göteborg och köpte på mig ett lass urverk och olika visare. Kreativiteten flödade. Jag ville göra klockor av allt.

Det blev ett samlade för jag började köpa klockor lite varstans och på den tiden fanns det massa erbjudanden från olika tidningar om att testa några nummer och få en klocka på köpet. Jag tror jag hade ett 40-tal klockor i mitt rum. Allt tickande blev som olika melodier.

En del undrade hur jag kunde sova med alla ljuden, men det var verkligen inget problem. Snarare att ljuden kändes sövande.

Nu när jag sitter i soffan och hör klockan blir jag alldeles lugn. Det påminner mig om alla dagar hos mormor och morfar när vi satt i soffan och läste Hemmets journal eller spelade bingo på text-tv. Det påminner om svalor som susar genom luften och doften av elvakaffet, råmandet från korna i hagen och smaken av mormors alla kakor.

Jag har haft en bild i huvudet av en tröja och idag bestämde jag mig för att klippa ut ett mönster. När jag skulle sätta igång visade det sig att jag inte hade något mönsterpapper, men jag tog vad jag hade. Det blev tisdagens tidning som fick stryka på foten.

När jag skulle lägga mitt nya mönster bland mina gamla så låg självklart min mönsterpappersrulle i den lådan. Enda stället jag inte letade på...

Grundmönstret har jag tjuvat ur en bok från 80-talet. Kolla på bilderna nedan och inspireras...! Tröjan visar jag när den är klar, så klart.

Idag kom min bästa vän hem till mig för att fira min födelsedag. Av henne fick jag en fantastisk present. Vi ska till Smålands Prag, som hon kallar det, Kalmar. Det blir besök på slottet, vandring i staden samt en föreställning på torget. Eventuellt blir det även en sväng till glasriket. Vilken dag det ska bli!

Eftersom hon lämpligen nog kom en onsdag besökte vi Erikshjälpen. Känns fint att visa henne stället jag så ofta besöker. Hon tyckte det var roligt att jag kunde säga "Den här har stått här några veckor nu." eller "Oh, de har sänkt priset på denna." Haha!



Ännu ett Kockumsföremål. Hade det inte varit för att knoppen på locket var sönderrostat hade jag nog slagit till.



Jag övervägde i ett kort ögonblick att köpa den här skinnbagen. Den är verkligen orange. Inte så där läderorange utan färgad. Riktigt snygg. Nästan så att jag ångrar mig nu, men den kostade 150 kronor och jag hade rackarns nog glömt mitt presentkort ...



Dessa sängbottnar var lite roliga. Om man tittar på stommen är den riktigt gammal, med gamla, rostiga stålfjädrar under och så var den klädd i tyg med djurmönster. Lite avigt på ett kul sätt.

Jag köpte ett par gardiner. Ska visa dem om de kommer upp.

Vi käkade lunch på Lilla Krogen. M bjöd. Vi kikade i några affärer och sen åkte vi till mig och hängde i soffan en stund innan M var tvungen att bege sig till sitt kvällsjobb i Jönköping.

Tack M för en go stund och för den härliga presenten. Jag längtar!

Jag skulle ha bakat en enklare kaka att bjuda mina kollegor på och visste inte riktigt hur jag skulle hinna med det. Då erbjöd min snälla pappa att han skulle baka ett par tårtor till mig. Först sa jag nej, men han insisterade så jag sa ja. Mycket tacksam. Man ser hur koncentrerad han är. Recpetet följs till punkt och pricka.



Den här nougattårtan är hela familjens favorit och pappa är experten. Man bakar bottnar i långpanna, krämar på en nougatsås samt grädde. Sedan skär men långa remsor som man lindar om varandra till en enda jätterulltårta.



Tårta blir randig när man skär den. Skönt när man sitter hemma och äter resttårta. Då kan man skala av grädden. Det kan man ju inte göra när man äter bland andra för det ser inte vidare aptitligt ut.

Kollegorna blev överväldigade av denna tårta och lät hälsa till pappa och tacka. Min chef (manlig) undrade om pappa var gift, vilket han själv är, vilket i sin tur gör denna fråga än mer konstig. Ibland är det väl tur att man inte förstår allt som pågår i folks hjärnor ...

Tack pappa!

Är det inte maffigt så säg! Jag har blivit 30, men för att vara helt ärlig tycker jag inte att det är någon bedrift eller något särskilt. Man blir bara 30 en gång. Ja, och man blir bara 31 en gång också. Nå väl. Jag har firat ordentligt ändå. I måndags åkte jag till mina föräldrar. Med mig hade jag två fulla matkassar och jag bjöd min familj på middag och de passade på att uppvakta mig. (Ser ni att jag har den snygga Markettaklänningen under jackan?!)

Jag nämnde i tidigare inlägg att jag skulle försöka komma ihåg att fota maten, vilket jag givetvis glömde, men fasligt gott blev det om jag får säga det själv! Jag bjöd på en couscoussallad med svarta linser, tomat, gurka, persilja och citron, falafel, chilimarinerad, stekt kyckling och en kall myntasås. Till detta libabröd. Till efterrätt blev det vaniljglass, varm hallonsås och nötchokladrutorna jag bakade för några dagar sedan.



Jag fick smycken av familjen. Det skulle ha varit ytterligare ett armband på bilden, men det var för litet, alternativt jag var för stor, så det ska bytas. Till vänster ett armband med berlock från Thomas Sabo och till höger en pärllänk från min favoritsmyckesdesigner Avi & Lena i Göteborg.



På jobbet igår fick jag denna vackra bukett med blomsterbud.



Arbetskamraterna uppvaktade mig och de prickade verkligen in mig med sin present. Ett presentkort på Erikshjälpen. 400 kronor - det kan man få mycket för! Jag fick även ett begagnat kort med en tjuga till fika. En av mina chefer höll tal för mig också. Det var så fint att jag nästan blev generad!



I lådan fick jag ett tjusigt födelsedagskort från min vän och före detta chef. Hon skickade mig namnbrickan jag bar på tiden vi jobbade tillsammans. Det är inte alla som kan titulera sig biträdande husmor. Jag blev riktigt nostalgisk över denna present och skrattade högt när jag virade fram den ur sitt papper. Tack B!

Tack alla som på olika sätt grattat och uppvaktat mig. Det känns helt fantastiskt att så många bryr sig om mig och jag är så glad för detta!

Jag har bakat kakor. För mig välkända kakor, men som jag aldrig bakat själv. Jag blev konfunderad över receptet för det verkade vara en väldigt liten smet plus att smöret inte skulle smältas. Med andra ord skulle den bli seg och svår att få ut i en form.

Jag bestämde mig för att dubbla satsen och det var nog bra, men det var ändå svårt att få ut smeten. Enligt receptet skulle man smöra bakplåtspappret och jag gjorde som det stod, men nästa gång skippar jag det. Smöret gjorde att degen inte vill klistra sig mot pappret utan följde med slickepotten upp. Resultatet blev i alla fall bra, men jag skulle (som alltid) tillsätta något mer kakao för en mustigare smak.

Nötchokladrutor (dubbel sats)

200 gram smör
3 dl socker

Vispa ihop och vänd sedan i:

2 ägg
4 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
1 tsk bakpulver
2,5 dl vetemjöl.

Smeta ut på bakplåtspapper så att smeten har kanske en halv till en centimeters tjocklek.

Garnering:
1,5 dl grovt hackade hasselnötskärnor

Grädda i mitten på 200 grader i cirka 15 minuter.

Skär kakan i bitar medan den är varm.

Flera dagar i rad har solen smitit in genom persiennen på morgonen, vilket har fått mig att vakna med ett leende. Inte bara för att solen lyser utan också för mönstret som skapas. Titta på det där små cirklarna. Som ett pärlhalsband som slingrar över väggen och spegeln.



När jag sen kom upp och åt min frukost hade jag det här fina att titta på. Som skyskrapor!

Av någon anledning har jag galet ont i skuldrorna idag. Eller inte i skuldrorna så klart utan musklerna runt omkring. Mest på vänstersidan. Det tog en stund innan jag kom på att det måste bero på gårdagens städning. Jag skakade alla mina mattor ut över balkongräcket. De flesta mattorna är både långa och tunga, men det var så fint väder och det kändes så vårigt att liksom skaka ut vinterdammet och få in den fräscha luften.

Vi var några som satt hos mig och kollade på melodifestivalen igår. Tråkigt när det är så förutsägbart. För mig hade gärna The Monkier fått gå vidare. Inte för att han var bäst, men för att rucka på det självklara. Jag borde röstat, men det hade nog hjälpt föga. Jag ser fram emot att höra Christian Walzs låt framöver i P3.

Direkt efter schlagerspektaklet började filmen Dreamgirls. En dramatisering om The Supremes. Jag har sett den två eller tre gånger tidigare. Den är mycket bra. Jag har en förkärlek för historiska skildringar av musikartister. Framför allt när världshistorien finns med i utkanterna av filmberättelsen. Här handlar det bland annat om de svartas situation i 60-talets USA. Bland skådespelarna finns Beyoncé Knowles, Jamie Foxx, Eddie Murphy och Jennifer Hudson som fick en Oscar för sin prestation.

Första gången jag hörde "Reaching forward" med Those dancing days var på P3 Guld. Det är en helt fantastisk låt och gruppen går verkligen inte av. Mest förtjust är jag i sångaren och trummisen. Igårkväll fick jag en flipp när jag kom hem från jobbet och körde låten repeat ett otal gånger. Jag älskar den. Är helt såld. Nu hittade jag videon på youtube. Skoja min doja! Den är ett konstverk. Snygg, smart och skojig. Klippningen är grym, effekterna är fantastiska. Framför allt diggar jag när musikerna i mitten agerar som om de hade sina instrument i händerna, men spelar på helt andra saker. Snyggt också när killens huvud byts ut mot diverse prylar. Hela videon hänger ihop och knyts samman på slutet. Den får mig att tänka en massa.

Piece of art.

Jag har alltid önskat att jag var stammis någonstans. Det var först de sista månaderna jag bodde i Jönköping som jag blev det. Då på Samuraj Sushi. Det var alltid lika roligt att komma dit. Ägaren berättade massa roliga historier för mig om olika restauranger han jobbat på. Han brukade fråga mig om jobbet, hur det funkade med pendlingen och om jag inte längtade efter att bli rik. Det gjorde han. Längtade efter att bli rik alltså.

Det är något speciellt med att komma in på ett ställe och bli igenkänd. Likadant har det blivit på sushistället där jag bor nu. Ägaren lyser upp i ett stort leende när jag kommer. Jag kom till restaurangen vid 17-tiden idag och ägaren frågade om jag jobbade eller skulle hem. Jag berättade att jag skulle jobba till 23 då skrattade han och sa att det var synd om mig.

Tolv bitar att ta med. Det är min vanliga beställning. Ägarens replik är: Utan lök. Det är ingen fråga, bara ett konstaterande att jag inte ska ha någon lök vare sig i bitarna eller i soppan. Det värmer att han minns mig. Vi brukar småprata lite och han ger mig alltid en bit mer än vad jag har beställt. Den här gången ville han propsa på mig en dricka också.
- Det är bra, jag dricker vatten till. Det är godast, svarade jag.
- Jag har vatten också, svarade han och visade en burk med neutralt mineralvatten.

Det var nästan att jag kände mig dum när jag ännu en gång tackade nej till hans erbjudande. För mig räcker det och blir över med alla extrabitar han ger mig. Det är ju nästan så att jag blir generad. Jag kan ju inte vara hans enda stammis...men det är fint det där. Att vara stammis.

Jag har så många drömmar, så många saker jag vill göra och så många platser jag vill se. Ibland blir jag alldeles snurrig av alla tankar på vad som kan tänkas finnas i framtiden och jag kan bli smått galen för att jag vill fram fortare än vad den faktiska tiden tar mig. Jag kan bli närmast desperat för jag vill veta vad som väntar bakom nästa krök, och jag vill veta nu!

Jag har med åren insett att jag har ett enormt behov av förändring och utmaning. Det behöver inte vara stora saker, men när livet rullar i samma takt och i samma banor för länge blir jag tokig. För att inte tala om hur jag blir när en förändring eller utmaning ligger strax framför mig i tiden.

Det blir svårt att bärga sig, ändå är det bara att vänta som gäller. Det blir som en drog. Eller som att vara kär. Jag vill att alla människor ska dela min entusiasm och jag vill berätta för hela världen om detta enda som brinner i mitt hjärta.

Allra värst blir det när jag vet vad jag vill, men själv inte kan styra över utvecklingen. Oh my, vilken plåga. Gränsen mellan att bli peppad att visa sitt bästa och att ge upp är farligt tunn. Ibland när jag verkligen, verkligen vill något kan jag bli så rädd att misslyckas att jag helt enkelt skiter i att försöka. Det är en riktigt dålig egenskap. Som tur är har jag med åren lärt mig att forcera det hindret när det uppstår.

Ibland är inte målet viktigast, utan drömmen. Drömmar är det som för oss framåt. Så - dream on!

När jag hade fram mitt stora skissblock igår hittade jag massa teckningar däri som jag nästan hade glömt att jag gjort. Tänkte visa dem och börjar med dessa två. Jag har alltid gillat fåglar väldigt mycket. Skulle jag tatuera mig skulle det definitivt bli en fågel och jag skulle gärna ha två kacklande fjäderfän i en bur.

Fåglar har så fina linjer och de är relativt lätt att teckna dem. När jag går på loppis brukar jag leta efter bra fågelböcker, men jag hittar sällan något.

Förresten så försökte jag måla idag, med färg alltså, men det ville sig inte. Färgerna var inte mina kompisar. Kanske blev en totaluttömning igår så det inte fanns något kvar idag.

Jag har skissat en del idag. Det märks i mig att det var längesen. Usch vad jobbigt! Jag vill liksom vara i gamla gängor på direkten. Jag ger upp på en gång om det inte blir bra. På den högra började jag med ögonbrynen, sen ögonen, kindskuggorna och så näsan. Den blev kass. Jag gjorde ändå munnen. Jag hade kunnat sudda och börja om med näsan, men pallade inte.

På den vänstra, som är ett halvt ansikte, sket det sig när jag skulle göra tänder i en öppen mun. Sjukt svårt. Det blev kanin hur jag än försökte skissa om. Skuggorna på kinden blev inte som jag tänkt heller. Näsan är jag dock nöjd med. Det är väl bara att fortsätta för jag har massa skissbilder i huvudet jag vill göra.

Hur som helst så är det ändå roligt att visa vad jag håller på med.

För ett tag sen smygvisade jag en skiss jag gjort på en duk. Nu är den målad och ovan synes resultatet. Bilden har jag "snott" från en väns profilbild. Utan att hon vet det. Eller ja, nu har jag mms:at bilden på tavlan till henne... Skissen tyckte jag faktiskt blev porträttlik, men det blev inte målningen. Personen på bilden är mycket stramare i sin hållning och mimik. Det var å andra sidan inte mitt mål att det skulle bli likt.

Att jag ville måla den här hade med färgerna och skuggorna att göra. I fotot som jag kikade på var skuggorna i princip svarta, men man kan inte måla svarta skuggor utan att det ser skitkonstigt ut. Jag har gått och dividerat i säkert en vecka över hur jag skulle göra. Till slut testade jag mig fram och blev nöjd.

Som alltid finns det mängder med saker jag skulle vilja ha annorlunda, men det är för sent nu. När jag målat som jag gjort är det bara småsaker som går att justera. Faktum är att jag allt mer har börjat uppskatta "skavanker" i tavlor. Det blir mer spännande när det inte är så perfekt.

En grej som jag blev väldigt nöjd med är att jag la en klarröd linje i ansiktet längs den skarpa skuggan till vänster. Innan var det bara samma brandgula som resten av ansiktet där. Den röda linjen blev pricken över i. Som jag klagat på flera gånger är min kamera rätt kass på att återge färgerna. Den röda är mycket klarare och de ljusa "blänken" är inte alls så skarpa.

Igår när jag satt och surfade efter inspiration kom jag på ett nytt tema för mitt måleri. Jag vill inte avslöja själva temat, men det innehåller ansikten och den här blir nummer fyra i ordningen. Nu håller jag tummarna för en utställning efter sommaren.

Målningen mäter 50x40 cm.

Den här helgen har jag tillbringat i Malmö. Det var en riktigt härlig helg. Jag var och hälsade på vänner som jag inte träffat på väldigt länge. Först fest hos paret (de två till höger) på första bilden där en välkomstbål blandas till. På den andra bilden syns mingelkartan. Festens deltagare är presenterade på bilder och i mitten ett antal kategorier som på ett eller annat sätt binder alla samman.



Värdinnans systerdotter var klart coolast i sina leopardbrallor. Populär var hon också och fick provsitta de flesta knän.



Det var både nya ansikten och kära återseenden.



Samtliga blev uppdelade i lag när det blev dags för tävling som lyckades engagera var och en maximalt. Alla ville vinna. Framför allt musikmomenten. Ett delmoment i tävlingen var ett fajtingspel.



Till vänster jag och delar av mitt lag. Till höger den söta, glada värdinnan.

I morse gick jag upp tidigt för att vilsevandra genom Malmö till ett annat par vänner som jag inte träffat på länge. Där blev det frukosthäng och gött tjöt.

Trött och glad jag kan (tack och lov!) njuta av tre lediga dagar till.

När man ska vara extra fin är det kul med målade naglar.
Jag insåg när jag satt och målade att det är tredje helgen
i rad som jag ska iväg på festligheter. Med andra ord är
det tredje helgen i rad som jag har röda naglar. Tjoho!

Jag tycker att det är ganska ointressant med målade naturmotiv ändå kan jag bli otroligt fångad av dem. Här är ett exempel på en målning som jag gillar. Framför allt fångas jag av ljuset. Det är som en tidig vårdag alternativt sen höst. Det känns som att luften är kall. Ändå skulle jag mer än gärna gå in i tavlan och stanna där ett tag. Svepa en filt om mig, sätta sig på klippan och plocka fram en termos med varmchoklad. Mmm.

Tyvärr har jag inte kvar namnet på konstnären. My bad...

Jag frågade ju i mitt inlägg om Markettaklänningen om någon kände till det finska märket. Trots att jag sökte själv hittade jag inget bra svar. En kollega skickade en länk till Stilig.nu och i dess shop fanns en klänning från Marketta satt till 800 kronor. (Bilden ovan är en skärmdump från sidan.) Att jag hade gjort ett fynd när jag betalde 100 kronor för min klänning det visste jag, men att det var ett så bra fynd förstår jag nu. Kan knappt bärga mig för ett tillfälle att bära den!

Erikshjälpen har öppet två dagar i veckan - onsdagar och lördagar. Det är alltid fullt ös och massor av folk. Parkeringen brukar bli en kaotisk ormgrop. Vad den där sopbilen gjorde där och då kan man ju undra. Säkerligen hade gubbarna varit och käkat lunch i lokalen under Erikshjälpen. Kanske de inte visste hur det blir strax före 13 en onsdag. Det blev ett viftande mellan förarna i de båda fordonen.



Mitt loppissällskap provsitter en soffa vars textil vi båda diggade. Till höger ett fat från Uppsala-Ekeby som jag spanat på ett tag. Otroligt fint, men 75 kronor när man knappt har pengar... Jag har låtit det stå. När jag gick tillbaka till hyllan en stund efter att jag tagit bilden var fatet borta. Typiskt. Jag hade hoppats att priset skulle sänkas och att ingen annan ville ha det ...



Det är roligt att slå sig ned ett tag och titta på alla människor som shoppar på second hand. Där finns alla typer. De som bara letar billiga saker, de som jagar specifika märken eller från särskilda epoker, de som fyller kundvagnen med kläder och de som går och skrattar åt alla fula saker och inte riktigt känner sig hemma på loppis. Jo, det finns säkert fler typer.



Lampan till vänster fanns det två av. Jättesnygga. 75 kronor styck. Hoppas de finns kvar några veckor till! Vännen fortsätter att köpa kavaj efter kavaj för billiga pengar. Som rekvisita? I don't know!

Den här månaden borde jag har köpförbud för va det än må vara och när en vän fråga om jag ville följa med till Erikshjälpen idag kände jag mig kluven. Det är svårt att gå där och titta utan att handla. Jag följde med och det kan jag tacka min lyckostjärna för (om jag nu hade någon sådan). Anledningen till denna enorma glädje jag känner stavas fynd. Ja, för de sanna fynden görs på loppis och inte på rea i valfri klädkedja, om du frågar mig.

Jag brukar alltid kolla bland blusar och klänningar när jag går på loppis. Det är där som intressanta saker brukar dyka upp. Jag bläddrade lite slött för jag fick syn på en prickig klänning, men den var inte i min storlek. Men så fick jag syn på något grönt och drog fram den här fantastiska skapelsen. Jag skulle gissa att den är tillverkad på 60-talet eller 70-talet därför var det bara bra att den var en storlek för stor. Större chans att den skulle passa då, eftersom äldre kläder har en tendens att vara små. Och så är jag ju inte särskilt liten heller...

100 kronor var den prissatt med och jag fick lite ångest. Varje tjuga jag har är viktig den här månaden, men jag kunde inte släppa denna. Däremot lät jag bli två superbilliga Kockumsprylar. Den klassiska skopan och ett halvlitermått. Så fort jag släppte dem dök två kvinnor på varsin pryl. Nästan slogs om den.

Jag provade inte klänningen. Kände på mig att den skulle passa. Upptäckte också att den har fickor i sidorna. Alltså inte bara snygg utan praktisk också. Klänningen sitter precis som jag skulle önska att den gjorde. Den vita jackan jag köpte till ett bröllop förra året blev pricken över i. Lycka!

Någon, förresten, som vet mer om det finska märket Marketta? Hör av er!