Jag har alltid önskat att jag var stammis någonstans. Det var först de sista månaderna jag bodde i Jönköping som jag blev det. Då på Samuraj Sushi. Det var alltid lika roligt att komma dit. Ägaren berättade massa roliga historier för mig om olika restauranger han jobbat på. Han brukade fråga mig om jobbet, hur det funkade med pendlingen och om jag inte längtade efter att bli rik. Det gjorde han. Längtade efter att bli rik alltså.

Det är något speciellt med att komma in på ett ställe och bli igenkänd. Likadant har det blivit på sushistället där jag bor nu. Ägaren lyser upp i ett stort leende när jag kommer. Jag kom till restaurangen vid 17-tiden idag och ägaren frågade om jag jobbade eller skulle hem. Jag berättade att jag skulle jobba till 23 då skrattade han och sa att det var synd om mig.

Tolv bitar att ta med. Det är min vanliga beställning. Ägarens replik är: Utan lök. Det är ingen fråga, bara ett konstaterande att jag inte ska ha någon lök vare sig i bitarna eller i soppan. Det värmer att han minns mig. Vi brukar småprata lite och han ger mig alltid en bit mer än vad jag har beställt. Den här gången ville han propsa på mig en dricka också.
- Det är bra, jag dricker vatten till. Det är godast, svarade jag.
- Jag har vatten också, svarade han och visade en burk med neutralt mineralvatten.

Det var nästan att jag kände mig dum när jag ännu en gång tackade nej till hans erbjudande. För mig räcker det och blir över med alla extrabitar han ger mig. Det är ju nästan så att jag blir generad. Jag kan ju inte vara hans enda stammis...men det är fint det där. Att vara stammis.