Flera dagar i rad har solen smitit in genom persiennen på morgonen, vilket har fått mig att vakna med ett leende. Inte bara för att solen lyser utan också för mönstret som skapas. Titta på det där små cirklarna. Som ett pärlhalsband som slingrar över väggen och spegeln.



När jag sen kom upp och åt min frukost hade jag det här fina att titta på. Som skyskrapor!

Av någon anledning har jag galet ont i skuldrorna idag. Eller inte i skuldrorna så klart utan musklerna runt omkring. Mest på vänstersidan. Det tog en stund innan jag kom på att det måste bero på gårdagens städning. Jag skakade alla mina mattor ut över balkongräcket. De flesta mattorna är både långa och tunga, men det var så fint väder och det kändes så vårigt att liksom skaka ut vinterdammet och få in den fräscha luften.

Vi var några som satt hos mig och kollade på melodifestivalen igår. Tråkigt när det är så förutsägbart. För mig hade gärna The Monkier fått gå vidare. Inte för att han var bäst, men för att rucka på det självklara. Jag borde röstat, men det hade nog hjälpt föga. Jag ser fram emot att höra Christian Walzs låt framöver i P3.

Direkt efter schlagerspektaklet började filmen Dreamgirls. En dramatisering om The Supremes. Jag har sett den två eller tre gånger tidigare. Den är mycket bra. Jag har en förkärlek för historiska skildringar av musikartister. Framför allt när världshistorien finns med i utkanterna av filmberättelsen. Här handlar det bland annat om de svartas situation i 60-talets USA. Bland skådespelarna finns Beyoncé Knowles, Jamie Foxx, Eddie Murphy och Jennifer Hudson som fick en Oscar för sin prestation.