Idag när jag kom hem från jobbet var jag glad och jag hade massor av energi. Det är tyvärr inte så vanligt att det är så för mig, men jag hoppas att nya, mer genomtänkta rutiner ska ändra på det. Det första jag gjorde var att gå ut med sopor och återvinningsgrejer, sen lagade jag mat. Även det senare en ovanlighet. Eftersom jag så ofta varit trött när jag kommer hem har jag sällan mäktat med att göra riktigt mat. Mackor är gott, men inte särskilt bra mat.

När jag hade ätit satte jag igång att städa. Städa är typ det tråkigaste jag vet, men det är oerhört skönt när det är gjort. När jag var klar tände jag ljus runt om i vardagsrummet och slog mig ned i fåtöljen. Där i hörnan med ljusen tända kan jag verkligen njuta av mitt hem. Och faktiskt kan jag se fram emot hösten. Den har helt klart sin charm. Att sitta inne med levande ljus är en stor del av den charmen.



I säkert två månader har dessa fyra målningar legat i en hög på pianot. I dagens energirusch kom de upp på väggen. Det kanske inte är mina bästa tavlor, men jag tycker om dem så de får hänga med ett tag till. Jag har mycket väggyta i mitt vardagsrum. Vad jag ska göra med resten vet jag ännu inte. Jag väntar på att rätta grejerna dyker upp, eller att jag får dem gjorda.

Denna söndag skälver min semester. Imorgon ska jag efter fem veckor återvända till jobbet. Jag har bestämt mig för att det inte ska vara tungt. Istället ska jag bära den här sommaren som ett varmt minne i mitt hjärta. Den har verkligen varit fantastisk. Det är så mycket som jag har hunnit med. Att träffa både gamla och nya vänner, våldgästat mina syskon, lyssnat på en väldans massa bra musik live, levt vid havet och fullständigt njutit av dagarna som givits mig.

I veckan som gick har jag bland annat varit i Grebbestad med vänner. Vädret växlade mellan storm och solsken, ytterligheter som visar kustlandets sanna karaktär.



Upprymda och förväntansfulla trängs vi i baksätet på en liten, liten bil.



Den där stormen som drog in över landet i tisdags drog med sig vattnet till nya nivåer i Grebbestad. Inte så kul att komma tillbaka till bilen en dag efter jobbet när parkeringen ser ut så här!



Inför nästkommande dags fiske kikade vi till båten för att se att den var ok i stormen. Det var den, förutom att den tagit in en del vatten. Vad annat hade man kunnat räkna med?!



Någon brygga hade slitits sönder i vindarna och andra var översvämmade att vatten. De här två stod dock intakta.



Systrar.



Blåsta superhjältar?!



Äntligen på väg ut för att se över markrillbeståndet.



Eftersom jag åkte på en dunderförkylning gällde det att klä sig väl för även om det var skönt i luften var det kallt när vi kom ut på havet. Framför allt var vinden kall. Men alla kan ju se hur jag njuter!



Ljuset blir grannt när solen står lågt och molnen är mörka.



Eftersom fiskarna uteblev första fiskedagen fick det bli att festa på kräftor istället. Men det var inte så ledsamt.



Dag två hade havet stillat sig något mer och vi kunde ta oss längre ut. Det gav besked på en gång!



Det blev livat värre i båten när det nappade.



Det blev sammanlagt sex makrillar och en stackars öring som var så liten att den fick återvända till havet.



Tack kära vänner för härliga dagar. Dem ska jag bära med mig länge, länge.

Jag vet inte om det var av godtrogenhet eller i ett försök att skona publiken som presentatören påannonserade countrybandet Dammit med svensk uttal. Det vill säga dammigt (fast utan att g hörs.) Kul var det i alla fall. Bandet Dammit, som har sina rötter i och runt Jönköping, spelade igårkväll på Kärdafestivalen. Tre av musikerna i detta storband känner jag och därför var det givet att bege sig till ladan för att lyssna på deras sväng.




Trots några missöden med ostämda stränginstrument så var det en härlig spelning. Ingen kan undgå att se att lirarna på scen har roligt när de spelar. Och den glädjen smittar av sig. Så till den grad att jag kanske blev av med min förkylning!

En nära vän till mig flyttade till Spanien för att frivilligarbeta i Murcia. Där träffade hon sin man, de gifte sig och hon har blivit kvar. Av förklariga skäl ses vi inte så ofta, men i onsdags fick vi tid då hon, familjen och några av deras vänner besökte Göteborg.





Vännen och jag på Smyrnas fik.



Vännens dotter som är en fasligt bestämd tös som snart fyller två år. Hon brås på far sin. Men mest brås hon nog ändå på sin mor tror jag.



Och eftersom jag visste att The Ark var i stan begav jag mig efter fikastunden till Liseberg och avnjöt en härlig konsert. Ola Salo är lite som Timo Räisänen. Så där vansinnigt säker på sin egen storhet, men samtidigt distanserad nog att lägga ironi i sina ord. Flera gånger om stod jag och skrattade för mig själv i publikhavet.

Samma kväll kröp sig något ner i min hals. Dagen därpå var den rejält svullen så jag begav mig mot Småland i all hast för att inte riskera att däcka i feber ensam på Hönö.

Underbara Göteborg! Jag saknar dig redan.

I söndags kväll lämnade jag Göteborg och tog mig västerut till Hönö - mitt paradis på jorden. Det är den enda platsen där jag riktigt kan andas. Framför allt har jag förälskat mig i Ersdalen, ett stort naturreservat beläget nordväst på ön.

Min moster har sommarhus på ön och det var dit jag åkte för att landa några dagar. Det var fullt hus och vi var 15 personer som mest under de där dagarna. Härligt!



I det rummet jag blev tilldelad hos moster vaknar man till den här utsikten. Då spelar det ingen roll att vädret är grått och regnigt.

'

Grått väder är i alla fall bra för fiske, tyckte Robin och tog syskonbarnen med sig till havet.



Ida tog med sig en serietidningen att underhålla sig med istället för att fiska.



Karl visar upp vad krokarna agnas med - musslor.



Sen vänta. Det ska dock sägas att väntan inte blev lång. Det var ungefär som att vänta på en krabba. Man ser den komma, den går på bytet och så är det bara att rycka upp.



På kroken en liten berggylta. Den här lille rackaren är en hermafrodit. Föds som hona men blir hane senare i livet.



Syftet med att ta upp de små fiskarna var för att agna med dem för att få större, men innan de skedet i fisket kom hade sällskapet tröttnat och gått hem.



Blåsigt värre, men det ska det vara vid havet. Jag njöt av varje sekund.



De stackarns yngsta kusinbarnen Olle och Alice hade för tillfället vattkoppor. Fast det verkade inte bekomma dem särskilt mycket utan det var fullt fart ändå.



Alice var inte sen att tjafsa med mig. Glimten i ögat på denna kaxiga tjej försvann inte trots feber och prickar.



Vännen S kom på besök. Målet var att med kameror inta Ersdalen. Himlen ville annorlunda och rasande skyfall föll. Så i bil fick jag visa runt bland mina minnen och favoritställen.



Men tålamodet vann och vi kunde lämna den skyddande bilen för det karga stenlandskapet som jag så högt älskar. Tyvärr hann det bli skymning och det är lite mer än vad min kamera klarar. Bjuder ändå på några bilder från Ersdalen.



På grund av allt regn som fallit de senaste veckorna fanns det många stora och små pölar i bergen. På flera ställen hörde man vattnet forsa fram under stenrösena, utan att för den skull se vattnet. Riktigt häftigt. Man kan se tidens gång i det där reservatet. Knallarna har fått runda former och stupande kanter efter att inlandsisarna tryckt på. På sina håll har isen fört med sig lösa stenar som lämnats i en skreva när isen pressat vidare.



När vi väl lämnade reservatet hade mörkret infallit och vi tog oss upp i vattentornet och såg ut över Hönö.



Två dagar senare blev vädret fantastiskt och tur det för mitt stackars bleka ansikte behövde få lite sol. Jag satt vid Lappesand och läste i tre timmar.



Sen var jag tvungen att åka ner till hamnen, köpa en glass och sätta mig på piren och blicka ut över havet. Från piren ser man Vinga fyr, men på den här bilden är jag istället vänd mot Fotö.

Tack kära moster för dagarnas hos er. Underbart!

Det är inte så ofta som jag får möjlighet att se mitt kära IFK Göteborg, men under min semester har jag sett till att pricka in två hemmamatcher. I söndags tog de emot Helsingborgs IF. Den skånska klacken kom med tåg och blev ledsagad av ett antal polispiketer för att undvika bråk.

Det där gör mig så upprörd. Vad har bråk med sport att göra? Varför ska man hata motståndarna när man kan lägga all sin energi på att älska sitt lag istället?
Jag var på matchen tillsammans med min bror. Framför oss satt ett gäng snubbar i 30-årsåldern. Sammantaget höll de mer koll på HIF-klacken (med svarta blickar) än vad de höll koll på matchen. Galenskap!

Med på det där tåget fanns flera vänliga själar och två av dem träffade jag innan matchen. Det var trevligt!





Tyvärr slutade matchen noll-noll. Det är så sjukt tråkigt. Trots all negativ energi som vindlar i luften så tycker jag att det enormt roligt att gå på IFK-matcher. Om jag hamnar i Göteborg igen ska jag nog slå till med säsongsbiljett för hemmamatcherna.

Eftersom jag och min dator varit utan uppkoppling i närmare en vecka följer här flera dagars uppdateringar om läget. Det får bli i flera inlägg.

Lördagen på Way out west lovade stort och höll detsamma. Dessvärre måste jag erkänna att det var så många människor som jag ville träffa att spelningarna blev lidande. Dock en självklar prioritering för mig.

Jag hade sett fram enormt mycket till att få höra och se Mumford & sons och jag blev sannerligen inte besviken. De här folkrockande engelsmännen är en gudagåva.



I deras texter finns så fina fraser som tillsammans med musiken får själen att vilja prångla sig ur kroppen, för var annars skulle den ta vägen än med riktning mot skyn? Mumford (till vänster) och hans grabbar får en sannerligen att vilja flyga. Kolla upp dem på Spotify. Nästan ett måste.



Som så efterlängtat fick jag träffa Kom igen, Linda och hennes syster. Vi hade en go eftermiddag och kväll tillsammans. Tur är att vi redan har nästa dejt inbokad. Det blir helgen när Håkan Hellström spelar i Göteborg. Tur också att det inte är evighetslångt till november.



Det blev även tid för systersnack med Nina.



Huvudnumret för lördagen var ju redan nämnda Hellström. Han gjorde en specialspelning och bjöd på debutalbumet Känn ingen sorg för mig Göteborg. Jag tror att festivalens samtliga 25 000 besökare var på plats. Vilken fest det var. Jag ska erkänna att jag inte lyssnade på Håkan när det begav sig för tio år sedan så för mig var det hittarna som var göttiga att höra.



Men hur det än är så är Håkan alltid Håkan. Han levererar och berör vad han än spelar. Därmed ville min själ ur kroppen en andra gång på samma dygn. Efteråt var jag helt slut. Känslomässigt urladdad. Jag mäktade varken med The Chemical Brothers eller La Roux som jag sett fram emot så mycket. Istället hängde jag Linda och syster en stund på området med fler vänner innan vi lämnade för en uteservering í Linné.

Det fick också avsluta Way out west för det här året.

Jag smygstartade min musikhelg i Göteborg med att besöka kulturkalaset och P3-inspelningen med Timo Räisänen. En sådan inspelning blir ju aldrig detsamma som en konsert, men det var ändå bra. Timo är alltid bra. Jag tokdiggar hans brallor. Knasig matchning dock. Fast jag gillar det just därför.



Som avslutningslåt spelade han My Valentine - en av mina absoluta favoriter. Det märks att Timo och bandet gillar att spela den också. De rockade loss som kalvar på grönbete i de långa instrumentala bitarna. Självklart till (den unga) publikens stora jubel.



På min promenad mot ett matställe sprang jag förbi den här killen och hans polare. De stod och slagverkade på varsin soptunna. De hade varsitt trumpinnepar, en visselpipa och soptunnelocken. Vilka rytmer! Duktiga killar.



Inte helt oväntat intog jag sushi till middag. Jag åt på ett ställe som jag varit på innan. Tryggt och bra. Jag var för hungrig för att hitta något annat. Dessvärre var sushin inte så god som vanligt. Riset var nygjort och varmt, liksom talrikarna. Nä, skärpning!



Oskar Linnros spelade vid Storan, men det var så sjukt mycket folk att jag inte iddes tränga mig in på scenområdet utan slog mig ned på andra sidan kanalen och lyssnade lite på håll. Göteborg är ändå rätt fint, trots att vädret var grått och regnigt igår eftermiddag och kväll.



Målet med gårkvällen var ändå att se Steget i Annedalskyrkan. Jag skrev i detta inlägg att kyrkans akustik förmodligen skulle passa dem väl. Jag hade rätt. Steget bjöd på en trekvarts magi. Matilda Sjöströms röst fyllde rummet ändå upp i det höga taket. Jag var rörd till tårar redan i inledande "Baby, baby, baby". Sen blev det bara bättre.



Jag kom 45 minuter innan spelningen började och det var redan då tjocksmockt. Jag fick en sittplats längst bak. Därav den gryniga bildkvaliteten. Det enda negativa jag har att säga om spelningen är att det var synd att Nils Dahl inte syntes. Detta var ett val, förklarade sångerskan inledningsvis, för att de skulle kunna nyttja flygeln. Ett val jag förstår helt och hållet.

Matilda du sjunger fantastiskt och er musik är ljuvlig. Som ett konstverk av högsta rang. Gott att se och höra dig. Jag önskar er alla lycka med Steget. Det kommer att gå vägen.

Läs Göteborgs-Postens finfina recension om Stegets spelning i Annedalskyrkan.

Först kommer stenarna. De skvätter lite hur som helst så det gäller att vara beredd. Händer, kepsar eller matchprogram hålls upp för ansiktet. För när stenarna träffar kan det göra ont. Därefter kommer ett moln av grus som letar sig in överallt. I tänderna, håret och huden. Det är speedway på nära håll. Lukten av varvade motorer ligger tung i luften blandat med krutlukten efter fyrverkerier när hemmalaget kört in en femetta.



När förarna kör upp i femettposition jublar publiken. Efter en hemkörd femetta får förarna varsin Lejonflagga i sina händer. De kör ett ärovarv och låter sig hyllas av publiken.



Förarnas mekaniker är hela tiden beredda med diverse sprejburkar, skruvmejslar eller nya däck. Allt för att cyklarna ska gå så bra som möjligt. I det 13:e heatet kör poängplockarna David Ruud och Leigh Adams. Ruud får en dålig start, som i alla sina heat denna dag, men han kör upp sig och tillsammans får de hem lagets sjätte femetta.

Speedwayen har haft sina entusiaster, men sedan Lejonen klippt SM-guldet två år i rad har fansen ökat. 6 788 personer fanns på plats för att se hemmalaget Lejonen vinna matchen mot Västervik med siffrorna 53-43. Vinsten var redan klar innan de två nomineringsheaten kördes. I och med vinsten har Lejonen förmodligen säkrat sin plats i slutspelet.

När Lejonen åkt sitt segervarv efter matchen, blivit firade med blommor och ännu fler fyrverkerier kommer de tillbaka in i depån och fansen hänger i klasar i hopp om att få en skymt av sina stjärnor. Eller ännu bättre: få en chans att komma fram och byta några ord och kanske också få en autograf. Men först ska journalisterna ha sitt.

Trots att speedwayförarna ofta vill snabbt i väg för andra matcher - utomlands - ger de sig tid. Allra mest uppmärksamhet får David Ruud. Hemmasonen. Ett par tjejer står och laddar med sina mobiler för att kunna ta en bild. De avvaktar på håll och vågar sig inte riktigt fram. I händerna har de också varsin Lejonflagga som de hoppas få en kråka på.
- Han är ju så snygg! säger en av tjejerna och fnissar.



När Värnamo Nyheters reporter har fått sina kommentarer av David Ruud springer tjejerna fram. Inte bara de två, utan en hord av fans. Ruud tar sig tid. Ler och skriver några autografer. Några lyckliga själar går leende hem efter det mötet. Åkarna själva kan torka gruset ur pannan och konstatera ännu en bra dag på jobbet.

Efter en härlig onsdagskväll med vännen S i Jönköping med mat på Anna-Gretas begav jag mig i torsdags till Ulricehamn som välkomnade mig med galet skyfall. Jag åkte hem till min syster och senare under kvällen for vi vidare till Borås för shopping och torgspelning.

 

Denna torsdag var det Salem Al Fakir på scen. Han är ju fenomenal! Jag såg honom sist han spelade där, 2007, och det var riktigt bra då med. Han senaste album är en pärla och han levererade flera av låtarna från den, men också äldre goingar som den i klippet: "Good song". Salem var så opretantiös på scen. Det var härligt och det märktes verkligen att han älskade vad han höll på med.



I fredags jagade gråa moln in över Ulricehamn, men innan de hann fram så hann syrran, jag och lillen med att picknicka nere vid bryggan. När vi satt där kom Helena Bergström och Rikard Wolff gående. Det hade ju kunnat vara anmärkningsvärt, men på grund av det här så var det ju inte så konstigt. Jag tyckte de såg slitna ut ...



När vi ätit klart gick vi och kollade på båtar och änder. Lillen var mest fascinerad av de senare. Jag också.



Kanske för att änderna var mer intresserade av oss än vad båtarna var ...



Drygt ett år och charmungen visar redan prov på sin hårdhet när han gör rocktecken åt moster.



Efter brygghäng åkte vi till brorsan och hälsade på. Han bjöd på kaffe och ballerinakex. Inte fel. Lillen plockade glatt med sig en boll från bollhavet och brorsan fick visa syrran hur tv:n funkade.



Far och son plockade vinbär som fick bli mellanmål.



I lördags kväll åkte jag till mina älskade vänner D och K. Vi satt på D.s varandra långt in på natten och pratade både minnen och framtid. Gott! Det här är en vy över Gråbo, den lilla orten där jag är uppvuxen. Byn under kraftledningarna. Kanske inte konstigt att man blev som man blev. Mitt barndomshem finns tyvärr inte med i bild, men finns strax till vänster mitt i det gröna.



Efter ytterligare en natt hos syrran i Ulricehamn for jag sedan tolv kilometer utanför Ulricehamn till Nöre. Där bor numer mina föräldrar. Lanskapet där är rena sagan. Helt otroligt vackert med slingrande grusvägar och böljande åkrar och hagar.



Till och med åskvädret är vackert där ute.

Om en dryg vecka är det dags för Way out west i Göteborg. Det är årets grej för min del. Tänk en helg i bästa stan plus mängder med spännande och bra musik. Toppklass. I år är det inte så många klockrena bokningar för min del, men när man tittar på spelschemat som kom idag så är det nog bra för faktiskt blir det inga krockar för min del. Nu börjar det liksom bubbla i kroppen. Spelschema. Nära nu. Vad fint det ska bli.

När det gäller klubbspelningar är det inte så många som jag kommer ta mig till men Steget är ett måste. De lirar i Annedalskyrkan klockan 21 på torsdagen. Tror det blir perfekt med kyrkans akustik för deras musik.



På fredagen kommer jag att lyssna på Jens Lekman, förmodligen Paul Weller, Wu-Tang Clan, TSOOL med Göteborgs symfoniker + hemliga gäster (!), Miike Snow och M.I.A. Det sköna med festival är att man alltid kommer att höra sådan man kanske inte hade tänkt sig och att det man hade tänkt sig visar sig vara en miss. Om det senare händer är det bara att gå till en annan scen.

Trots ostabilt väder har jag haft en härlig helg i Göteborg. Jag åkte dit i fredags eftermiddag och tre dygn senare har jag landat hemma igen. Här följer ett bildsvep över några av helgens händelser och iakttagelser.



I fredags spelade Elin Ruth Sigvardsson på Liseberg. Det regnade hela spelningen, men som tur var hade puben bredvid Taubescenen öppnat hela glasväggen mot scenen så jag och syrran satt i skydd och kunde njuta den härliga konserter Sigvardsson gav. Därefter trotsade vi regn och vind och satte oss på en uteservering längs avenyn. Dock fanns det tak och filtar.



Syrran och hennes make (och även resten av de boende i huset) har fått balkonger tillbyggda.



Under helgen köpte de matta och möbler till balkongen, men det var efter att jag hade fotograferat den. Orka ta om!



Physalis. Inte som dem man köper i små korgar. Annan smak och färg, men väldigt goda.



I lördags var det loppis på Heden. Typ som bakluckeloppis. Enorma mängder skit, men också många pärlor. Syrran slog till på en grön pall och en grön trälåda samt leksaker till lillan. Jag köpte de två pallarna på bilden. Galet snygga. Teakben med mässingbeslag längst ner och sitsen med "galonklädsel" i sann 50-talsanda. 150 kronor!



När vi lämnade Heden fick vi syn på den här blomstrande balkongen och jag var tvungen att knäppa en bild. Där kan man väl knappt sitta för alla blommor?!



Det blev även några timmar på stan. Dock gick vi skilda håll, eftersom jag hade "date" med en barndomsvän. Vi satt på Sohos uteservering och tjötade i två timmar. Därefter sprang jag till några av mina favoritbutiker innan de stängde, men utan att hitta något. (Syrran ser ut som jag i mina bågar.)



Jag är supernöjd med mina nya bågar! Känner mig lite som pappa såg ut när han var ung och jag var barn.



Efter min snabbshoppingrunda gick jag ut mot kajen och satt där en stund och bara tittade. Ett tåg kom förbi. Jag har aldrig lagt märke till dem innan, men den här helgen såg jag dem hela tiden - fullastade med turister. Ungefär som Paddanbåtarna, fast på land.



Kranarna i hamnen är verkligen stora! Fascinerande.



På kvällen stack svågern till Trädgårn för att lyssna till Ulf Lundell, men innan han gick åt vi allesammans en väldigt god middag med diverse plockmat.



Mosters tös hade bestämt ätit färdigt och skulle ur sin stol. Eller nähä, hon skulle upp i mosters knä och äta mer. Här gör vi miner så att vi ser ut som morfar Rune.



Under helgen skaffades sig knodden två nya leksaker. Dels min mobiltelefon och dels (som synes) min kamera.



Eftersom lunchdaten på lördagen blev lång tog jag mig ner på stan även på söndagen för att kika i några affärer som jag inte hunnit med. Göteborg är vackert!



Om än tomt en söndag klockan 12.00! Detta är där Södra Larmgatan korsar Västra Hamngatan.



De skramlande vagnarna gav en viss känsla av liv i alla fall.



Dock någon timma senare var det tjockt med folk. Särskilt i Nordstan och längs Fredsgatan. Jag stack in nosen i Nordstan, men vände illa kvickt. Jag pallar inte sådan trängsel. På väg tillbaka längs Fredsgatan tog jag rygg på detta sällskap. De höll bra takt och folk flyttade sig mycket frivilligt när de kom. Jag är vanligtvis inte så förtjust i hundar, men här tjänade de sitt syfte väl ...



Det blev varmt och jag blev hungrig. Slog mig ned på en uteservering med utsikt Domkyrkan.



På söndagskvällen spelade IFK hemma mot Kalmar. Jag lyckades inte gå på en enda match förra säsongen och ingen hittills så det var grymt kul att komma dit. Har ju inte sett nya arenan. Att IFK smäckte till med 3-1 gör inte saken sämre. (Sen drömde jag på natten att de spelade SM-final, men det lär ju inte hända i år, tyvärr...) Kvällen tillbringade vi på balkongen. Jobbig utsikt! Takåsarna i Linné.

På tåget hem passade jag på att ringa några samtal. Pratade bland annat med min bästa D som varit en av min absolut närmsta vänner sedan jag var 13. Alltid lika gött att få en stund att snacka. Någon gång i sommar ska vi ses. Det är inte lätt att få ihop det, men så ska det bli. Gott!