I söndags kväll lämnade jag Göteborg och tog mig västerut till Hönö - mitt paradis på jorden. Det är den enda platsen där jag riktigt kan andas. Framför allt har jag förälskat mig i Ersdalen, ett stort naturreservat beläget nordväst på ön.

Min moster har sommarhus på ön och det var dit jag åkte för att landa några dagar. Det var fullt hus och vi var 15 personer som mest under de där dagarna. Härligt!



I det rummet jag blev tilldelad hos moster vaknar man till den här utsikten. Då spelar det ingen roll att vädret är grått och regnigt.

'

Grått väder är i alla fall bra för fiske, tyckte Robin och tog syskonbarnen med sig till havet.



Ida tog med sig en serietidningen att underhålla sig med istället för att fiska.



Karl visar upp vad krokarna agnas med - musslor.



Sen vänta. Det ska dock sägas att väntan inte blev lång. Det var ungefär som att vänta på en krabba. Man ser den komma, den går på bytet och så är det bara att rycka upp.



På kroken en liten berggylta. Den här lille rackaren är en hermafrodit. Föds som hona men blir hane senare i livet.



Syftet med att ta upp de små fiskarna var för att agna med dem för att få större, men innan de skedet i fisket kom hade sällskapet tröttnat och gått hem.



Blåsigt värre, men det ska det vara vid havet. Jag njöt av varje sekund.



De stackarns yngsta kusinbarnen Olle och Alice hade för tillfället vattkoppor. Fast det verkade inte bekomma dem särskilt mycket utan det var fullt fart ändå.



Alice var inte sen att tjafsa med mig. Glimten i ögat på denna kaxiga tjej försvann inte trots feber och prickar.



Vännen S kom på besök. Målet var att med kameror inta Ersdalen. Himlen ville annorlunda och rasande skyfall föll. Så i bil fick jag visa runt bland mina minnen och favoritställen.



Men tålamodet vann och vi kunde lämna den skyddande bilen för det karga stenlandskapet som jag så högt älskar. Tyvärr hann det bli skymning och det är lite mer än vad min kamera klarar. Bjuder ändå på några bilder från Ersdalen.



På grund av allt regn som fallit de senaste veckorna fanns det många stora och små pölar i bergen. På flera ställen hörde man vattnet forsa fram under stenrösena, utan att för den skull se vattnet. Riktigt häftigt. Man kan se tidens gång i det där reservatet. Knallarna har fått runda former och stupande kanter efter att inlandsisarna tryckt på. På sina håll har isen fört med sig lösa stenar som lämnats i en skreva när isen pressat vidare.



När vi väl lämnade reservatet hade mörkret infallit och vi tog oss upp i vattentornet och såg ut över Hönö.



Två dagar senare blev vädret fantastiskt och tur det för mitt stackars bleka ansikte behövde få lite sol. Jag satt vid Lappesand och läste i tre timmar.



Sen var jag tvungen att åka ner till hamnen, köpa en glass och sätta mig på piren och blicka ut över havet. Från piren ser man Vinga fyr, men på den här bilden är jag istället vänd mot Fotö.

Tack kära moster för dagarnas hos er. Underbart!