För ett tag sedan gav min dator upp och jag köpte en ny. Kvar på min gamla dator fanns i princip allt jag skrivit sedan 2005 samt bilder från 2007 och framåt. Att förlora det skulle vara fruktansvärt. Textfilerna har jag nog en hyfsad back up på någonstans visserligen. Nu är allt räddat i alla fall. Med hjälp av en massa sladdar och en väns bror lyckades jag koppla samman den gamla hårddisken med den nya. När jag gick igenom alla filer hittade jag en krönika som jag skrev för två år sedan. Den bjuder jag på här:


För knappt fyra år sedan lämnade jag samhället jag vuxit upp i. Vägen följde R40 från Göteborg via Ulricehamn till Jönköping där sedermera E4 förde mig till Värnamo.

En flytt innebär inte bara nya gator, affärer och människor. Även kulturen och språket blir nytt. Nog för att de flesta jag stött på pratar svenska, men svenskan har många nyanser och dialekter. Att hamna i Småland och Jönköping innebar inte så stor förändring rent ordmässigt. För jönköpskan och göteborgskan påminner mycket om varandra. Det som skiljer störst är melodin. Och småländskan är en sång som är lätt att falla in i. Efter ett tag rundades min göteborgska av. De tydliga r:en tonades ner och orden formades efter en ny melodi.

Redan i Jönköping mötte jag GGVV-småländskan. Jag fick en invänjningsperiod tack vare vänner. Därför har övergången gått hyfsat smidigt. Svårast är dock GGVV-dialekterna via telefon. Hur ska jag höra om det är ett ”r” eller inte i ortsnamnen eller efternamnen när denna bokstav så ofta faller bort i talspråket?

En sommarvikarie som, även hon, kom från en annan del av Sverige uppfattade ortsnamnet Hörle som Hölä. Är det underligt? Det hade lika gärna kunnat var Käda, Fossheda, Andestop eller Vaggeyd.

Vid flera tillfällen har jag uppfattat namn fel och ibland varit tvungen att be vederbörande att stava namnet för mig. Det är en aning pinsamt.

Ett ord som ofta används av smålänningar i GGVV är ordet redig. Till att börja med skrattade jag åt detta ordbruk. För där jag kommer ifrån har ordets betydelse slagit över i något negativt. Redig säger man med något nedlåtande ton om den som uppträder lillgammal eller övermodig. Nu hör jag mig själv säga saker som: ”Jag vill ha redig mat.”

Men likaväl är det här med förståelse omvänt. Inte alla smålänningar förstår vad jag menar när jag säger durr, murkt eller hust. För det är så orden låter i smålänningars öron, har jag förstått. Så jag lärde mig att säga ”ö” och slipade därmed bort ytterligare en viktig bit av min dialekt. Precis som med mina göteborgska r.

Nu försöker jag jobba tillbaka min göteborgska. Inte för att jag ogillar småländskan. Men dialekt är en del av ens ursprung och ursprung, tycker jag, är något att ta vara på och vara stolt över.

Det är inte jobbigt att äta rester när det ser ut så här på tallriken. Palsternacka, morötter och potatis stekta i ugn liksom laxen som är preppad med salt och färsk timjan. Rucola-och rädissallad samt en creme fraiche-sås med vitlök, salt och chilipeppar. Den enda (och stora) skillnad mot när maten intogs igår är att sällskapet saknas och att jag inte har bubbel i glaset. Således blev det finsöndag. Och snart ska jag jobba.

Idag ska jag återgå till jobbet efter att ha varit ledig sen den 18 juli. Det känns som en hel evighet. Jag var inne på redaktionen i fredags. Det blev som en liten mjukstart. Vissa av kollegorna har man ju inte sett sen början av sommaren så det blir roligt att träffa dem igen.

Den här semestern har jag inte kollat min jobbmail en enda gång. Precis som det borde vara, men det kan vara rysligt svårt att låta bli. Som de första dagarna, då ville jag gå in och kolla. Det ska bli intressant att se hur många mail som väntar på mig. Säkert inte så många.

Semestern har varit väldigt bra. Lugn och innehållsrik. Jag har träffat många vänner och fått vara mycket på västkusten. Jag har inte tänkt på jobbet särskilt mycket, mer än när jag har läst tidningen. I natt kom det dock. Jag stressdrömde om jobb jag skulle på, att jag inte fick tag i fotografen och att jag lyckades missa inbokade intervjuer. Fruktansvärt!

Får innerligt hoppas att min första jobbdag inte alls liknar drömmen.

So long semestern!

Min sista kväll den här semestern har jag tillbringat på speedwaymatch i Gislaved med de här två snubbarna.



Lejonen var urusla i sina starter och såg till en början ut att köra mot en fet förlust mot besökande Indianerna, men förarna taggade till och plockade in fler och fler poäng. De fick kämpa ända in i sista heatet där en femetta kördes hem och matchen slutade 45-45.



Jag har velat gå på speedwaymatch hela sommaren. Det är en upplevelse med stenarna som sprätter och molnet av grus som följer när förarna har passerat. För att inte tala om stämningen och lukten av motorer. Att det blev den här matchen var för att en vän som jobbar på NA kom ner till Småland för att bevaka matchen. Det blev alltså en liten minireunion. Vi tre läste journalistutbildningen tillsammans i Jönköping. Mycket trevligt att ses igen!



Och de där två var glada för att bli meddragna.

Måste säga också att det var så himla gott att vakna i morse och komma på att jag ju är korthårig nu. Så otroligt skönt! Har finputsat lite på det. Håret måste liksom få sätta sig. Då upptäcker man vart man behöver klippa mer för att det ska bli snyggt. Nu är jag nöjd. Ska bara lägga i lite fler blonda slingor också.

Jag har hört från flera håll att Rusarebo äng ska vara ett vackert ställe och min vän M tog mig med dit så att jag fick se och uppleva det hela. Ja, det var verkligen vackert. Bara namnet i sig! Rusarebo äng är ett naturreservat på tre hektar och det förvaltas av länsstyrelsen. Vi avslutade skogspromenaden med att sitta på en brygga och bada fötterna i Hindsen. Fin dag.


På Länsstyrelsens i Jönköpings läns hemsida kan man läsa följande:

På Rusarebo äng finns de flesta av vårt lands "ädla" lövträd: alm, ask, lind och lönn. Utöver dessa typiska lövängsträd finns också flera stora bestånd av bok. Boken var förr betydligt vanligare än den är idag. Sedan 1700-talet beräknas bokskogsarealen i Värnamotrakten ha minskat med mer än 90 procent. Inom Rusarebo-området finns bokarna främst i den södra delen.

Bland andra intressanta växter kan nämnas den blekskära vätterosen, blåsippan, gullvivan, nattviolen, tandroten och trolldruvan. I rasbranterna bor grävlingen och har man tur kan man få se den komma lufsande bland bokarna.

Under våren och försommaren sjunger grönsångare, svarthätta, lövsångare, koltrast och trädgårdssångare.

Följer man stigen från parkeringsplatsen vid Tagels gård, kommer man först in i en tät och vacker bokskog. I reservatets södra del finns också "Kyrkan", ett område med rasbranter och grottbildningar.

Längre norrut övergår bokskogen i öppna lyckor med rik blomsterprakt. De egentliga lövängarna börjar vid den stuga som ägs avVoxtorps hembygdsförening . Ängarna sträcker sig norrut till den plats där den gamla gården låg. Här står en mäktig, tidigare hamlad alm med cirka 5,5 meters omkrets. Området kan även nås från en parkeringsplats cirka 100 meter öster om reservatet.

I december började mitt sug efter att klippa av håret. Först idag gjorde jag slag i sak. Det var en väldigt märklig känsla när jag väl satte saxen i håret. Jag tog en test i nacken och klippte. I handen höll jag ett knippe hår som var 40 cm långt och i nacken spretade det korta håret rakt ut. Vad har jag gjort!? Hur ska dett bli? tänkte jag men fortsatte enligt min plan.

Egentligen är jag en sån som har kort hår och inte långt. För att vara helt ärlig så är det min osäkerhet som får mig att då och då spara ut håret. Det är som att jag gömmer mig i det och bär det som ett slags skydd.

Det har gått två timmar sedan jag kom ur duschen och stylade om mitt hår som på vissa håll blivit över en halv meter kortare. Tänk att mitt hår varit så långt! Det var så himla skönt att schamponera. Fort gick det att skölja ur också och balsam behöver jag inte längre. Med det långa håret har jag haft en särskild handduk till bara håret, annars skulle det inte finnas något torrt kvar att torka kroppen med.

En annan sak som är skönt med kort hår är att det är bättre för avloppen, för att inte tala om golven. Jag tappar väldigt mycket hår och ibland är det som att det har legat i drivor över hela lägenheten. Skulle jag öppna dammsugarpåsen skulle den innehålla 90 procent lockigt hår.

Det är skönt att kunna dra handen genom håret utan att fastna halvvägs. I det långa håret tog lockar, knutar och trassel stopp. Dessutom blev jag för feg för att färga håret. Det sliter så mycket. Ett kort hår klipper man oftare och det hinner aldrig bli lika slitet. Det långa håret har bara hängt. Jag har gillat mina lockar, men det har inte gått att göra något med dem. Mitt hår är så tjockt och det var för tungt för att sätta upp på ett bra sätt. Det ville ner igen.

På något konstigt sätt känner jag mig fri. Att klippa av ett långt hår är som att stänga dörren till dåliga minnen. För mig är det så i alla fall. Och känner jag mig själv rätt är det inte helt omöjligt att det på sikt blir ytterligare lite kortare ...

Jag är vädligt förtjust i tonfisk. Ni vet sådan i burk. Inte så himla flashigt ... men jag köper sån som är "bra". Där fisket inte skadar övriga livet i havet. Finns på City Gross. Just för att jag gillar tonfisk på burk har jag klurat ett tag på hur jag ska använda den mer än att göra kalla och varma creme fraiche-röror eller ha i sallad. Så slog det mig att den är som färs nästan.

Jag testar! tänkte jag och blandade två burkar fisk med två ägg, lite mjöl plus salt och svartpeppar. Jag hade även i en hel del dill. Jag lät smeten stå en stund. Klickade i smör i en het stekpanna och pluttade ut tonfiskfärsen. Den ville gärna dela på sig, men jag petade ihop den. Något svårt att vända, eftersom biffarna höll ihop lite dåligt, men när jag väl fått fräst till ytan på båda sidor gick de att hantera som vilken pannbiff som helst.

Från "receptet" ovan fick jag ut åtta biffar. Gott blev det också. Kan ätas till det mesta gissar jag. Potatismos, pasta eller mellan burgerbröd med någon go vitlöksdressing till.

På min tur i skogen igår fotade jag en hel del. Tänkte dela med mig av några fler bilder. Som jag redan beskrivit var det en tät skog som jag rörde mig i, men här och var öppnande den sig i små gläntor. Här är en sådan.



Jag såg inte mycket blåbär, däremot fanns det väldigt mycket lingon. Jag smakade på ett, men det var inte riktigt moget än.



Jag trodde att jag hade sparkat till en sten eller något annat som fick ett brunt och blött löv att flyga upp i luften. När det rörde sig likadant igen utan min inblandning insåg jag att det var en padda. Den var otroligt stor när den sträckte ut sina ben. Säkert tio-tolv centimeter. När jag sen ville fota den satt den blixt still trots att jag körde upp kameran i ansiktet på den. Typ fem centimeter ifrån för att få den här bilden. Stackars groda. Sen lämnade jag den i fred.



I den här gläntan stod en knäckt unggran.



På ett fallet träd hade något trädätarkryp gått lös. Jag tycker det är otroligt vackert, men förmodligen dödshot för trädet i fråga. Men detta hade redan fallit så det var bortom räddning.



Mossan växer på en tunn liten kvist. På kvisten nedan växte två andra sorter mossa. Det såg väldigt lustigt ut.



Mitt inne i skogen kom jag ut på en äng full av blommande ljung. Det var fantastiskt vackert. Den där promenaden kommer jag att minnas och njuta av ett bra tag. Jag borde verkligen ta mig ut i skogen oftare. Det är väldigt härligt.

Jag hatar känslan av att veta att det finns svamp i skogen, men att inte veta var. Här i Småland finns det gott om skog. Var ska man börja leta? Jag åkte på känn och måfå ut från stan och in i skogen. Stannade där det fanns mycket gran. Stigen på bilden var ganska lätt att ta sig fram på. I övrigt hade just den här skogen inte blivit röjd på länge. Det var bra trångt och bitvis fick jag mer eller mindre krypa fram. Efter en halvtimma var jag helt genomsvettig av att växla mellan huk och stående för varje steg. Bra träning!







Till att börja med hittade jag massa fina svampar (mer eller mindre ätbara), men inte sorten jag sökte. Jag var nära på att ge upp. "Det finns helt enkelt inga kantareller här" tänkte jag.




Plötsligt fick jag syn på en. Och en till. Där står tre i en klunga! Gladast blir jag av att hitta de där stora och hela som den jag har i handen. Kantareller luktar så underbart gott. För att inte tala om hur gott skogen luktar så här års. Jag bara njöt av att höra vinden susa långt upp i grankronorna och ana ljudet från fåglar som satt någonstans där uppe. Vid ett tillfälle hörde jag tunga vingar slå över mitt huvud. Jag hann inte se, men hörde sen att det var en korp. Jag gillar korpar.

Vid ett tillfälle, när jag var ganska djupt inne i skogen, knakade till rejält en bit bort. Snacka om att hjärtat hamrade på lite extra då. Jag stod blixtstilla och bara lyssnade en stund. Förmodligen hade jag blivit allra mest rädd om det var en främmande människa som klivit fram. En älg eller ett rådjur hade ju blivit bra mycket räddare för mig än jag för dem. Men allt var fortsatt tyst. Ingen gav sig till känna.



Det är synd att jag inte bättre har koll på svamp. Att man inte ska äta den här bollen kan jag nog gissa, men det fanns massa fina soppar och jag har inte en aning om vilka man kan äta eller vilka som är goda.



Sist på min vandring fick jag syn på de här skira små svamparna. De var inte högre än mossan som växte omkring dem. De ser nästan ut som maneter som är mitt i ett "simtag".

Jag hittade inte så mycket kantareller, men gott och väl en liter. Det märktes att någon hade plockat av området för det fanns mycket smått som var på väg upp. Om jag kommer ihåg ska jag åka dit om ett tag igen och se om det vuxit upp något. Svampen jag fick med mig hem har jag rensat och förvällt. Nu ligger den och svalnar och därefter ska den in i frysen. Tänker att jag ska ta fram den när hösten känns för trist. Då kan skogens guld verkligen få en att bli glad igen.

Igår var värsta lyxdagen för mig matmässigt sätt. Jag blev bjuden både på middag och kvällsmat i två olika hem.

Middagen var god och enkel, bestående av en potatis- och morotsgratäng och till det ugnsstekta kycklingfiléer med sås. Jag som älskar potatis snappar upp olika recept. Gratängen jag bjöds på var varvad med riven potatis, morot och ost. Salt och peppar i varje lager och så matlagningsgrädde. Avslutad med ost överst och sedan gratinerad.

Så klart kan jag inte hålla mig från att experimentera. Jag lassade i en burk keso mellan mina lager. I första hand för att jag inte hade någon grädde hemma och fick använda mjölk, men också för att få i mer protein i gratängen. Då kan man äta den till kvällsmat utan att laga till något annat proteinrikt som kött eller fisk.

Tänkte när jag väl slängt in gratängen i ugnen att jag hade kunnat ha riven vitkål i. Pressad vitlök hade inte heller varit fel. Kanske fänkål, men inte tillsammans med vitlök. Då blir det krock. Jag älskar mat som går att variera i det oändliga. Man kan ju slänga i nästan vad som helst. Vill man hålla rätten vegetarisk, men ändå få dit järnet kan man servera gratängen med kokt broccolli eller varför inte stuvad spenat?

Kör gratängen på 225 grader tills den har fått fin färg. Sänk sedan till 175 grader och kör tills potatisen är klar. Med tanke på att den är riven går det ganska fort. Jag tog inte tiden, men kanske 20 minuter totalt. Behöver jag säga att det är urgott?!

Dag två inleddes med att brorsan och hans sambo kom på fika hos syster där vi bodde.



Skruttan sitter i mitt knä, håller i kameran och fotar sina föräldrar.



Årets Way out west-logga är så vansinnigt snygg!



Kass bild, jag vet, men ville visa att jag var på Säkert! Galet vad bra hon var! Hennes lite torra mellansnack gör hennes texter och låtar ännu starkare. Efteråt ångrar jag att jag satt längst bak och lyssnade istället för att stå in i gänget och dansa. När hon avslutade med "Allt som är ditt" som jag inte trodde att hon skulle spela hade jag väldigt nära till tårarna.



Wiz Khalifas låtar hade skönt gung så jag stannade till för att lyssna ett tag innan jag gick vidare ...



... för att lyssna till Jönköpings stolthet Loney dear. Han bjöd på nästan bara nytt material. Kul! Längtar efter det albumet för det lät verkligen bra. Hade dock hoppats på att han skulle spela några fler av låtarna från förra plattan som jag älskar högt.



Tänk att jag från början inte gillade hans musik och röst. Ofattbart nu när jag gör det.



Tiesto fick hela Slottsskogen att dunka och jag tror att varenda människa som var inne på området åtminstone vickade på en och annan höft. Vilket ös! Vilken dj! Vilken dans!



Kanye West fick avsluta mitt Way out west i år. Pampig back drop.



Medan scenen fylldes av dansare gjorde Mr West själv entre genom att bli upphissad i en lyftkran med bolmande rök omkring sig.



Dans, dans, dans. Jag hade träningsvärk efteråt. Gött. Det hade kunnat vara en fulländad spelning om Kanye hade låtit bli att predika i slutet av flera låtar. Det blev lite väl amerikanskt och kladdigt. Framför allt dog stämningen av hans babbel. Resultatet blev en berg- och dalbanespelning.

Mina förväntningar inför festivalen var inte så höga. Mest ville jag gå för att Robyn skulle spela, men så här efteråt måste jag säga att det var en grym festival även detta år. Ser fram emot nästa redan nu.

De här coola brudarna var mitt sällskap den första dagen på Way out west.



En av artisterna jag verkligen ville uppleva var Janelle Monáe.



Det var verkligen fullt ös. Hennes röst är helt enorm och hon är en grym dansare. Hela spelningen var en show. Hon fick hela publiken att sätta sig ner. Och när publiken rest sig igen slängde hon sig ut i den.



Därefter hoppade hon upp på ryggen på en av sina dansare som sprang med henne framför oss som stod på första raden. Grymt! Spotifaja eller youtuba henne!



The Hives drar mycket folk. Vi lyssnade några låtar på avstånd innan vi gick hem för kort paus och ombyte inför kvällen.



Väl tillbaka tog vi plats i väntan på Robyn.



Våldsamt jubel utbröt så klart när hon klev på scenen.



Hon dansade som en tok och bjöd på sig själv. Jag och alla omkring mig dansade också som tokar.



En fullständigt fantastisk spelning. Men det ska sägas att jag gärna hade hört henne på en mörk och trång klubb någonstans. Där passar hon nog allra bäst.



Jag är ingen Princefantast, men är han i stan är det klart som sjutton att man ska ge honom sina öron ett slag. Jag knäppte mina händer i en stilla bön att han skulle spela "Purple rain" och det gjorde han samtidigt som lila konfetti spruttade ut över publiken. Det var maffigt. (Syrran hittade en pappersbit i sängen morgonen därpå trots att hon duschat när hon kom hem ...)



Mannen verkade älska sin publik och att stå på scen.



Och hans musiker och sångare var otroligt duktiga. Häftig upplevelse. Vad jag inte hade kunnat drömma om var att han skulle spela "Nothing compares to you", men det gjorde han. En svängig gospelversion. Wow!

Vännerna H och C förgyllde stan med en visit. Det tog vi tillvara på så klart och samlades på Gästis uteservering. Gott att ses för att bara hänga, tjöta och dricka och äta gott. Dessvärre var jag galet trött och gick hem ganska tidigt. Så är det ibland.

Min semester har verkligen varit innehållsrik. Att jag tycker det är för att jag har hunnit träffa många av de människor som jag önskat få träffa i sommar. Bland annat blev det ett efterlängtat besök i Östäng hos min vän och före detta kollega B. Här är vi i hennes ateljé. Hon arbetar just nu med en kommande utställning Konstanten. Det är ett antal konstnärer runt sjön Anten som gjort gemensam sak och tar emot besökare i sina ateljéer.



Hennes hus ligger i en härlig miljö med åkrar och skog runt omkring. Vi satt länge på verandan och blickade ut över nejden. En riktigt härlig dag.

Bara för någon vecka sedan stod jag och ondgjorde mig över att jag inte hade en hackare. Det var när jag skulle göra bondkakor och fick hacka mandeln med kniv. Jag har en bra kniv så det är ok, men det tar lång tid och man måste hela tiden se till att mandlarna inte sticker iväg.

Jag vet att det finns sånna här hackisar på olika typer av varuhus, men jag ville inte ha en i svart och krom. Det passar inte hos mig. Snacka om att bli salig när jag då hittade den här gamla hackaren på Erikshjälpen i Huskvarna. 25 kronor kostade den. På toppen står det Anna Sweden. Ett svensktillverkat husgeråd som verkar hålla. Jag har visserligen inte testat den, men på knivarna ser den ut att hålla måttet.

Det är underbart roligt att springa på en sån här pryl så snart efter att man tänkt köpa en. Att den dessutom passar in bland mina andra prylar på köksbrädan gör ju inte saken sämre!

På Röda Korset i Huskvarna fanns den här fantastiska soffan med tillhörande fåtölj. Helt fel färg för min smak, men jösses vilken underbar design. Minns inte tillverkarens namn, men Röda Korset skulle ha fem papp för soffa plus fåtölj.



Den här gamla skivspelaren var riktigt cool också. Lappen på framsidan talar om att den inte fungerar helt och hållet, men skulle jag köpa en sån här skulle det inte vara för att använda den utan för att ha den som en snygg inredningspryl. Eller använda den som ett bord eller bänk.

Jag har varit lyckosam det senaste i mitt loppisshoppande. På Erikshjälpen i Huskvarna hittade jag den här läckra handväskan för 45 kronor. Egentligen var det M som hittade den och visade mig. Eftersom hon inte skulle ha den själv slog jag till. Bland annat för att den matchade kappan jag hittade.



En väldigt välskräddad A-linje-trenchcoat med trekvartsärm. Den är lite stor i omfånget, men det ska ju vara så med den här modellen. Dessutom hade jag svårt att stå emot när den bara kostade 85 kronor också. Nu hänger den på vädring. Kan bli jackan som får följa med till Way out west.