För ett tag sedan gav min dator upp och jag köpte en ny. Kvar på min gamla dator fanns i princip allt jag skrivit sedan 2005 samt bilder från 2007 och framåt. Att förlora det skulle vara fruktansvärt. Textfilerna har jag nog en hyfsad back up på någonstans visserligen. Nu är allt räddat i alla fall. Med hjälp av en massa sladdar och en väns bror lyckades jag koppla samman den gamla hårddisken med den nya. När jag gick igenom alla filer hittade jag en krönika som jag skrev för två år sedan. Den bjuder jag på här:


För knappt fyra år sedan lämnade jag samhället jag vuxit upp i. Vägen följde R40 från Göteborg via Ulricehamn till Jönköping där sedermera E4 förde mig till Värnamo.

En flytt innebär inte bara nya gator, affärer och människor. Även kulturen och språket blir nytt. Nog för att de flesta jag stött på pratar svenska, men svenskan har många nyanser och dialekter. Att hamna i Småland och Jönköping innebar inte så stor förändring rent ordmässigt. För jönköpskan och göteborgskan påminner mycket om varandra. Det som skiljer störst är melodin. Och småländskan är en sång som är lätt att falla in i. Efter ett tag rundades min göteborgska av. De tydliga r:en tonades ner och orden formades efter en ny melodi.

Redan i Jönköping mötte jag GGVV-småländskan. Jag fick en invänjningsperiod tack vare vänner. Därför har övergången gått hyfsat smidigt. Svårast är dock GGVV-dialekterna via telefon. Hur ska jag höra om det är ett ”r” eller inte i ortsnamnen eller efternamnen när denna bokstav så ofta faller bort i talspråket?

En sommarvikarie som, även hon, kom från en annan del av Sverige uppfattade ortsnamnet Hörle som Hölä. Är det underligt? Det hade lika gärna kunnat var Käda, Fossheda, Andestop eller Vaggeyd.

Vid flera tillfällen har jag uppfattat namn fel och ibland varit tvungen att be vederbörande att stava namnet för mig. Det är en aning pinsamt.

Ett ord som ofta används av smålänningar i GGVV är ordet redig. Till att börja med skrattade jag åt detta ordbruk. För där jag kommer ifrån har ordets betydelse slagit över i något negativt. Redig säger man med något nedlåtande ton om den som uppträder lillgammal eller övermodig. Nu hör jag mig själv säga saker som: ”Jag vill ha redig mat.”

Men likaväl är det här med förståelse omvänt. Inte alla smålänningar förstår vad jag menar när jag säger durr, murkt eller hust. För det är så orden låter i smålänningars öron, har jag förstått. Så jag lärde mig att säga ”ö” och slipade därmed bort ytterligare en viktig bit av min dialekt. Precis som med mina göteborgska r.

Nu försöker jag jobba tillbaka min göteborgska. Inte för att jag ogillar småländskan. Men dialekt är en del av ens ursprung och ursprung, tycker jag, är något att ta vara på och vara stolt över.