De här coola brudarna var mitt sällskap den första dagen på Way out west.



En av artisterna jag verkligen ville uppleva var Janelle Monáe.



Det var verkligen fullt ös. Hennes röst är helt enorm och hon är en grym dansare. Hela spelningen var en show. Hon fick hela publiken att sätta sig ner. Och när publiken rest sig igen slängde hon sig ut i den.



Därefter hoppade hon upp på ryggen på en av sina dansare som sprang med henne framför oss som stod på första raden. Grymt! Spotifaja eller youtuba henne!



The Hives drar mycket folk. Vi lyssnade några låtar på avstånd innan vi gick hem för kort paus och ombyte inför kvällen.



Väl tillbaka tog vi plats i väntan på Robyn.



Våldsamt jubel utbröt så klart när hon klev på scenen.



Hon dansade som en tok och bjöd på sig själv. Jag och alla omkring mig dansade också som tokar.



En fullständigt fantastisk spelning. Men det ska sägas att jag gärna hade hört henne på en mörk och trång klubb någonstans. Där passar hon nog allra bäst.



Jag är ingen Princefantast, men är han i stan är det klart som sjutton att man ska ge honom sina öron ett slag. Jag knäppte mina händer i en stilla bön att han skulle spela "Purple rain" och det gjorde han samtidigt som lila konfetti spruttade ut över publiken. Det var maffigt. (Syrran hittade en pappersbit i sängen morgonen därpå trots att hon duschat när hon kom hem ...)



Mannen verkade älska sin publik och att stå på scen.



Och hans musiker och sångare var otroligt duktiga. Häftig upplevelse. Vad jag inte hade kunnat drömma om var att han skulle spela "Nothing compares to you", men det gjorde han. En svängig gospelversion. Wow!