Idag ska vi hämta vår valp. Mentalt är vi bra förbereda, men inte praktiskt. Vi skulle fixat koppel, säng mm till valpen i helgen, men så blev vi sjuka.

Många saker kan så klart vänta, men just halsband och koppel känns viktigt. Så vad gör en estet då? Syr så klart! 

Jag rotade i mina gömmor och hittade faktiskt allt jag behövde. Detta klarar vi oss med tills vi får gå till en butik igen eller för att hämta upp paket om vi handlat på nätet.

Under 2014 rann den här bloggen ut i sanden. Tidigt 2015 försökte jag skaka liv i den fast på en annan plattform, men nä. Den dog liksom till förmån för Instagram.

Det finns delar med bloggen som jag saknar. Som möjligheten att lägga ut texten och att spänna över fler ämnen på samma ställe. På Instagram har jag fem konton, varav tre konton med olika ämnesinriktning. Bloggen rymde alla delar.

Jag gjorde en återblick till bloggen på mitt ena instakonto idag och en vän jag funnit där uppmanade mig att kicka igång igen.

Men om jag nu skulle dra igång här igen skulle jag vilja städa en aning. Inte primärt ta bort gamla inlägg, mer skapa en annan ordning. Renodla lite. 

 

Jag har lätt för att anpassa mig till nya situationer, människor och arbetsuppgifter. Jag är en människokännare och relationsbyggare, vilket gör att jag fort hittar och skapar kontakt med människor jag gillar. Det bidrar till att jag snabbt trivs i nya miljöer. Jag trivs där jag är nu. Verkligen!

 

Vi som arbetar tillsammans är inte alla av samma skrot och korn. Mångfalden kan bli mycket bättre, men vi är åtminstone inte fullständigt homogena som personer. Det är en tillåtande miljö och jag upplever att vi får vara dem vi är. Jag får vara jag.

 

Det som ändå fascinerar mig mest är hur rätt jag har hamnat. Då sett uifrån min tjänst och det jag gör. Det är klart att det finns uppgifter som inte är superroliga, men det är helt ok för samtidigt finns det saker som står på andra änden av skalan. Kreativa, utmanande, spännande, roliga uppgifter. Vid flera tillfällen har jag dessutom både teoretiskt och praktiskt haft nytta av mina tidigare erfarenheter. Det kanske verkar självklart, men jag har nytta av dem på ett sätt jag inte förväg kunde tänka mig.

 

Det är skithäftigt och lite läskigt. Som om banan har snitslats hit. Som om jag fått chansen att göra vissa erfarenheter för att det skulle leda hit, till denna tjänst, till denna organisation. Exempelvis hade jag möte med en kollega i veckan. Vi pratade om en specifik del av vår verksamhet. (Som hen berättade om genom att rita allt som syns på bilden.) I det samtalet kunde jag bidra med erfarenheter från fastighetsbranschen, men även från butiksarbete och skyltning. Det i sin tur ledde fram till massa idéer om hur vi skulle kunna jobba vidare och på vilka sätt jag skulle kunna vara med och bidra till utvecklingen.

 

Jag märker att jag har svårt att återberätta detta på det sätt jag känner kring det. Jag känner mig liksom förundrad och ordlös. Samtidigt glad och ja, lycklig! Är inte det häftigt? Att kunna bidra och att kunna göra det brett blir väldigt bekräftande. Att bli bekräftad genom att man får göra det man är bra på skapar också ett gott resultat. Ett tillvägagångssätt som varje företag borde tillämpa, men som (enligt min erfarenhet) få gör. Tyvärr.

Frågan kommer från min systerdotter. Hon hade frågat sin mamma detta inför min utställning, om moster är konstnär. Vad är det egentligen att vara konstnär? När får man bära det epitetet? Får man kalla sig konstnär när skapandet bara är en fritidssysselsättning?

 

Att vara konstnär handlar om så många saker för mig. Inte bara det konstnärliga skapandet i sig. Det handlar lika mycket om sökande. Att hitta rätt. I sitt uttryck både med sig själv och sitt skapande. Att rota sig. Kanske inte geografiskt lika mycket som värdegrundsmässigt. Vad står jag för? Vad vill jag bidra med till den här världen? Vad vill jag förmedla?

 

 

Mitt konstnärliga budskap är subtilt. Jag tror inte att man kan utläsa helt enkelt i min konst vad jag tror på och står för. Men jag vet att det finns där. Genom lager av färg bakar jag in mig själv. Jag är en del av mina målningar. Så också mina värderingar.

 

På senare tid har jag börjat våga lyfta fram mina dikter i ljuset. I många år har jag publicerat dem i ett forum med likasinnade på nätet. Nu planerar jag en bok. Jag lät några dikter krypa fram på min utställning. Jag har publicerat några i bloggen, på facebook och på twitter.

 

Att vara konstnär handlar om mod. Mod. Och om att blotta sig själv. Att våga visa andra världar, de inre världarna, för andra. Mina inre världar. Den tanken slog mig för ett tag sedan när jag la upp en dikt på Facebook. Blotta sig. Mod. Konstnär.

 

Jag tycker det är svårt att påstå att jag är modig. Men det är något jag ganska ofta får höra från andra. Och nog krävs det mod för att ta vissa vägar. Att öppna upp och släppa in. Att bjuda andra att läsa och se de inre världarna. Mina inre världar.

 

Det är en process. Jag kommer längre och längre hela tiden. Min skrajsenhet blir mindre. Min upptäckarlust och skaparkraft blir större. Det är en häftig resa och jag har så långt kvar. När jag ändå ser vad långt jag kommit känns tanken hisnande när jag tänker på vad som kan komma med tiden. Sky is the limit.

 

Så ja, kanske är jag en konstnär. Med dessa mått mätt.

 

 

Som högkreativ person tar min hjärna ständigt in alla intryck omkring mig. Även obetydliga som "kvinnan som kommer ut från cykelaffären har röda skor". Natten är tiden då min hjärna tar chansen att bearbeta allting. Det tar sig ut i drömmar. Många gånger är mina drömmar bara ett virrvarr av bilder som jag har glömt bort när jag vaknar eller som jag inte lägger någon större vikt vid. Men ibland är drömmarna av en helt annan karaktär. Som en film med ett förklätt budskap.

 

I natt till exempel drömde jag att en gammal vän till friade till mig. Han hade till och med fixat ringar som han hade hunnit gravera med våra namn. Min ring satt som gjuten. Jag sa ja till hans frieri trots att jag inte ville gifta mig med honom. Trots att jag hyste känslor för en annan person. Det i sig var märkligt, men även det faktum att jag inte har träffat den här vännen på ganska länge. Jag hade ingen aning om att han hyste dessa känslor för mig och vi hade inget mer än en vänskaplig relation sen innan. Att jag sa ja förstår jag inte, men det är nog inte heller själva poängen med drömmen.

 

När jag vaknade hade jag drömmen väldigt klar för mig. Ofta glömmer man ju bort delar, men den här var glasklar. Först hade jag främst fokus på själva handlingen i drömmen. På honom som friade. Varför friade han? Tills jag kom på att jag måste tyda/läsa drömmen bildligt och inte bokstavligt.

 

I samma stund som jag fick den tanken insåg jag också vad drömmen handlade om. Beslut. Jag har ett beslut som jag klurat på ett tag. En fråga som jag vill svara både ja och nej på. Drömmen gav mig en bild. Den visade att jag sa ja, när jag borde sagt nej. Det blev vägledande.

 

Jag älskar drömmar!

 

 

 

 

Det finns några tavlor kvar efter utställningen. Än har jag inte separata bilder på samtliga, men här kommer ett uppsamlingsheat i alla fall. De osålda har röda ramar.

Till vänster: Effekt, 50x50 cm, 1 100 kronor.

Till höger: Spricka, 50x50 cm, 1 100 kronor. Denna är tillfälligt reserverad.

 

 

Först ut på vernissagens första dag var mina föräldrar. Således första tjing på alla tavlor. De gjorde ett bra val! Ser ni att jag är en blandning av dem båda?

 

 

Frågan har snurrat i tanken ganska länge. Hur ska tavlorna hängas? På vilken vägg? Bredvid vilken annan tavla? Idag var det dags enligt min planering att ta tag i detta. Med tanke på att jag har putsat fönster, tvättat kläder och lakan, lagat matlådor, handlat mat och andra nödvändigheter så har det tagit mig mer eller mindre hela dagen.

 

Sen innan hade jag målningarna utplacerade runt om i rummet, men jag började med att försöka skapa sammanhängande kollage av dem. Några pusslade jag ut på golvet, några i soffan, några på bordet. Klurigt.

 

Jag tror jag berättade i ett tidigare inlägg att jag beställde egengjorda vykort. Jag gjorde ett vernissagevykort som jag beställde 100 ex av (bilden ovan). Kom på efteråt att det nog var för många, men faktum är att jag bara har en tio kvar av dem. Runt 30 skickade jag med post till vänner, föräldrarnas syskon, några kusiner och bekanta. Jag hade med mig en rejäl bunt till kören och när jag räknade efter hade jag delat ut 46 kort bland körmedlemmarna! Jag har bjudit in både nya och gamla kollegor. Sist men inte minst ska jag bjuda in grannarna.

 

Undrar hur många som kommer? Jag har liksom ingen aning. Det kan komma 40. Det kan komma 140. Det är skitspännande! 

 

Jag har ju visat en del av mina målningar för er, men bara så ni vet så har jag bara offentliggjort ungefär hälften. Med andra ord kommer det finnas en del att känna igen, men minst lika mycket som blir helt nytt för ögat.

 

Enligt mitt schema är denna dag sista dagen att måla på. I morgon är jag upptagen på annat håll hela dagen och på måndag måste jag hänga alltsammans. För tisdag-fredag är det jobb hela veckan och kvällarna behöver jag ha till att fixa smått och gott runt omkring. När jag vaknar nästa lördag vill jag att allt ska vara klart. Kanske bara köra ett svep med dammsugaren. Sen ska jag njuta!

 

 

När jag bodde i Småland längtade jag ofta till Göteborg. Hem till Göteborg. För det är hem. Det är här jag har mitt hjärta. Trots att jag tidigare aldrig bott i stan har den alltid varit min. Mest längtade jag efter möjligheten till ett rikare kulturliv. Att kunna gå på spelning mitt i veckan och för den delen: Att kunna sitta på ett fik efter klockan 18.00. Teater, konserter, utställningar, restaranger. Allt sånt kan lätt vara som en hägring. När man väl har allt det där så utnyttjar man det inte, men det gör jag. Jag älskar stadslivet på så sätt. Allt finns tillgängligt.

 

Precis utanför mitt kontorsfönster rullar spårvagnarna förbi. Eftersom bilvägen går samman med spårvägen precis här plingas det ofta i varningssystemet. Just den här morgonen slog det mig att det där plinget var en sån där sak som jag kunde sakna i Småland. Spårvagnspling. Jag saknade att åka spårvagn. Att åka kollektivt.

 

Jag saknade även den saltluktande vinden. Aningen om att havet fanns där ute. Nära. Nära min paradisö Hönö. Dess naturreservat med fantastiska klipplandskap att gå vilse i. Sen min syster bosatte sig i Linné har jag lärt mig tycka om denna delen av stan. Linné, Järntorget, Långgatorna. Och nu sitter jag här dagligen. Här finns liksom stadens själ.

 

Göteborg är en stor liten stad där människorna har en ibland ganska ickesmickrande dialekt. Göteborgska. Här finns alla de andra dialekterna också. Det är det som gör den till storstad på ett sätt. Småländska, skånska, boråsiska, värmländska några få fall av stockholmska. Turister från England, Spanien, Tyskland, USA, Japan. EU-migranter. Tredjelandsmedborgare. Språk och dialekter. Det är jag väldigt förtjust i. Jag lyssnar på diftonger, betoningar och melodier. Försöker identifiera dess rot och härkomst. Nysvenskar som använder vårt språk på ett oerhört kreativt sätt.

 

Här kan man vara både anonym och igenkänd. 

 

En kollega på tidningen i Värnamo hävdade att man inte kan älska en stad. Men jag gör det. Jag älskar Göteborg. Allt det fula. Allt det vackra. Kranarna längs älven. Utsmyckade byggnader från tidigare sekler. Landshövdingehusen. Kantiga tegelkolosser.

 

Det har tagit sin tid för mig att finna min plats, men nu har jag gjort det. Nu är den här staden min. På riktigt. Jag är inte på besök. Inte tillfälligt boende. Jag har landat där mitt hjärta alltid velat vara. Göteborg.

 

Min stad

 

Jag kliver av tåget. Skakar Smålands fantasisand ur mina skor, tömmer fickorna på alla stenar som samlats där och ruskar om håret som plattats till under resan. Folkströmmen går längs med tåget in mot det enorma stationshuset. Jag följer efter, tar vänster, krockar med en fyllerist som skrattar åt mig. Jag kliver ut genom de smala dörrarna mot Drottningtorget. Solen skiner och snöfläckarna för en dödsdömd kamp där de ligger spridda över gatstenarena. Jag drar ett djupt andetag. Luften är frisk och en lätt vind sveper över torget. Trean skramlar in och jag får ta några språng för att hinna fram och på. Jag dimper ner på ett säte och ser mig omkring. Människorna känns bekanta fast jag inte känner dem. Deras sätt att prata. Hur de ser sig omkring. Spåren leder upp för Avenyn, svänger av mot Vasastan. Jag blickar upp mot alla husen. Jag ler mot dem som var de mina vänner. Vid Järntorget hoppar jag av. Snurrar ett varv och ser mig om innan jag stegar vidare mot Linnégatan. Detta är min stad. Jag är hemma.

Jag hämtade min cykel i eftermiddags. Dock körde jag bara ner den i garaget på jobbet och visste inte om jag skulle få med den hem idag, eftersom jag skulle ut på kvällsjobb, men jo då.

 

 

Den här helgen bjöd konstnärer i Majorna in till den årliga konstrundan. Jag och M bestämde för ett par veckor sedan att vi skulle ta tillfället i akt.

 

Vinden är svår att fånga i bild, men jösses vad det har blåst idag. Särskilt här ute vid älven.