Nästa klänning coming up
Jag hade tråkigt på jobbet idag. Det gick trögt och jag var trött. Vid lunch bestämde jag mig för att åka och kolla på tyger efter jobbet. Det blev min motivation.
Jag föll huvudstupa för det grå med vad som ser ut som nagellackstänk i blandade färger. Jag vet inte vad jag ska göra, men jag köpte bara en meter så förmodligen en tröja.
Det här köpte jag också en meter av. Första tanken var att bara göra en sjal. Hur snyggt med guld och svart!
Huvudmålet var ett svart jerseytyg och det är det som ligger i botten. En viskosjersey. Väldigt härlig kvalitet. Av det svarta har jag börjat sy en klänning. Likadan som den blå jag sydde fast denna blir längre.
På fredag ska jag på min kusins begravning och jag hoppas att jag blir klar med klänningen till dess.
Jag hann dock inte så långt med klänningen ikväll som jag hade hoppats, men jag hann med det som jag minium planerat. Jag blev försenad först för att jag pratade en lång stund med pappa i telefon och sen en stund med mamma. Sen hoppade trådarna. På en overlock är trådarna ganska kluriga att trä och två av de svåraste hoppade, men jag löste det efter massa trix och test. Jag är lite kär i min maskin och så himla nöjd att jag slog till på den i våras!
Jämför inte
Det kan bli så himla dumt när man jämför sig med andra. Eller när tredje part jämför två parter.
Exempelvis så här: Person 1, 2 och 3 sitter och pratar om livet och vad som har påverkat en. Sorger och besvikelser som satt sina spår. Person 1 och 2 har båda tunga upplevelser och händelser i bagaget. Person 1 berättar om en sådan och hur det har påverkat. Då säger person 3 att det är ju ingenting i jämförelse med vad person 2 har gått igenom.
Person 1 berättade bara om sin erfarenhet och var ledsen över den, men jämförde aldrig med person 2. Det var person 3 som jämförde och därmed också gjorde skillnad på de olika upplevelserna. Innebörden av vad person 3 säger är (eller kan upplevas) som om person 1 ska vara glad för att hen inte haft det som person 2.
Jag har varit med om det här själv. Jag har varit både person 1 och 2, men jag hoppas innerligt att jag aldrig är person 3. Det värsta är nog när man själv inte tillåter sorgen och besvikelsen att ta plats. Att man förminskar det svåra man gått igenom för att man jämför med någon annan. "Ja, men tänk NN. Hen har det mycket värre än jag." Vem bestämmer det?
För att ta person 3:s perspektiv så är det nog inte illa menat, men det kan hamna väldigt fel. För hur det än är så är den egna upplevelsen den värsta för det är den enda man har. Man kan ju aldrig leva sitt liv genom någon annans erfarenheter.
Kontentan: Jämför inte. Ställ inte dina sorger bredvid någon annans. Ej heller andras sorger bredvid varandra. Sörj över skiten i ditt liv så mycket och så länge som det behövs, men glöm inte att gå vidare.
Mer hemmasydd plagg att vänta
Det är ju fasligt roligt med kläder! Särskilt roligt tycker jag att det är med second hand för det sätter igång min fantasi mycket mer än vad nya kläder gör. Nya kläder är ju liksom redan klara. Gamla kläder behöver kanske justeras eller matchas på något specifikt sätt för att funka.
Det kan vara ett ärmslut som är för trångt, en kjollängd som inte är smickrande eller ett skärp som ska till för att markera midjan. Jag har en hel låda hemma med kläder som behöver fixas till på ett eller annat sätt.
Ytterst handlar det många gånger också om att jag vill kunna sy. Jag vill skapa egna kläder. En del kan jag, men jag vet hur mycket kunskap jag saknar när det kommer till sömnad. Den kunskapsluckan begränsar mig många gånger och hämmar min kreativitet.
Nu när jag fick till ett plagg igår som blev precis som jag ville ha det (bär det idag) har jag fått enorm mersmak. Det gick ju så fort med over locken! Det sista jag gjorde innan jag gick och la mig igår var en inventering bland mina tyger. Jag har massa idéer på vad jag kan göra med dem. De flesta måste dock tvättas innan för att minimera risken att kläderna i sig krymper.
Det misstaget har jag gjort en gång förut. Jag sydde en klänning som var avskuren under bysten. Efter tvätt hamnade avskärningen en bit upp på bysten. Det såg inte klokt ut. Att tvätta tygen innan är ungefär samma princip som att grundmåla en tavelduk. Det är inte så värst roligt, men det behöver göras och ger ett bättre resultat på sikt.
Så vad gör jag nu? Jo, jag längtar hem så jag kan boka tid i tvättstugan! Det kommer bli en maskin med vita tyger, en med röda och en med mörka. Sen hoppas jag att jag vågar släppa loss kreativiteten och sänka ambitionerna.
Det blev en klänning
När jag vaknade idag kände jag mig harmonisk. Helgen har varit social, men lugn och jag städade lägenheten igår. Svabbade till och med. Bästa utgångsläget för att vara kreativ således. Jag måste ha ordning omkring mig och vara tillfreds för att kunna skapa som bäst.
Jag drog fram en hög med tyger från skåpet och valde nummer tre nedifrån. Det blå trikåtyget.
Här är min lilla mönsterlåda. Jag övervägde att utgå från något tidigare använt mönster, men nej.
Jag ritade ett helt nytt med inspiration från den här over size-klänningen jag köpte på Lindex igår.
Tyget var både brett och långt. Mitt stora arbetsbord verkade plötsligt litet.
Jag har fått låna en textilsax av min syster. Det är stor skillnad att klippa med en så här proffsig sax jämfört med min siltna Fiskars med orange handtag.
Tidigt i våras köpte jag en over lock, eftersom jag syr mest i trikåtyger, men jag har inte ens testat den. Dags nu, kan jag tycka. Den funkade finfint! Så efter några testkörningar var det bara att sätta igång att sy ihop klänningen.
Nice maskinpark ändå!
Jag sydde ihop axlar, ärmar och sidor och fållade både ärmslut och kjolslut och sparade det värsta till sist - halsringningen. Huh! Man kan bli galen för mindre. Jag bestämde mig för att arbeta lugnt och metodiskt. Första blev inte bra så jag fick klippa bort den och göra om helt och hållet. Detta till trots lyckades jag behålla humöret uppe och inte gav jag upp heller utan gjorde klart. Yes!
Jag gjorde jääättelånga ärmar så de korvar sig i massor längst ner. Om jag tröttnar på det kan jag ju bara korta dem, men jag tycker det är rätt schysst.
Det är svårt att få till bra bilder i helkropp i den här lägenheten så det fick bli i spegeln, vilket inte är superbra heller, men det ger en känsla av hur klänningen ser ut i alla fall.
Här ser man att den är over size upptill och lite smalare nedtill. Jag gillar fallet som blir av den här modellen och jag måste säga att jag är skitnöjd! Jag har massa tyger som ligger och skrotar. Jag känner för att sy klänningar av allihop!
Två gosiga systrar
Förra helgen hängde jag med tre katter. I huvudsak dessa två systrar. Hur mysigt! Som kvalsterkänslig är det lite klurigt att hänga med katter tyvärr, desto bättre när man kan göra det lite tillfälligt. Jag önskar så mycket att jag kunde ha katt. Det får bli någon gång när/om jag köper hus så katterna kan vara ute mycket.
Så som en annan crazy cat lady delar jag här 14 bilder på dessa två fantastiska gosiga systrar.
Födelsedagskalas
Igår fyllde min lillebror E år och för två veckor sedan fyllde även bror C och syster E år. Idag firade vi allesammans. De båda bröderna köpte likadana chokladkartonger till varandra, vilket så klart ledde till en del skratt.
Jag och E:s sambo A dekorerade smörgåstårtorna som hon, mamma och E förberett dagen innan.
Så här blev min. (Hade gärna haft mer räkor på min.)
Så här tjusig blev A:s!
C provar en tröja han fick i present. Den satt som en smäck.
Mamma fixar det sista inför maten.
Och som vi åt!
Lilla fröken sötast i världen.
Tänk att dessa kusiner faktiskt satt still en stund för att äta.
Lillkrabban fick smak för salta pinnar.
Soffhäng.
Till kaffet hade jag bakat drömtårta, dubbla havreflarn med nutella emellan och en hederlig kladdkaka med grädde. Choklad i mängder! Det kanske inte syns, men Lilla frökens tunga hänger utanför och fokus är på kakorna. Ja, men vem älskar inte kakor!
De äldre kidsen var inte heller ledsna över efterrätten.
Jag åkte till mamma och pappa redan i fredags och det har varit en skön helg i familjens sällskap. Det var bara en som saknades denna gång, men snart är det jul och då får vi hoppas att ingen är sjuk eller saknas av andra orsaker.
Köra eller inte
Stora beslut kräver process. Den innefattar kärlekens skeenden. Först är det längtan och sedan upptäckten. Den ouppnåeliga drömmen. Så sker något. Plötsligt finns det en realitet att ta på. Hoppet väcks. Är det möjligt? Kan det faktiskt gå? Sen förälskelsen. Alla tankar skimrar. Det finns inga hinder. Skallen är full av detta enda. Endorfinerna plingar omkring som flipperkulor i det kroppsliga spelet. Förälskelsen avtar. Bekymren och det som skaver kommer fram i ljuset. Tvivlen. Ska det vara så här? Den lite olustiga känslan. Ska den verkligen vara här? Är det värt det?
Är det värt det?
Hur ska man veta om man inte löper linan ut? Hur mycket är jag beredd att offra? Ju mer desto högre blir fallet. Om det inte funkar. Om.
Jag har ett stort beslut i mitt knä. Jag tror det är därför som jag är så låg idag. Jag har kommit till fasen av tvivel och känslan av att inte räcka till, att inte förmå. Rädslan att misslyckas, att välja fel.
Just nu känns det skönt med helg. Den kommer att bli lugn. Jag kommer att grunna en del, gråta en tår över processen och dess mål kanske. Måndag kommer att bli lite utav en avgörande dag. Först därefter kan jag ta ett beslut.
Jag ska så klart berätta om det här så fort jag kan. Processen måste fortgå på egen hand utan publicitet först.
Galenskap på våg
Drömmar. Nu är jag där igen. Jag är en drömmare. I stort och smått. Jag drömmer och fantiserar om allt möjligt. Allra mest om min egen framtid så klart. Saker jag vill genomföra, platser jag vill se. Man måste få drömma. Även när det känns som om man står med skit upp till knäna.
Jag tänker mig att varje dröm är en trappa. Det går inte att komma hela vägen upp i ett kliv om det är tio trappsteg. Ett eller möjligtvis två i taget kan funka. Med andra ord: Det måste få ta lite tid och ibland måste man också offra något annat. Det är det svåra. Att offra. Att inte ha allt hela tiden. Så vad är värt att offra? Pengar, socialt umgänge, tid? Ja, det vet ju bara var och en.
Just nu står jag och väger mina tankar. Vad kan jag offra för att ta nästkommande trappsteg mot en dröm jag har? De första steget har jag redan tagit. Nästa är väldigt mycket mer avgörande. Ett risktagande. Faktiskt livsförändrande.
I min fantasi har jag tagit det avgörande steget och jag ser hur bra det kan bli. Om allt går bra. Om det inte går bra? Den tanken vill jag inte tänka. Den är inte ett alternativ när steget väl är taget. Därför måste allt analyseras noga. Vägas på våg. Sorteras i högar.
Jag delar tanken med människor jag litar på. Inte för att någon annan kan ta beslut åt mig. Förhoppningsvis vågar någon säga ifrån om jag är alldeles för galet och skevt ute.
Men är det inte så - att man måste vara lite galen för att fånga sina drömmar?
