Ibland kan jag känna att mitt kontaktnät är så litet. En vän och kollega säger att jag känner alla. Minst en miljon. Nästan alltid när jag är med honom springer jag på någon jag känner. Vare sig vi är i Göteborg eller i Stockholm. Jag har många vänner, jag har många bekanta, men ändå känns det inte som om jag har ett kontaktnät. Är inte det konstigt?

 

Nu måste jag nog ändå ändra min syn. För inom loppet av en vecka har tre kvinnor kontaktat mig i olika ärenden. Först var det en som undrade om jag vill ta plats i en styrelse. Ett hedersuppdrag skulle jag säga. Jag blev väldigt glad över frågan och i veckan ska jag träffa valberedningen.

 

Den andra kvinnan hittade och läste en efterlysning jag gjorde på fb i höstas om ett konstnärskollektiv. Hon är med i ett och sa att det möjligtvis finns plats. Jag ska höra mig för mer när vi träffas nästa gång.

 

Den tredje kvinnan hade en idé. Hon ska låta visa en väns mycket fantastiska kläder och undrade om jag ville visa mina målningar i samband med det.

 

Wow!

 

 

Egentligen spelar det inte så stor roll om allt detta blir av eller inte. Jag är bara så oerhört glad och tacksam att dessa tre kvinnor tänkte på mig. Det är ju precis det här som är kontaktnät! Att ha någon i tanken inför olika saker, men det handlar också om att våga säga högt vad man vill. Hur ska någon annars veta vad man vill?

 

Det får mig också att fundera på vad jag kan göra. Jag tänker ofta på filmen Pay it forward. Tanken med den filmen är att skicka vidare. Om någon gör dig en tjänst gör du i din tur ytterligare någon annan en som tack. På så vis bildas en evig kedja av goda gärningar. Kontaktnät borde fungera så. Jag har ingen aning om jag har något/någon kontakt som kan hjälpa en annan människa, men jag ska verkligen försöka bli mer lyhörd på den fronten. Av det jag fått vill jag ge tillbaka och vidare.

 

Tänk att jag fått tre frågor om ting som ligger mig så nära om hjärtat och alla inom loppet av så kort tid och dessutom nu när ovissheten väntar. Jag säger ju att framtiden är spännande!

 

(Jag tyckte bilderna passar inlägget, men hur får ni klura på själva. Den översta är från franska Atlantkusten och den andra från Paris.)