Min målbild
Jag jobbar i blott två veckor till. I februari är jag arbetslös. Frivilligt arbetslös. Det låter ju helt vansinnigt och ja, kanske är det så.
Jag känner så klart en viss oro inför detta. Jag har egentligen aldrig varit arbetslös. En höst var jag arbetslös rent teoretiskt. Jag visste inte från dag till dag eller från vecka till vecka hur det skulle se ut, men under den perioden hade jag fem arbetsgivare som ringde in mig. Tänk om. Tänk om jag "fastnar" i arbetslösheten, att jag kommer så långt ifrån arbetsmarknaden att jag får svårt att komma in igen.
Ändå är det en helt annan känsla och tanke som dominerar. Den att jag har alla möjligheter. Jag ser en bild framför mig. Bakom mig har jag en stor grå vägg och framför mig ligger allting öppet. Jag ser inget särskillt och samtidigt ser jag allt.
Skräckblandad förtjusning, med betoning på det senare, men jag tänker: Det får lösa sig.
Med det är jag inte naiv och tror att ett jobb trillar ner i händerna på mig. Nej, i det ligger en vilja att kämpa för att hitta något som passar mig. Något som utmanar och där jag får använda mina främsta egenskaper. Drömmen? Att få arbeta i en verksamhet som inte främst drivs mot ekonomiska mål. "Lycka till" sa en person lite sarkastiskt till mig när jag berättade om denna längtan.
Faktum är att det inte borde vara så svårt att få ett sådant jobb. Bortsett från att så många söker dem. De här jobben finns nämligen. Jag kan tänka mig att jobba tillfälligt med nästan vad som helst tills jag hittar och får ett sådant jobb jag drömmer om. Därav: Det löser sig.
Jag tänker mycket. Tankarna rasar som en snöstorm. Fram och tillbaka. Positivt och negativt. När oron för min framtid lyckas få ett litet fäste plockar jag fram min bild. Den med hela världen framför mig. Där allt är möjligt och tillgängligt. Det är en bra målbild och jag är övertygad om att den också är sann.
Kommentarer
Trackback
