Inte lika vacker
Ruffighet, på gränsen till förstörelse. En halv cykel fastlåst i ett stuprör. Övergivna industrier. Tunga maskiner med tjocka lager av smuts. Gatukonst i form av graffiti och klotter. Inhägnade områden med höga stålstaket toppade med taggtråd. Galler, stenar. Tegel som kan skifta i mängder av nyanser. En vindpinad trävägg där färgen sedan länge flagnat. Där röta fått fäste och skapat hål. Broar. Hårda stål- eller betongkonstruktioner som välver i smäckra former. Staketens raka parader utefter kanterna. Kyrkotornen som sträcker sig mot skyn, över de andra husen. Sprickorna i en mur. Kranarna vid älven. Jättelika fåglar som firar sina munnar ner och upp i långa kedjor. Stora fartyg där containrarna är radade som små byggklossar. Röda, gula, gröna, blå. De gamla spårvagnarna som kränger fram. Skakar. Metall mot metall över marken. Plinget och dörrarna som öppnas och slår igen. Regntunga skyar och illvilliga vindar som luktar salt. Som fångar håret och skapar nya former. Ärgade koppartak. Gatsten, nerknackade var för sig med hammare. Lömska mellanrum som fångar klackar. Vattensamlingen som dränker trottoaren när en bil passerar. De tomma vinflaskorna under bron och filten bredvid. Järngrindarna som vaktar, hindrar inkräktare. Vid portar. För gångarna in i berget. Min ångest är inte alls lika vacker.
Kommentarer
Trackback