I och med resan jag nu planerar till Frankrike har jag börjat reflektera över andra resor och semestrar jag har gjort i mitt liv. På ett sätt kan jag skämmas lite över den resa jag ska göra nu. Den är inte superdyr, men inte heller gratis och det krävs en del för att kunna göra den. Till exempel en bil. (Vi får låna en.) Skäms kanske inte är rätt ord, men jag inser att jag är privilegierad. Så har jag inte alltid känt.

 

När jag växte upp. Jag har fem syskon. Stor familj eller hur! Jag hade vänner som reste utomlands. De nämnde namn på öar jag aldrig visste vilket land de tillhörde. För dem var det självklart. Grekland, Spanien, Italien... De kom hem bruna som pepparkakor och visade bilder på platser jag inte ens i min fantasi förstod fanns.

 

Jag och min familj packade husvagnen och ställde upp den någonstans i Sverige. Ofta längs västkusten. Något år åkte vi omkring i Norge. Gol, Geilo.

 

 

Visst var jag avundsjuk på kompisarna som badade i varma hav och som fick se riktiga palmer vaja i solnedgången. Min erfarenhet av utland sträckte sig till Danmark och Norge. Först när jag var 18 kom jag lite längre. Då åkte jag tillsammans med en kör till Lettland på "turné". Samma vår åkte jag med på en skolresa till Frankrike. Oförglömliga resor, men långt ifrån de där utlandsresorna mina kompisar hade åkt på.

 

Första gången jag åkte "till solen" var jag 24 år. Då åkte jag och tre av mina syskon till Torrevieja i Spanien. Jag betalde med egna pengar. Något jag verkligen inte hade gott om. Efter det har det blivit några resor till runt om i Europa. Inte många, men några.

 

Jo, jag var avundsjuk på mina kompisar, men jag skulle inte vilja vara utan de semestrar som vi haft. Det var alltid lika spännande att packa husvagnen full och dra iväg. Frihet. Plus att jag inser nu i vuxen ålder att jag var enormt privilegierad redan då. Utan utlandsresor. Det fanns förmodligen, och finns, många barn som aldrig får göra de resor som jag gjort fram och tillbaka genom Sverige med familjen.

 

Känslan att prata med någon som har sett halva världen. Som rest utomlands varje år med föräldrarna. En värld som aldrig varit min. Det är som om hela ens person hukar sig. Inför människor med pengar har jag alltid känt mig väldigt, väldigt liten.

 

Därför är jag så glad för min resa. Lycklig att jag har möjligheten. Tacksam.