Det har varit en fruktansvärd vecka. Med en vän som inte ville leva mer. Som försökte göra slut på allt. Kaos. Varför, varför, varför. Maktlösheten att stå bredvid. Handfallen. Frustrationen och tårarna. Tårarna över smärtan som fått fäste. Ångesten som drar ner. Längre ner. Ända ner.

 

Vi omkring pratar. Och pratar. Och pratar. Om det goda. Om det hemska. Om livet och kärlek. Kramas. Håller om. En hand på en axel. Kämpar med tankar och känslor.

 

Jag slog numret och med darrande ben väntade på att få ett svar i andra änden. Den dämpade rösten. Mitt "Jag är glad att du lever" möttes av tystnad. Det svåraste samtalet. Men du skrattade åt något jag berättade och jag hörde liv.

 

Så kämpa min vän och vi kämpar allt vi har med dig. Låten är din.