För ett år sedan mätte jag min kropp i omkrets. Jag mätte under bysten, midjan, magen, stussen och låren var för sig. Jag mätte för jag vill inte väga mig. Jag är lång och stor och väger mycket. Vad jag än väger känner jag mig som en jätteklump. Som en oformlig potatissäck.

 

Jag började på gymmet då för ett år sedan. Sen kom jag tyvärr av mig, men upptog styrketräningen i februari igen. När våren blev varm upphörde jag att gå till gymmet. Nu är det snart dags igen. Så där håller jag på och kommer nog alltid att göra.

 

Men. Och detta är ett stort men.

 

Någon gång efter nyår började jag promenera. Mitt mål var att gå en halvtimma varje dag. Det gjorde jag inte, men jag gick många fler dagar än vad jag hade gjort innan.

 

När jag träffade sjukgymnasten senare på våren utmanade hon mig. För att säga det rent ut beordrade hon mig. Jag skulle gå 30 minuter varje dag. Verkligen göra det. I början var jag duktig och gick varje dag. Nu kanske det blir fyra-fem dagar i veckan.

 

Att promenera ger mervärden. Spänningarna i kroppen släpper. Min spänningshuvudvärk har blivit oändligt mycket bättre. Konditionen förbättras. Hjärtat stärks. Musklerna får jobba, vilket ger cirkulation. Och man går ner i vikt.

 

Det har jag velat länge, men inte orkat ta tag. Quickfixes är inget för mig. Det är kräver för mycket arbete och är svårt att bibehålla.

 

Midja: 7 cm

Mage: 4 cm

Stuss: 5 cm

Lår: 3 cm.

 

Jag har inte bantat. Inte ändrat min kost nämnvärt. Jag har promenerat. 30 minuter varje dag. Och detta är resultatet. Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv och min kropp. Tidigt i våras hade jag två kjolar och en klänning jag fick hänga undan för att de var för tajta. Nu passar de ypperligt och sitter till och med lite löst. När jag tog på mig en av dessa kjolar förra helgen stod jag och skrattade åt mig själv i spegeln av lycka.

 

Jag tog på mig samma kläder som på den där bilden från november förra året. Visst syns det?