Innan har det inte känt så långt att resa mellan Värnamo och Göteborg. Två timmar och tio minuter. Ingenting. Framför allt inte med musik som sällskap. När jag lämnade Göteborg den här gången kändes det plötsligt som väldigt långt. Det finns så många känslor som jag har hållit igen undan de senaste 18 månaderna av mitt liv. Känslor och tankar som är ok att släppa fram nu när uppbrottet är officiellt. Anledningen att jag har hållit tillbaka är för att kunna ha ett positivt fokus. Inte vara riktad på det negativa.

Jag vill inte svartmåla min tillvaro här. Inte alls. Det finns mycket fint och många människor jag kommer att sakna. Det handlar mer om det jag inte har här i Värnamo. Det finns så många tillfällen när jag har känt mig så långt borta, avskärmad. För att besöka vänner och släkt måste det planeras, bokas tåg, fixas med övernattning. Ingen spontanitet. Har jag dessutom haft jobbhelg har jag fått avstå.

Mycket kan man hålla liv i trots avstånd, men det är också mycket som faller i sär. Jag vet att det kommer bli en tuff match att återigen starta en ny tillvaro, men jag är orthört taggad att gå den ronden. Jag borde inte räkna ner, men det är svårt att undvika. Jag har 18 dagar, varav 15 arbetsdagar kvar. Där emellan ska jag ytterligare en tur och retur Göteborg. Det går fort nu. Jag längtar.