En återkommande och inte helt irrelevant fråga jag får är: Hur känns det nu då att bo i Göteborg?

Det har ju bara gått en dryg vecka och det har varit ganska röriga dagar. Jag har börjat lite smått på nya jobbet. I övrigt har mycket tid och energi gått åt till att göra lägenheten bebolig och trevlig. Vintern small till och blev extremkall. Det är halt på gatorna och himlen är mestadels grå.

Men ändå. Det känns så himla bra. Nu är jag där jag ska vara. Jag är på rätt plats, i rätt stad. Hisingen, som jag aldrig trodde jag skulle hamna på, har redan fått ett eget rum i mitt hjärta. I stort sett varje dag passerar jag stans vackraste plats Göta älv-bron där jag kan blicka ut över båtarna och kranarna.

Bilden tog jag i juli 2010. Jag fascineras av de enorma kranarna längs älvkanten. Alldeles bakom kranen syns Ramberget. Vid dess fot bor jag nu.

Förut drabbades jag ofta av separationsångest. Framför allt när jag satte mig på tåget i Göteborg och for tillbaka till Småland. Det var som att slitas itu. Ibland gjorde det fysiskt ont till och med.

Det är inte Smålands fel. Småland har aldrig gjort mig något ont. Det är bara det att jag älskar Göteborg så himla mycket. Det har jag gjort sedan jag som elvaåring fick hoppa på bussen och själv åka till stan med kompisarna. Trots alla år blev Småland aldrig mitt hem.

Något av det absolut viktigaste för mig är frihet och det är precis vad Göteborg ger mig. Staden i mitt hjärta. Jag är hemma nu.