Vissa dagar alltså. I morse när jag vaknade kände jag mig skitstressad. Nästan så jag mådde illa. Dessutom blev jag sen hemma och tog bilen, vilket ledde till att jag satt fast i bilkö nästan en halvtimma fast det egentligen tar sju minuter att köra till jobbet. (Lärdomen av det är att det är bättre att ta vagnen även om jag är sen.)

Väl på jobbet blev en av dagens arbetsuppgifter framskjuten. Lättnadens suck. Fast det blir ju bara tillfälligt, eftersom den arbetsuppgiften ska genomföras i morgon istället. Bra på så vis för att jag av någon okänd anledning har min sämsta dag någonsin.

Jag vet inte varför. Egentligen är jag väldigt glad. Blåvitt vann igår, jag har en fantastisk helg i bagaget, jag fick glada nyheter från pappa igår och jag ska hälsa på min nyfödda systerdotter ikväll. Ändå är det något. Det är väl den där stressen som sätter sig i varje cell och skapar kramp. Oförmögenhet.

Det händer ibland. De dåliga dagarna. Jag gillar dem inte, men jag antar att det bara är att låta dem ha sin gång. Låta dem skölja över en, mala ner allt och sen är det över. Jag tänker att i morgon är det bra igen. För hur skulle det vara annars?