När jag var yngre försökte jag alltid att planera min framtid. Det var en blandning av drömmar och förhoppningar av varierad realistisk art. Gång på gång blev jag besviken när livet inte tedde sig som jag hade hoppats. Någonstans på vägen fattade jag att man inte kan planera sitt liv helt och fullt.

Ett exempel är när jag sökte journalistutbildningen. Jag hade planerat att komma in, men jag blev inte ens kallad till provdagen. Jag var skitförbannad, besviken och ledsen. Det var ju där jag skulle vara och det jag skulle göra. Jag fick tänka om. Året därpå kom jag in och från den klassen kan jag numer räkna in mina allra bästa vänner. Det hade jag kanske inte kunnat göra om jag kommit in året innan. Vem vet?

Nu njuter jag av att inte veta. Drömma - ja, visst. Men planera - nej. Alla människor är som delar i ett megastort pussel. Min del påverkas av flera andra delars beslut och vägval. Mina systrar skaffar barn och jag blir moster. En vän förlovar sig och jag blir i lång förväg utsedd till tärna. Någon byter tjänst på jobbet och jag får ett förändrat schema.

Livet blir så mycket enklare när man tar allt som det kommer. Förhoppningsvis har man den kraft man behöver i det läget. Oftast skrattar jag när det är elände som kommer, men inte alltid. Som igår när bilen inte startade. Galet vad förbannad jag blev. I nuläget vet jag fortfarande inte hur jag ska komma iväg ikväll, men det orkar jag inte att tänka på nu. Först ska jag skriva klart en artikel. Sen kan jag tänka på bilen. Det ska bli spännande att se om den går igång med hjälp av startkablar...