Jag upptäckte pianot ganska tidigt hemma vid. Mina föräldrar (och säkert mina systrar också) tröttnade på att höra mig spela "Kalle Johansson" om och om igen så hösten när jag var sex år fick jag börja ta lektioner. Det var ett evigt tragglande och liksom hela min skolgång gjorde jag vad jag kunde för att slippa göra läxorna. Det fanns annat som var roligare.

Hur det än var lärde jag mig en hel del. Det var bara det att när jag var tolv år och således hade spelat i sex år kom det fram att jag aldrig riktigt lärt mig noter. Hela tiden hade jag spelat på gehör. Min snälla fröken spelade alltid styckena för mig och sen spelade jag bara efter. Min syster som är fem år äldre spelade också piano och det hände att hon gömde sina noter för att jag spelade samma stycken som henne (har jag fått berättat för mig). Att gömma noterna hjälpte föga. Jag satt utanför och lyssnade. Det räckte ju!

Tänk om jag hade vårdat det gehöret, tänker jag ibland. Lite grann finns kvar, men jag känner inte samma frihet när jag sätter mig framför tangenterna nu för tiden. Dock är jag väldigt lycklig över att äga ett piano. Det sju oktaverna av svart och vita träbitar bär en magi. Det finns tonkombinationer som får mitt inre att vibrera som strängarna i trälådan. Jag är svag för pianobaserad musik och är väldigt glad över att ha den där kolossen i mitt hem.