Frågan kommer från min systerdotter. Hon hade frågat sin mamma detta inför min utställning, om moster är konstnär. Vad är det egentligen att vara konstnär? När får man bära det epitetet? Får man kalla sig konstnär när skapandet bara är en fritidssysselsättning?

 

Att vara konstnär handlar om så många saker för mig. Inte bara det konstnärliga skapandet i sig. Det handlar lika mycket om sökande. Att hitta rätt. I sitt uttryck både med sig själv och sitt skapande. Att rota sig. Kanske inte geografiskt lika mycket som värdegrundsmässigt. Vad står jag för? Vad vill jag bidra med till den här världen? Vad vill jag förmedla?

 

 

Mitt konstnärliga budskap är subtilt. Jag tror inte att man kan utläsa helt enkelt i min konst vad jag tror på och står för. Men jag vet att det finns där. Genom lager av färg bakar jag in mig själv. Jag är en del av mina målningar. Så också mina värderingar.

 

På senare tid har jag börjat våga lyfta fram mina dikter i ljuset. I många år har jag publicerat dem i ett forum med likasinnade på nätet. Nu planerar jag en bok. Jag lät några dikter krypa fram på min utställning. Jag har publicerat några i bloggen, på facebook och på twitter.

 

Att vara konstnär handlar om mod. Mod. Och om att blotta sig själv. Att våga visa andra världar, de inre världarna, för andra. Mina inre världar. Den tanken slog mig för ett tag sedan när jag la upp en dikt på Facebook. Blotta sig. Mod. Konstnär.

 

Jag tycker det är svårt att påstå att jag är modig. Men det är något jag ganska ofta får höra från andra. Och nog krävs det mod för att ta vissa vägar. Att öppna upp och släppa in. Att bjuda andra att läsa och se de inre världarna. Mina inre världar.

 

Det är en process. Jag kommer längre och längre hela tiden. Min skrajsenhet blir mindre. Min upptäckarlust och skaparkraft blir större. Det är en häftig resa och jag har så långt kvar. När jag ändå ser vad långt jag kommit känns tanken hisnande när jag tänker på vad som kan komma med tiden. Sky is the limit.

 

Så ja, kanske är jag en konstnär. Med dessa mått mätt.

 

 

Som högkreativ person tar min hjärna ständigt in alla intryck omkring mig. Även obetydliga som "kvinnan som kommer ut från cykelaffären har röda skor". Natten är tiden då min hjärna tar chansen att bearbeta allting. Det tar sig ut i drömmar. Många gånger är mina drömmar bara ett virrvarr av bilder som jag har glömt bort när jag vaknar eller som jag inte lägger någon större vikt vid. Men ibland är drömmarna av en helt annan karaktär. Som en film med ett förklätt budskap.

 

I natt till exempel drömde jag att en gammal vän till friade till mig. Han hade till och med fixat ringar som han hade hunnit gravera med våra namn. Min ring satt som gjuten. Jag sa ja till hans frieri trots att jag inte ville gifta mig med honom. Trots att jag hyste känslor för en annan person. Det i sig var märkligt, men även det faktum att jag inte har träffat den här vännen på ganska länge. Jag hade ingen aning om att han hyste dessa känslor för mig och vi hade inget mer än en vänskaplig relation sen innan. Att jag sa ja förstår jag inte, men det är nog inte heller själva poängen med drömmen.

 

När jag vaknade hade jag drömmen väldigt klar för mig. Ofta glömmer man ju bort delar, men den här var glasklar. Först hade jag främst fokus på själva handlingen i drömmen. På honom som friade. Varför friade han? Tills jag kom på att jag måste tyda/läsa drömmen bildligt och inte bokstavligt.

 

I samma stund som jag fick den tanken insåg jag också vad drömmen handlade om. Beslut. Jag har ett beslut som jag klurat på ett tag. En fråga som jag vill svara både ja och nej på. Drömmen gav mig en bild. Den visade att jag sa ja, när jag borde sagt nej. Det blev vägledande.

 

Jag älskar drömmar!

 

 

 

 

Det finns några tavlor kvar efter utställningen. Än har jag inte separata bilder på samtliga, men här kommer ett uppsamlingsheat i alla fall. De osålda har röda ramar.

Till vänster: Effekt, 50x50 cm, 1 100 kronor.

Till höger: Spricka, 50x50 cm, 1 100 kronor. Denna är tillfälligt reserverad.