Sedan 2006 har jag varit medlem på ett skrivforum på nätet. Det är en plattform för textpublikationer av alla de slag, men poesi är det övervägande inslaget. Länge var detta forum min fristad. Ingen jag kände fanns här och jag skapade kontakt med många andra skrivare.

 

På senare tid har jag inte varit så aktiv. Poetandet har legat i träda för min del, men igår fick jag en impuls att logga in och fick då veta att en av sajtens "stora poeter" har gått bort. Det kändes konstigt. Denne poet var tongivande på sajten och som sådan både älskad och inte så älskad.

 

Den här poeten rörde om. Jag vet att jag till och med skrev en dikt om personen ifråga. Då var det ingen hyllning utan snarare det motsatta. Ironiskt nog fick jag en hyllning för just den dikten av poeten den handlade om.

 

Jag började läsa mina gamla dikter och kommentarer jag har fått på dem. Som alltid kickade det igång något i mig. En slumrande längtan att återigen börja knåpa med orden. Att dikta är som att måla. Nej, inte rätt färg. Ta bort, måla om, måla över. Ja. Nu blev det rätt.

 

Forumet är fantastiskt för att man får feedback direkt genom kommentarer eller applåder. Min mest uppmärksammade text har fått 47 kommentarer och har blivit läst över 1 600 gånger. Det är så stort att jag har svårt att relatera till det. Skithäftigt!

 

Någon gång vill jag låta trycka en liten bok med ett urval av mina dikter. Jag har omkring 700 dikter att välja mellan. När jag försöker se boken framför mig tänker jag att den har illustrationer också. Kanske blyertsskisser eller akvareller. Om jag ska göra dem själv också återstår att se. Om det hela någonsin blir verklighet återstår också att se ...

 

Jag gjorde ett försök att ha en underblogg med dikter, men det rann ut i sanden. Jag ska inte gödsla med dikter nu heller, men eftersom jag skriver om dem ska jag ge er en.

 

 

 

Om du granskar mina sömmar
kommer jag att brista
och då finns
ingenting
jag kan skyla mig med