Jag har läst Maktens kulisser av Britt-Marie Mattsson och boken har fått följa med till havet bland andra ställen.

 

 

Mestadels har jag dock läst hemma. I köket med en kopp te och kakor eller utsträckt på rygg i soffan.

 

Så här står det på bokens baksida: "Svensken Sophie Moline befinner sig mitt i maktens centrum såsom ansvarig för samordningen vid det pågående toppmötet i Venedig. Ett möte där EU:s ledare och den amerikanske presidenten är eniga om att utforma en hård deklaration för att fördöma Nordkorea ..."

 

Lockar det? Jag trodde att detta skulle vara en tungläst bok, men det är det inte. Den är underhållande (inte rolig, men den håller mig fast) och oerhört välskriven. Jag påminns om varför Britt-Marie Mattsson länge var min stora journalistidol och förebild. Den här kvinnan har enorm koll på världens politik. Därför lyckas hon göra denna politiska bok intressant och trovärdig.

 

En bit in i boken börjar man ana att detta blir en typ av deckare. Jag är så trött på deckare. Deckare tråkar ut mig. Allt är bara likadant. Faktum är att jag i detta läge blev en aning besviken, men jag fortsatte att läsa.

 

Men deckare av klassiska mått är det inte. Istället öppnar berättelsen några jobbiga dörrar. Är det verkligen så här det går till? Kan man verkligen tiga ner att civila människor närmast jagas till döds för att någon annan ska framstå som hjälte?

 

Om jag berättar mer blir nog boken inte läsvärd för den som kanske vill ta sig an den. För jag hoppas att någon mer vill läsa den. Som sagt. Den är inte tung att läsa även om den börjar med många namn och personligheter. Det klarnar efter tre-fyra kapitel.

 

I bokens slutsidor finns klipp från recensenter. Detta är klippt från Värnamo Nyheter som jag tidigare jobbade på: "En klassisk spänningsroman som utspelar sig i en oväntad miljö där torra EU-politiker får en plötslig air av glamour och spänning."

 

Nu känner jag mig pepp på att ta mig an nästa bok av Britt-Marie Mattsson. Snöleoparden står sedan länge på vänt i min bokhylla.